Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Bostadh - en järnåldersby.

Vi kliver iland på en mycket vacker sandstrand på Great Bernera island. Det ser ut som vilken annan fin sandstrand som helst och det gjorde det ända tills 1993 då det var en kraftig storm i området.

När stormen bedarrat upptäcktes det att här i sanddynerna fanns det rester av något som människor skapat. Det fanns stenhus där under sanden.

Utgrävningar gjordes och man fann rester av en bosättning från järnåldern. Man fann att här funnits minst nio stenhus. Carol visar var de fanns och hur de var byggda här vid stranden. Tyvärr så gick det inte att bevara utgrävningen eftersom sanden ganska snabbt fyllde igen den. Men hon visade att det var bara att gräva lite i sanden så hittade man små keramikskärvor, benrester och annat som visade att här bott människor.

 Vi lyssnade andäktigt.

I närheten har man byggt upp en kopia av ett hus från den tiden, den kallas för. "Jelly Bean house" efter den form huset hade. Det liknade en åtta till formen, den större delen var "vardagsrum" och den mindre var troligtvis förvaringsutrymme. Varje hus var sammanlänkat med de andra genom tunnlar.

Fynden som här gjordes gör att man antar att det fanns stora områden med skog här, lite svårt att tro när man ser hur kalt här är numera. Dörren på det här huset är gjort av valben, så som det var på den tiden.

Men vad pysslar Martin med?

Han hade upptäckt gräsulven. Förmodligen en gynnsam plats för den lilla larven, för om man tittade ner på marken så vimlade det av dem. Efter att jag försiktigt lyft upp en av dem till en lite högre plats, för att slippa ligga ner och fota, så fick jag höra att man inte bör röra dem eftersom larvens hår lätt kan lossna och då ge svår klåda eller eksem.

Efter att tittat färdigt på både hus och larv spreds vi ut över ön. En del drog sig upp på berget för att spana efter fåglar.

Jag passade på att beundra utsikten.

Det här var en så kallad "blöt landstigning" så det var överdragskläder och stövlar på. Jag har lite problem med att gå ännu och med stövlar på, var det jobbigare.

Tvillingar.

Jag drar mig ner till gummibåtarna där David sitter och passar dem så de inte ska dras ut av tidvattnet. Han får hela tiden flytta förtöjningsankaret.

Här finns också en lite märklig klocka.

Den kallas för "Time and Tide bell". Det är en klocka som ringer när tidvattnet stiger. Det finns tolv klockor på olika platser i  hela Storbritannien. Tanken är att de ringer när tidvattnet stiger och kommer in. Alla har olika inskriptioner och på den här står det:

"Without change, without pity   Breaking on the sand of the beach   The ceaseless surge   Listen to the high surge of the sea   Make my resting place be  By the sound of the surge of the sea".

 

 Vi återvänder till vårt fartyg och får en liten överraskning.

 

Föregående inlägg om Callanish Stones - Nästa inlägg om hur äventyrligt det kan vara att komma ur en Zodiak

Postat 2014-05-16 09:36 | Läst 3836 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Isle of Lewis och Callanish Stones

På vår resa har vi nu kommit till ön Lewis, vi är kvar i Yttre Hebriderna, men här är det inte så gungigt och sjösjukan har gått över. Man sover bra på åksjukepillren och då man sover märker man inte att det gungar.

Vi har äntrat gummibåtarna och är på väg iland. Målet för i dag är Callanish Stones, redan från havet  skymtar vi dem uppe på kullen där borta.

Vår guide Carol är nog den bästa man kan få här hon är arkeolog och bor dessutom på den här ön. Berätta och dela med sig av sina kunskper är hon duktig på. Det här är vår enda regniga dag på resan...och så säger de att det regnar hela tiden i Skottland.

Det vi nu ska besöka är en stensättning som påminner om Stonehenge i sydvästra England. De är från ungefär samma tidsålder mellan 2900 och 2600 f.Kr. Ingen vet exakt vad det är, det kan ha varit en begravningsplats eller så handlar det om astonomi, eller så är det något helt annat som vi inte kan gissa oss till.

Är du bra på gäliska så finns det många tillfällen att öva att läsa den här. Alla informationsskyltar är både på gäliska och engelska och gäliskan står först.

Tretton av stenarna står i en cirkel...

...och  i norr är det som en allé av stenar. I de andra väderstrecken finns det kortare stenrader.

 I mitten finns det en större sten och där finns också ett gravröse.Det som lyser gult vid stenen i bakgrunden är inget skräp utan någon har lagt dit en bukett påskliljor.

Vi vimlar runt bland stenarna och försöker känna in lite av stämningen och lyssnar på Carol som har så mycket att berätta om dessa stenar. Det finns många sägener om dessa stenar. Det sägs att det är jättar som levde på ön förr, förvandlades till stenar som straff för att de vägrade bli kristna. Det berättas också att stenarna får besök av en vålnad på midsommardagens morgon. En lysande skepnad sägs vandra genom cirkeln förebådad av en göks rop.

Vi får veta att det finns minst tolv stenformationer i området på en radie av fem km. En av dem ser vi härifrån och vi tar en rask promenad dit.

Därifrån ser vi hur stor den första som vi besökte är.

Bara några meter ifrån den här stencirkeln finns ytterligare en.

 Det har slutat regna och vi får en fin promenad tillbaka där vi kan njuta lite av landskapet.

Ser att det stundande valet, om hur det ska bli för Skottland i framtiden, är aktuellt. Här är någon som tänker rösta YES. Ja står för att Skottland ska bli självständigt, men engelsmännen som vi mötte på vår första landstigning de ville att det skulle stå för "Ja till England".

Axel och David står beredda nere vid zodiakerna för att köra oss tillbaka till fartyget.


Vi undrar lite nyfiket vad eftermiddagen har att bjuda på.


Föregående inlägg om Havssulorna. - Nästa inlägg om en järnåldersby.

 

Postat 2014-05-15 09:35 | Läst 5638 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Gammal sjö

Vi lättar ankar och seglar långsamt förbi Boreray, Stac an Armin och Stac Lee, här ska världens största häckningsplats för havssulor finnas och jag lär mig något nytt - jag tycker inte om "Gammal sjö".

Det blåser rejält och man får stå i motvind om man vill ha håret bakåtkammat. Det gungar dessutom ganska mycket och det börjar kännas både i magen och huvudet. Ser inte så höga vågor, men jag får veta att det är det här som kallas för gammal sjö. Det är blåst någonstans och vindvågorna fortsätter fast det slutat blåsa, tills det tar stopp av land. Kallas också för dyningar.

Vi börjar se stråk av havssulor som kommer flygandes.

De är ganska klumpiga då de ska lyfta från ytan och studsar lite på vågorna innan de kommer upp i bra flyghöjd.

Sedan seglar de stora fåglarna fint. De har en vingbredd på nästan två meter.

Flera av dem kommer med bomaterial hängandes i näbben.

Ser att det är trångbott och tätbefolkat på klipporna.

Man undrar hur de kan hålla sig kvar på de små klipputsprången och framför allt hur får de plats med äggen. Jag förstår deras egenhet med att ruva med ägget under foten.

Mer bomaterial behövs.

Vi ska in där emellan klipporna, ser lite trångt ut.

Det vimlar verkligen av havssulorna här. Men måste det gunga så......

Uppe i luften är de eleganta flygare.

Mäktiga klippor och gott om fågel är det verkligen.

Tätt, tätt bor de.

När havssulan dyker träffar de vattenyta i en fart av 100 km/h. De har luftfyllda celler för att dämpa nedslaget. Fort går det, så fort att så jag hann då inte med när den här träffade ytan.

Frammåtriktade ögon gör att har de ett så  kallat binockulärt seende, så den här fågeln kanske ser mig ganska tydligt.

Fast nu ger jag nog upp. Det gungar och det suger i magen och jag klarar inte av att stå här längre.

Jag tar min kamera och skyndar tillbaka till hytten, det var adjöss med den goda lunchen och sjösjukepillren plockas fram. Jag är en erfarenhet rikare, hade visserligen kunnat vara utan den erfarenheten. Fast jag är inte ensam. Hörde att det var ganska glesbefolkat till middagen och kvällens föreläsning fick ställas in. Herman i matsalen, han som sjunger så fint varje gång det är dags för mat, han kommer och frågar om jag vill ha något att äta.Tur att jag inte orkade kasta något hårt mot dörren då.  Mat var det sista jag ville ha. Ville bara att tillvaron skulle vara lite mindre gungig. Skönt ändå att man blir så trött av sjösjukepillren.

 

Vi gungade fram den natten, men nästa morgon var vi redo för nya äventyr.

 

Föregående inlägg om en zodiakkryssning - Nästa inlägg om Callanish Stones

 

Postat 2014-05-14 08:14 | Läst 8386 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Zodiakkryss

Efter besöket på St.Kilda  och inmundigandet av en god lunch var det dags för en zodiakkryssning. I dag kunde vi välja mellan fish and chips och pizzabitar till lunch. Passade inte det så fanns det olika sallader eller varför inte starta med en varm soppa och som kronan på verket kaffe och brödpudding.

Sedan var vi redo för att äntra gummibåtarna igen, för en runda vid de närliggande öarna. Vi kanska kan få se havssulorna som lär häcka här i mångfald.

I sundet mellan de två öarna, på första bilden, kommer vi inte igenom. Det är lågvatten nu.

Vi hittar några knubbsälar som ligger och vilar på klipporna.

De är ena riktiga tuffingar, kan simma upp till 5 mil för att hitta mat. Den här tycker att det är dags för ett bad nu.

Plask!!!

Lite nyfiken är den även om det bara är ögat som syns.

Fastnade för färgen och mönstret på klippan och när jag sedan tittar på bilden i datorn så ser jag att där uppe på klippan så sitter det två sillgrisslor.

Dimman lättar för en stund och nu kan vi se vad som finns högst upp på berget av ön Hirta. Den som vi var iland på nyss och där min man gick vägen upp tills han försvann in i dimman.

Vi försöker åka igenom tunneln men även här är vattennivån för låg.

Kan man inte komma igenom så får man gå runt det. Vi rundar klippkanten och utposten där uppe håller koll på oss.

En zodiak på var sida men det var väldigt så liten den ser ut. Tunneln är stor.

Men hjälp!!! Våra kamrater på andra sidan sjunker...

En sådan tur det var bara vågorna som spelade oss ett spratt.

Det finns gott om säl och ett litet nyfiket huvud kikar upp. Ser nästan ut som en dykare.

Det var inte så mycket fåglar som jag trodde men en stackars ensam lunnefågel lyckas vi skrämma iväg.

Ser några havssulor som flyger runt...

...och fler sälar.

Tänk vilken prestation av en säl att klättra upp så högt på klippan.

Den kikar också lite nyfiken ner på oss, tror kanske att det är stora fiskar som kommit på besök.

Vi hamnar mitt i havssulornas inflygningsstråk men de är så högt uppe att det är hopplöst att få några bilder på dem.

Är det här havets gansters i det här området? Vi kollar vad det är de kalasar på och ser att det är en lunnefågel de tagit.

Men det verkar inte vara någon fara för fortbeståndet, här simmar en hel flock lunnefåglar.

 

Vi återvänder till vårt fartyg för att hissa ankar och dra vidare. Hoppas på att få se fler havssulor då.

 

Föregående inlägg om St.Kilda - Nästa inlägg som handlar om havssulorna

Postat 2014-05-13 13:30 | Läst 6206 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En mytomspunnen ö - St. Kilda

Om du ska till St.Kilda så glöm allt vad whiskyprovningar heter och tjusiga skottska golfbanor, av golfutrustningen är det bara regnstället som du behöver ta med dig. Det finns heller inga charmiga hus, sådana där som gör sig så bra på vykort. Nej har du rest hit ut till Yttre Hebriderna för att göra ett försök att komma iland på den avlägsna ön St. Kilda, då bör du gilla regn och vind och även ha ett intresse för historia. Medeltemperaturen i juli är 11,8 grader men i gengäld är inte vintrarna så kalla. St. Kilda ligger så pass långt ut i Atlanten så den finns inte med på vår skottlandskarta. Under natten har vi tuffat iväg från Inre Hebriderna till yttersta utkanten av de Yttre Hebriderna och har kastat ankar. Nyfiket tar jag mig ut på däck för att titta på ön och undrar om det är tillräckligt lugnt väder för att vi ska kunna gå iland.

 Vi har tur, det regnar inte och det blåser nästan inget alls, bara lite dimma som ligger som ett lock över ön, så det blir en landstigning. Vår landstigning går smidigt så att det är svårt att tro att det skulle vara svårt att komma iland här och att fiske från båt skulle vara farligt, men tänker man sig samma plats med storm och dyningar på 6 meter, så förstår man svårigheten.

Det är Skottska National Trust som äger ön och det bor en del volontärer, forskare och arkeolger här under sommaren. Vi blir mötta på kajen och får lite information om ön och den aktuella verksamhen. Han berättar lite historik om ön.

De levde ett enklet men fritt liv här och en författare som var hit på besök för ungefär 300 år sedan lär ha sagt. ”Invånarna på S:t Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom de är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma”.  Vi får också veta att det var inte fiske som var den huvudsakliga näringen på ön. Fiskades det så gjordes det från land, att ge sig ut i båt var för farligt. Däremot så fångades det mycket fågel. Vi får också veta att formationerna uppe på kullen inte är skapade av naturen vilket forskarna trodde ända tills någon kom sig för att klättra upp och undersöka saken.

Det är terassodlingar skapade av människohand.

Sedan vi fått lite information och även förmaningar om att vi inte får klappa lammen, även om de kommer fram till oss. Tur att han säger det för de är ju så söta. Sedan släpps vi lösa att gå runt och titta på vad vi vill.

St.Kilda kan ha varit bebott i över tvåtusen år, man vet inte så mycket om de tidigaste bosättningarna. Namnet på ön lär ha anknytning till vikingarna, de kallade ögruppen för Skildar  ("sköldar"), som under åren har förändrats gradvis  till att till slut bli St.Kilda. Men det finns ett otal teorier om namnet.

Jag följer vägen upp på höjden för att få en överblick av ön.

Fåren som strövar fritt omkring är av rasen soayfår och härstammar från en vild ras från ön Soay i den här ögruppen. Till forskarnas glädje  är flocken här på ön helt opåverkade utifrån. De fäller sin ull som kan plockas för hand. Rasen har ingen flockinstinkt så om man försöker driva dem med fårhund springer de bara åt olika håll.

Här levde folk väldigt isolerat, de visste väldigt lite om fastlandet och internationell politik. Efter slaget vid Culloden ryktades det att Prins Charles Edward Stuart och hans medhjälpare hade flytt till St.Kilda. En expedition sändes ut, och i sinom tid kom de iland till ön Hirta som är huvudön i St.Kilda. De fann en övergiven by, de bofasta trodde att det var pirater som kom och hade flytt till grottor. När de till slut övertalades att komma ner, upptäckte soldaterna att de isolerade infödda visste ingenting om prinsen och hade aldrig hört talas om kung George II heller. 

Men även här förändrades tiderna och 1838 kom det första kryssningsfartyget med turister hit. Gradvis förlorade ön sin självständighet och av det jag läst så verkar glädjen ha tappats en hel då präster hittade hit och förbjöd sång, lek och dans, och beordrade folk att gå till kyrkan istället. Kyrkan finns kvar och där byggdes även ett skolhus. I skolhuset finns numera en liten shop där man kan köpa vykort och souvenirer.

Med turisterna kom det möjligheter att få lite inkomster; det såldes tweed, fågelägg och stickade alster. Men eftersom turisterna betraktade innevånarna som kuriosa blev det även en liten knäck för deras självkänsla. Ett annat problem som följde med turisterna var att de även förde med sig sjukdomar och   det var så illa att det resulterade i  en spädbarnsdödlighet så hög som 80 procent under slutet av 1800-talet. Missväxt och sjukdommar blev öns och dess befolknings öde och den 29 augusti 1930 var det så illa att resterande 36 invånare evakuerades till Skottska fastlandet.

Här under syns resterna av husen på huvudgatan. Några har renoverats av National Trust.

Här uppe på höjden sätter jag mig ner en stund på en sten och det är nästan så att jag i fantasin kan se och höra de som levde här för många år sedan. Förstår att de måste ha tyckt att det var svårt att lämna sin ö. Har läst att det var med tårar de såg sin ö försvinna i horisonten, i varje hus hade de lämnade en öppen bibel och en liten hög med havre innan de låste alla dörrar och klev ombord då fartyget som hämtade dem.

En liten fågel sjunger strax bredvid mig där jag sitter och nedanför går fåren och betar i godan ro.

Vill fåren söka skydd så finns det gott om cleit. Det är de små runda stenskjulen med grästak som finns utspridda där nedanför. De användes till förvaring av mat, fjädrar, rep, torv, potatis och en massa annat.

Gott om sten finns det här och sten har befolknngen verkligen användt.

Min man har tagit en promenad upp till dimman medans jag suttit och filosoferat och kännt in stämningen. Nu när han kommer åter tar vi oss ner till den forna bygatan. Hoppar över den lilla bäcken i ravinen.

I de hus utan tak kan man gå in och någon har lämnat ett litet minne i form av namnet på de som senast bodde här. Ser att någon som lämnade platsen 1930 har återvändt 1980, nästan på årsdagen.

Här nere ser vi några av de hus som renoverats.

I ett av dem finns ett museum, där inne finns en hel del information om ön och livet här. Jag får bl.a veta att varje dag samlas "Parlamentet". Det var ett möte på gatan varje morgon efter böner och med deltagande av alla vuxna män under vilken de skulle besluta om dagens aktiviteter. Ingen ledde mötet, och alla män hade rätt att tala, det var sällan det uppstod några tvister. Kanske är det från ett sådant möte den här bilden är tagen.

Klockan som syns här är ifrån fartyget Aghila. Den första militära landstigning på St.Kilda 1945, var med fartyget Aghila och klockan var en present till national Trust på den sista resan hit 1975.

En sista titt bakåt och vi har vandrat igenom hela byn.

Där träffar vi på det här lilla, lilla lammet. Kan det var Moses i vassen.

Tar en sista bild innan jag återvänder till vårt fartyg.

 

Efter lunch ska vi ut på en zodiakkryssning och se om det finns några fåglar här.

 

Föregående berättlese om fåglarna på Lunga - Nästa inlägg om en liten zodiakkryssning

Postat 2014-05-12 14:01 | Läst 8714 ggr. | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera
Föregående 1 ... 13 14 15 Nästa