Isbjörnar på isen.

Ser lite suddigt i dag eftersom jag  just kommit hem efter att fått den grå starren på öga två bortopererad. Skönt att det är över nu och sedan väntar bara efterkontrollen och skaffa lämpliga glasögon så kanske även jag kommer vara skarpögd.

Tills dess så kommer här ett minne till.

På färden mot Nordpolen så var vi några som ofta stod ute på däck och spanade, inte bara efter isbjörnar utan det var även spännande att iaktta isen och hur den betedde sig. Se hur vårt fartyg krossade isen hur lätt som helst. Oftast var det så, fast ibland var isen så tjock att Yamal var tvungen att backa och ta lite extra fart eller välja en alternativ  väg genom isen.                                                                        

Med kameran beredd står Jason Roberts ute på däck. Han är en välkänd fotograf och filmare från Svalbard. Han har många fina isbjörnsfilmer. Om någon sett den där isbjörnsungarna kommer ut ur idet på våren så är det hans film. Intressant var att få höra hur det gått till då han var ute och filmade isbjörn. Ibland blev björnarna lite väl närgångna och de var tvungna att ta till skrämskott. Han berättade att vid ett tillfälle blev han nervös att skrämselsmällaren han kastade iväg, hamnade bakom isbjörnen och skrämde den mot honom istället för iväg.

https://www.facebook.com/jason.roberts.productions

Ibland har man lite tur, för när vi står där ute och spanar och pratar kommer det plötsligt en isbjörnshona med en unge vandrandes. De är ganska långt borta men isbjörnar är nyfikna och kanske vädrar de mat, för de kommer emot oss. Nu är det inte heller mitt i natten så högtalarna larmar att det är isbjörn i sikte och fartyget stannar dessutom.

Jag förmodar att de tror att vi är en jättesäl som kan duga som mat i flera dygn, för om man kollar in på isen bakom råken så ligger det en säl där som de inte bryr sig om.

Björnarna kommer närmare och närmare och jag är verkligen glad att jag tog kameran med mig ut. Ungen är lite mer nyfiken än mamman.

Den är så nyfiken och även modig att den klättrar upp på en stor isklump som ligger alldeles bredvid fartyget. Nu är det inte bara min kamera som bränner av bild efter bild. Det smattrar och klickar från alla kameror runt omkring mig....men vad är det som händer.

Jag trycker och trycker på avtryckarknappen men inget händer, kameran vägrar att samarbeta med mig. Då ser jag, batteriet är slut. Mitt dumma nöt, jag tänkte inte på att i kylan och fukten så laddar batterierna ur sig fort. Vad göra, det blir en språngmarsch tillbaka till hytten och hämta ett fulladdat batteri och så full fart tillbaka och hoppas på att föreställningen inte är över.

Jag har tur, isbjörnarna är kvar och den lille har t.o.m lagt sig att vila en stund.

Men mamman är lite mer otålig och vill vandra iväg, hon hoppar elegant mellan isflaken.

Hon bryr sig om ungen i alla fall och vänder sig om för att se om han hänger med. Har sett isbjörnar på Svalbard som bara gått iväg uppför glaciärer och låtit ungarna följa efter bäst de kan.

Ungen skuttar efter sin mamma.

Han får liten problem då han ska ta sig fram mellan isflak och råkar men mamman är kvickt där för att hjälpa till.

De större råkarna simmar de över.

Då isbjörnen är blöt kan man se att den är släkt med brunbjörnen eftersom den är mörk under pälsen.

Eftersom isbjörnarna inte hittade något ätbart vid vårt fartyg vandrade de iväg på sin ändlösa färd.

Jag lärde mig i alla fall av mitt misstag och lämnade efter den här episoden aldrig hytten utan att ha ett fulladdat batteri i fickan. Hade Canon 5D på den tiden, när det var kallt och dessutom lite fuktig luft så laddade de batterierna  ur på nolltid. Den kamera jag har nu, Canon 1Ds M III,med den har jag aldrig haft några som helst problem med batterierna.