Lite paus

Det blir nog lite paus i bloggandet och skrivande på datorn ett tag nu, i alla fall så lång tid som det tar tills jag lärt mig att anvävnda min vänstra hand lite mer. I tordags blev äntligen min axeloperation gjord, axeln var lite mer trasig än vad vi visste innan, så nu får jag dras med det här armlåset (en slags modern mitella) i sex veckor.

Den gör att jag är tämligen begränsad med vad jag kan göra och skriva och jobba med bara vänsterhanden tar sådan tid. Får ta och träna på det. Har ganska ont än så länge, men så glad över att operationen äntligen är över. Fick vänta med den tills efter resan.

Återkommer mer reseberättelsen om Afrika inom kort.

Första safaridagen

Så var vi äntligen på väg, en liten tur genom Windhock och så ut på stora vägen mot Rehoboth och redan där vid den stora asfalterade vägen såg vi de första vilda djuren, flera grupper med babianer. Där gick det inte att stanna men det var lockande att få fota redan då. Ett kort stopp för tankning i Rehoboth och där var det slut på asfalt. Nu var det grusväg som gällde, spikraka vägar mil efter mil. Passade på att ta en bild genom bakrutan innan den blev alltför dammig.

Såg enorma fågelbon av social vävarfågel i träden, kontigt att grenarna höll.

Ett vildsvin fick vi plötsligt syn på, men han hade ganska bråttom.

Vi passerade små byar, som den här Klein Aub. Där hade det varit en koppargruva tidigare men den var nu nedlagd.

En kort paus för att sträcka på benen gjorde vi vid livets träd.

Lunch hade med oss som packades upp under ett skuggande akasiaträd. Gott var det och Helen ser ut att verkligen jubla över den goda maten. Bredvid henne vattenflaskan, sådana fick vi alla med våra namn på och de fylldes på vid behov för att spara på resurserna och inte använda engångsflaskor.

Även om maten var väldigt god och vi hungriga så blev det lite över. Det tog Douw med sig och gick över den torra flodbanken och gav till mannen som satt där. Han hade antagligen varit med förr och sett safarigrupper rasta där, för när vi kom så kom även han traskandes.

Under tiden vi hade lunchpaus så flög det runt något som lät som en minihelkopter vacket blå och ca 7 cm lång. Jag försökte få med den på bild men den var svårfångad fast till slut så lyckades jag och frågade Festus vad det var för djur. Det var en geting och den var lika gifitg som en skorpion. Tur att jag inte försökte fånga den.

Såg även några ovanliga sebror.

Många djur och fåglar kantade vår väg och första dagen blev man helt upphetsad över alla djur som man såg. Spelade ingen roll om de var långt borta från bilen, fotas skulle de. Tänk om det var den enda av den arten som vi över huvud taget skulle få se. Jag blev helt till mig över den första strutsen. Den stod så vackert uppe på en höjd. Väldigt fotogeniskt, så jag hojtade till i högan sky "stuts, struts". Tur att Festus var en driven förare och inte körde av vägen i förskräckelsen. Jag var något besviken när han for vidare och inte backade tillbaka till mitt fantastiska fynd. Visste inte då att vi skulle få se mängder av dem och det på nära håll också.

Den här lijan var så ovanlig så den stannade vi vid, om jag inte missuppfattade namnet så heter den ammbcharis coranica, är det någon som har något annat namn på den så är jag tacksam för den upplysningen.

Där i en vattenpöl hittade Adam en söt Bullfrog/ oxgroda.

Till den här parken skulle vi inte, men trädet där är intressant, det heter quivertree och används av buchmännen till att göra koger till sina pilar.

När vi stannade där så flög den här svartbröstade ormörnen upp. Där den finns där finns det också ormar.

Babianer fanns det i mängder också utefter den här vägen.

Blomman hodia, den ser ut som en kaktus men är det inte, vackra stora blommor i lite speciell form. Den har en aptitdämpande effekt. Buchmännen hade den med sig när de gick ut på jakt och när bytet uteblev så åt de av plantan istället för att hålla hungern borta. Nu görs bantningstabletter av den växten.

Den luktar ganska illa och det måste ju bevisas att det verkligen var så.

Efter många timmar i våra skumpande bilar så fick vi så äntligen syn på sanddynerna i Namiböknen.

och nu börjar vi närma oss vårt mål för dagen, men strax innan vi var framme så träffade vi på den här vackra och graciösa springbocken. Den måste ju bara förevigas.

Äntligen var vi framme vid Sossusvlei och Kulala Desert Lodge.

Så här fina var våra kulalas, vilket är namnen på hyddorna och det betyder "Ett ställe där du sover bra". Man kunde ta sin madrass och sova uppe på taket också med stjärnhimmlen som tak om man ville, det ville vi inte.

Efter middagen sång och dans och firande med tårta och campagne.

Jag har sången inspelad men tyärr så lyckades jag inte lägga in någon ljudfil här. Klarar jag av det så kommer den senare.

Sen blev det kväller.

Det hände så otroligt mycket den här första dagen, så även om det blev långt och ser mycket ut så är det här ändå bara ett urval av allt.

Snart dags för safari

Eftersom vi reste till Namibia några dagar före de övriga i gruppen så fanns vi redan på plats när de anlände. Spännande att se vilka våra blivande medresenärer var.

Välkomstkommiten var på plats, t.o.m hundarna var där för att se vilka som kom.

Vicki filmade det hela

och Brian tog det lungt med en drink.

Efter en kort vila blev det en tur ner på stan för lite shopping.

Innan kvällens middag presenterade våra lokala guider, Festus och Douw,  planerna inför safarin i Namibia. Därefter avnjöt vi  en härlig middag där huvudrätten var lagad på det inhemska köttet kudu.

De som hade rest i ca 30 timmar hade inga problem att somna den kvällen även om det nu var spännande att komma iväg på safarin.

Jag vaknade som vanligt till fågelsången och även en överraskning. Olive Grove grattulerade på födelsedagen med champagne i vackra glas. Efter frukost så packade vi våra prylar, de och även vi packades in i våra specialdesignade Land Rovers.

 Fast speciellt packat blev det inte, gott om plats så att alla fick fönsterplats. Bra om man ville fotograf                   Vicki filmade det hela

Genomgång av dagens resrutt.

Olive Groves ägare Roger vinkade farväl. Ser han ledsen eller lättad ut?

Så är vi äntligen på väg.

Windhoek

Vaknade redan före soluppgången och låg och lyssnade på fågelkvitter och hur staden också vaknade. Åt en god frukost i afrikansk stil och tog sedan en promenad.

Här är köket där all god mat på Olive Grove tillagades.

Windhoek, vi fick lära oss att det ska uttalas som Winthock, fast på det lokala spårket nama-damara: /aë//gams, där snedstrecken är klickljud, trots intensiv övning så lärde jag mig inte att få fram dessa klickljud på rätt sätt. Windhoek är ingen stor stad 313.000 innevånare. Den vackra stenkyrkan besökte vi och även några museum som visade afrikansk historia.

Stenkyrkan

Fick också en förklaring till varför vi inte såg några brevlådor vid husen, posten hämtades tydligen i dessa postboxar som var utplacerade inne i stan.

Innan jag for hemmifrån läste jag i tidningen att den största smittspridaren i samhället var handtagen på kundvagnarna och det var tydligen fler som läst det och tagit fasta på det och även gjort något åt problemet.

Vi fick information om att brottsligheten inte var så stor, men det kanske är i förhållande till hur den är i Johannesburg och Sydafrika, för nog fick vi intrycket av att det gällde att skydda sin egendom. Alla hus var inhägnade av höga murar med elstängsel, taggar eller glaskross på krönet.

Mycket vakter fanns det på många ställen även vid bankomaterna, så vi kände oss trygga.

På alla tomter var det dessutom en eller flera hundar som vaktade. En del väldigt söta och nyfikna, men klappa vågade jag inte.

Fast intill en tomt såg jag något väldigt gulligt, tyvärr var de väldigt skygga och brukar inte vara så lätta att få syn på. Det stora objektivet med stabilisator var hemma på hotellet men jag tror att man kan se lite av dessa klippdassie ändå.

Åter tillbaka på Olive Grove fick vi höra att det var inga säkra områden vi promenrat runt i, ett engelskt par hade strax innan blivit rånade, de hade inte följt rådet om att inte ta med handväska och blev av med reskassa, kreditkort, pass och kamera. Inte så underligt att engelsmannen som sitter där i matsalen och ser tämligen bedrövad ut.

Ägarens tre charmiga hundar var duktiga på att tigga och det ser ut som en av dem var ganska framgångsrik på det, trots vädjan om att inte mata dem.

När vi sedan efter en innehållsrik dag kröp till kojs så fann vi små söta meddelande på sängarna.

Afrikaresan

Lovade en reseskildring av vår resa i södra Afrika. Eftersom det var total avsaknad av både mobiltäckning och internet på de ställen vi var så kommer den nu. Ska beta av den dag för dag med ord och bilder därtil, med start för ankomstdagen.

Efter en lång men bekväm flygresa från Arlanda med kort studs i London så vaknade vi med soluppgång över Sydafrika. Efter en god frukost landade vi i Johannesburg. Där hade vi några timmar innan vårt plan till Namibia och Windhock skulle gå. Tur var väl det för damen i disken där vi skulle få våra boardingkort valde att gå på fikapaus i en timme istället för att lämna ut dem. Det var bara att sätta sig och vänta. Väl igenom pass och boardingkontroll så stod välkomstkommiten och väntade på oss, tjusiga i sina fägglada kläder.

Tur hade vi också att vi slapp den här kön till flygplanet, vårt plan var något mindre och med kortare kö. Snarare ingen kö alls eftersom det på tavlan uppgavs en helt annan gate än den som vi skulle gå ut genom. Tur att vi frågade och hamnade rätt.

Så lämnade vi Johannesburg för sista ertappen mot Namibia.

Flög över oändliga områden av ödemark där det enda som syntes uppifrån var en lång  lång väg. Men så uppenbarade sig en landningsbana och där skulle vi ner.

Äntligen framme efter ca. ett dygns resande.

Nu var det bara en kortare bilfärd till vårt lilla hotell Olive Grove.  Inne i stan passerade vi det här vadstället. Det var regnperiod och alla var så glada över det regn som hade kommit, men för oss så var det lite konstigt med varningsskylt för gupp nedåt istället för alla gupp för farthinder som vi har i Sverige.

Olive Grove var ett charmigt ställe med väldigt speciella rum. Se bara.

Bakom sängen, badkar och handfat i samma stil som övriga rummet.

Ja, och varför slösa på dörr till toaletten...:)

Tog sedan en liten vilostund under regnvädret, för att därefter ta en promenad in till stan. Men kameran fick stanna hemma på grund av rånrisken.

Fortsättning följer.