Sacsayhuamán och Cusco Q'inqu .

Ruinerna av Sacsayhuamán är en befästningsliknande anläggning från Inkariket. Anläggningen är konstruerad av stora stenblock som är släthuggna med stor precision och den är utan tvekan den största incaruinen utanför Machu Picchu.

Sacsayhuamán konstruerades troligtvis ursprungligen av militära skäl med avsikten att försvara sig emot de invaderande stammar som hotade Inkariket, men moderna forskare tror att detta var ett bostadsområde för rika adelsmän som hade stora hus, tempel och torg för religiösa ceremonier. Byggandet påbörjades av inkan Pachakutiq, byggandet av fortet lär ha tagit 50 år.  Pachakutiq står som staty på torget i Cusco.

Konstruktionen i sig är märklig med de enorma stenblocken som fortet består av. Uppifrån ska det se det ut som huvudet på en puma, där staden Cusco ska likna själva pumans kropp. Inte så konstigt då att det finns en fontän nere i Cusco med en pumafamilj.

Ruinens sicksackväggar är byggda med några av de största stenarna som finns i ett av inkatidens byggnader. Den första nivån av muren i fortet är tillverkad av stora stenblock som är monterade tillsammans med absolut perfektion .

Det största stenblocket är 9 x 5 x 4 meter och vikten har beräknats till 360 ton. Det är den här hörnstenen.

Några av stenarna visar fördjupningar som kan ha tjänat ett syfte i byggprocessen, sådana som syns i nederkanten av stenen till vänster.

Grundmuren i fortet är tillverkat av kalksten som hämtades från ett stenbrott som ligger över 15 km bort. Med bara naturfiberrep, stenhammare och mejslar av brons måste det ha varit en enorm uppgift att forma till dessa block i så perfekt passform. Många liv lär ha gått till spillo i arbetet med att bygga fortet.

Går man upp på de högre nivåerna av fortet så får man en vidsträckt utsikt över staden Cusco.

I dag kan man bara se rester av konstruktionen och endast omkring 20 procent återstår. Redan på kolonialtiden monterade spanjorerna ner murarna för att konstruera hus och kyrkor i Cusco så av de tre torn och de andra byggnaderna som fanns uppe på tredje nivån av fortet  finns det bara lite rester kvar. 

Inte så långt ifrån Sacsayhuamán ligger Cusco Q'inqu. Det är ett lite speciellt Inkatempel som är uthugget ur en stor sten.

Templet kallas också för Qenko som betyder labyrint. Det var de spanska conquistadorerna som kallade platsen för det på grund av de underjordiska gångarna som är i form av just en labyrint.

Här nere i gångarna finns det uthuggningar i berget som ser ut som altare, troligtvis kan dessa ha varit en plats för mumifiering.

Men det exakta syftet med platsen är inte känt.

Vi kommer ut ur gångarna till ytterligare en plats med utsikt ut över staden Cusco...

 en liten skogsdunge...

och en bergssida som skulpterats ut till trappsteg och sittplatser.

Nu har vi sett Cusco från ovan och det är dags att besöka själva staden också, på vägen dit passerar vi en liten by med fina reliefer på husväggarna.

Någon kommer hem med bussen och har köpt med sig blommor.

En liten tös leder sina hästar till betet.

Och vi fortsätter till Cusco.

Machu Picchu

De flesta som hör talas om Peru tänker nog direkt på Machu Picchu, det gjorde även jag före resan. Tänkte att det skulle vara höjdpunkten och målet för att resa hit, men Peru var så mycket mer än bara Machu Picchu. Landet bjöd på så många fantastiska upplevelser men att få komma till just Machu Picchu har varit en dröm så länge och nu är jag äntligen här.  

Jag kan förstå besvikelsen för de som var på väg hit i januari 2010, då kraftiga skyfall gjorde att vägarna var oframkomliga och många kom aldrig fram hit. De turister som var på plats fick evakueras med helikopter. Att vara nästan vid målet och så få vända kan inte vara kul.

Machu Picchu ligger på 2500 meters höjd så efter att ha varit på närmare 5000 meter känns det nästan som lågland, men höjden gör ändå att flåset inte är detsamma som nere vid havet och här är det många trappor och backar att gå i.

Kommer man hit med bussen från Aguas Calientes så är det så här som man först ser det när man kommer in på området. Så den där ultimata bilden som man ser i alla turistbroschyrer, den får man inte från den här vinkeln. 

Blicken sveper runt och jag vill ta in alla mina första intryck i en bild. Känslan av att äntligen vara här är stor.

Kamerorna smattrar och alla vill ha en bild från första intrycket.

Staden anses ha byggts av inkan Pachacuti omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Spanjorerna kom dock aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Platsen anses ha valts med tanke på dess unika läge och geologiska förutsättningar. Den är byggd på en 500 meter hög bergsrygg, med stupande sidor åt nästan alla håll. Machu Picchu övergavs av inkaindianerna av okända skäl och "glömdes bort", förmodligen på grund av att dess funktion inte längre behövdes efter den spanska erövringen. Men det är inte alla experter som håller med om att Machu Picchu grundades på 1400-talet, det finns en del forskning som visar på att  den ursprungliga planeringen av staden ska ha genomförts mellan 4000 och 2000 f.kr. 

Arkeologiska fynd visar att detta inte var en vanlig stad, utan snarare ett slags lantställe för inkan och hovet, med ett stort palats och tempel. Man uppskattar att det maximalt bara kan ha bott cirka 750 personer i staden och troligtvis bara en mycket liten del av det under den regniga säsongen då ingen av de mäktiga var på besök. Man har funnit 174 skelett, 70 män och 104 kvinnor. Av övriga gravfynd kan man sluta sig till att det var människor av ganska låg status. Med det som eggar fantasin och gör platsen så intressant är nog att man inte vet så mycket mer om staden än det man kan gissa sig till.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983 och nu är Machu Picchu även invald som ett av världens sju nya underverk.

Om man kommer vandrandes via Inkaleden så är det högst där uppe man kommer in, via det som kallas för Solporten.

Där uppe får man en vidunderlig utsikt över platsen och jag kan förställa mig hur Bingham kände sig då han vandrat i flera dagar och kom fram hit. Hiram Bingham och hans sällskap sökte egentligen efter den förlorade staden Vilcabamba, inkakrigaren Tupac Amarus sista fäste. En lokal indian visade Bingham vägen hit upp till staden som med åren kamouflerats av vegetation. Den hade återupptäckts av några lokala bönder när en skogsbrand bröt ut och avtäckte delar av berget 24 juli 1911. Bingham stannade bara några få dagar här för att dokumentera, men återkom några år senare för att röja och gräva ut platsen. Han beskrev Machu Picchu "som en kombination av den stora pyramiden i Giza och Grand Canyon på en och samma plats". Hans bok The Lost City of the Incas blev en bästsäljare. Ännu mer publicitet fick staden då National Geographic  1913 ägnade hela sitt aprilnummer åt Machu Picchu.

Jag gick aldrig ända upp till Solporten, nöjde mig med att gå upp till vaktstugan som ligger lite längre ner men tillräckligt högt upp för att få den välkända vyn över Machu Picchu. Vaktstugan är det lilla huset som skymtas ovanför alla odlingsplatåerna.

Dit kommer vi senare, nu ska vi först vandra runt i ruinstaden.

Det är vår här och vi hörde av personer som var här dagen innan att de hade varit så kallt och att de frös, men det ser ut som om vi får en solig och fin dag. Fast än så länge täcker molnen bergstopparna i fjärran.

Vi får en fin guidning och vandrar runt i ruinstaden. Ibland känner man sig ganska liten här med dessa svindlande höjder och hur det stupar ner i dalarna runt omkring.

Fascinerande är det att se hur berget och stenarna bearbetats. Ett rejält tålamodsprövande arbete.

En del av de trappor som huggits ut i berget får vi inte gå i, de måste skyddas från nedslitning av alla turister som besöker platsen numera.

Det är troligt att kungligheterna bodde i det här huset. Man kan se att det var flera våningsplan där och i väggarna finns nischer för förvaring. 

Spännande också att se hur dessa stenar slipats för att passa in i varandra.

Sol och fint väder fick vi verkligen den här dagen och solen står i zenit så skuggan hamnar mest rakt under oss.

Solen brände verkligen och kepsar och solhattar togs på, vattnet i våra vattenflaskor kändes som om det kokade. Det gällde att söka svalka där det gick.

Vi letar oss vidare i de vindlande gångarna.

Är på väg upp mot soltemplet.

Passerar förbi stenbrottet, där alla stenar hämtats till bygget av staden.

Allt här har inte klarat sig från tidens tand, jordbävningar har det varit och dessutom så var det ett amerikanskt filmteam här för att filma för ölreklam och en av deras kranar föll och förstörde delar vid soltemplet.Vet inte om det var här som kranen föll och förstörde, men det ser misstänkt ut.

Den här stenen är som en kompass, den visar nord, syd, väst och öst. Vi kollade med en kompass och det stämde.

Inti Watana tros ha utformats som en astronomisk klocka eller kalender av Inkafolket.

Vill man gå upp på berget till höger i bild så går det bra, men det är bara en begränsad mängd som får göra det per dag, bara för att minska slitaget. Man måste söka tillstånd i god tid för det.

Tittar man noga så syns leden upp här.

Zoomar jag in så kan man till och med se att det är några personer där uppe.

Vi har nu gått runt här i den gassande solen, några återvänder till bussen som ska ta oss tillbaka till Aguas Calientes , men jag vill ha den där bilden som man ser i alla turistbroschyrer. Det ser ut som om vi är ganska nära vägen upp till vaktstugan och  tänker gena lite för att spara steg. Men där står en vakt och visar att för att komma dit upp måste vi först gå ner igen.

Det är bara att traska ner till där vi kom in för att sedan börja gå uppför igen. Höjden och värmen tär på orken, men dit upp ska jag och upp dit kom jag. Det här är den lilla vaktstugan.

Och det här är utsikten därifrån. Det var mödan värt.

Tog en bild med fisheye också och nu ser man att molnen lättat och man ser alla bergstoppar runtomkring.

Ölprovning

Om man vill testa det lokala ölet i Peru, det som är gjort på majs så ska man leta efter röda plastpåsar. Sitter det en sådan utanför ett hus då vet man att där finns det en ölstuga.

Vi ska nu på en ölprovning i en sådan ölstuga där de även gör ölet. Det är det i Peru populära majsölet som det ska bli provning på. Det finns så otroligt många sorters majs och det här ölet görs på den svarta majsen.

Chicha de Jora är en alkoholhaltig dryck som baseras på olika varianter av fermenterad majs och aromatiska kryddor. Den är framförallt populär i de Andiska bergen. Den serveras i glas av den större sorten.

Ska bli spännande att få smaka.

Som tur är får vi små muggar med öl, för den var inte god. Jag lyckades inte dricka ur min mugg trots att den var liten, inte ens då jag försökte inbilla mig att det var medicin. ;)

Efter att man har druckit öl så ska man spela grodspelet. Det går ut på att man kastar stora metallmynt mot en ställning med en groda. Duktigast är man om man får in myntet i gapet på grodan. Först får vi en demonstration hur det går till.

Leffe blir utnämnd till försöksperson och lyckas ganska bra.

Men duktigast var Karin.

Ollantaytambo

Ollantaytambo är en stad i Den Heliga dalen och är en arkeologisk fyndplats från Inkatiden, Arkeologerna ser Ollantaytambo som det enda välbevarade exemplet på förcolumbiansk stadsplanering och är den enda staden från inkatiden i Peru som fortfarande är bebodd.

Byggnaderna och gårdarna lika väl som de smala gränderna har sin ursprungliga form. De raka, trånga gatorna bildar i dag femton fyrkantiga kvarter, eller canchas, som har en öppning till en central gård som omges av hus.

Ett antal vackra kolonialhus är konstruerade på välarbetade murar från inkatiden av mörk sten. De var otroligt skickliga på att fila till stenarna för att passa in mot varandra,  måste ha krävt  en hel del tålamod i alla fall.

De var också tidiga med att bygga ordentliga avloppssystem. 

Uppe på berget Pinkuylluna finns det en hel del ruiner efter förrådsbyggnader. Har man tid och god kondition så kan man gå upp dit och beundrar utsikten över staden och de omgivande bergen. 

Jag gick inte upp där, men är imponerad av de som byggt husen där uppe och även mödan ned att få dit skörden och även hämta hem den när det var dags. 

Den som klättrade högst upp till toppen med flaggstång och hissade indianernas flagga var nog inte höjdrädd. På bilden med hela berget kan man ana den vid förstoring. 
 

Indianernas flagga sitter också på turistinformationens hus.

Vi vandrar vidare i de mysiga gränderna. 

Även här får vi följe av en liten hund.

Fast nu ska vi gå på besök hemma hos en familj och dit får inte vår nya lilla vän följa med. Alla bilder går att förstora. 

På taket till huset sitter det ett kors och några figurer,  även två oöppnade ölfkaskor. Antar att det är en gåva till Gudarna. 

På andra sidan av staden finns det en fästning från inkatiden, den byggdes för att de skulle kunna skydda sig emot angrepp från de djungelindianer som var ett permanent hot emot imperiet.

Ollantytolla ligger på 2 792 m.ö.h så det tar lite på krafterna att gå upp dit. I vår grupp var det bara två kämpar som tog den utmaningen. Jag var inte en av dem, sparade krafterna till nästa dags utmaning. 

 Jag och några till hittade en trevlig servering istället. 

Där passade vi på att svalka oss lite. Den färgglada drinken heter Macau Picchu.  Passande namn eftersom Inkaleden börjar inte så långt härifrån.

Vem vågar slänga skräp i de här papperskorgarna?

Nu ska vi åka och prova öl, får bli som en sängfösare det.

Tunupa

Hittade en blomma som mer ser ut som en flaskborste. 

Vi hade stannat i Tunupa för att äta lunch, finns väl inte så mycket att säga om den, mer än att det var gott och inga marsvin som serverades.

Men lunchställe hade en väldigt fin trädgård med betande alpackor och en flod.

På en bänk nere vid floden hittade jag denna lilla flicka som satt och vilade sig.

Efter lunchen for vi vidare i det vackra landskapet. 

Förundrades över alla fågelbon som satt på ledningarna. 

Passande graffiti.

Ollantaytambo var nästa mål på dagens tripp.

Ollantaytambo är den enda staden i Peru från inkatiden som fortfarande är bebodd.