Isfärd.

Vi håller oss kvar uppe vid packisen och nästa morgon vaknar vi till ett strålande väder.

Eftersom isbjörnen vandrade iväg så hittade vi på något annat. Vi tog en liten zodiactur bland isflaken.

Kan det bli så mycket bättre, kylan biter lite fint i huden och solen strålar från en vackert blå himmel med vackra moln.

Det är så vackert.

Vi drar iväg ut bland isflaken.

Lite fåglar simmar omkring här.

Vilka färger det blir när man kikar ner på isen under vattnet.

Vi hittar ett lite större isflak och beslutar oss för att gå iland...fast jag vet inte om man kan kalla det för att gå iland när det är på ett isflak långt ute på Norra Ishavet.

Fina isformationer finns även här.

En ung tretåig mås har landat på vårt isflak och den verkar ganska trygg med att få sällskap.

Visst är den fin.

Vågorna slår upp på vårt flak och det känns faktiskt lite speciellt att få stå här. Jag skänker en tanke till alla polarfarare som vandrat över isen här ute.

Städdag.

Man ser inte så stor ut i en liten gummibåt ute på Norra ishavet.

Vi har lämnat valrossarna i förra blogginlägget och letar efter någon trevlig strand att gå iland på.

Vi får syn på att det har varit isbjörn på den här ön, för uppe på berget finns det en övergiven isbjörnsgrotta. Isbjörnen går inte i ide förutom när de ska ha sina ungar. Då gräver de en grotta i snön. Snön under grottan ser så ren ut så det är nog ingen bjön där nu.

Vi åker runt och kollar in om det finns några isbjörnar kvar.

När vi kollat runt lite och sett att det inte finns någon isbjörn där just nu, så bestämmer vi oss för att gå iland.

Vår expeditionsledare Axel informerar om hur vi ska bete oss i land. Var vaksam, överallt kan det finnas isbjörn.

Det snöar lite lätt, men vi beslutar oss för att passa på att städa lite på den här stranden.

Isbjörnsvakterna är på plats.

Det flyter iland mängder med skräp på stränderna här.

Lite av allt det skräpet som vi tog med oss kanske räddar någon framtida ren från att fastna i. Ser att plastskräpet är en fara för dem. Den här renen har inte bara tappat sitt horn, utan även mist livet. Det syns på fästet vid hornet att det inte är tappat och dessutom ligger det en hel del skelettdelar runt omkring.

Vi fick ihop flera säckar med skräp på den här lilla stranden.

Lite får man offra för att få en bra bild.

Ett hjärtligt farväl till denna ö.Kanske någon mer än jag som tycker att det ser ut som ett hjärta där uppe på berget.

Sjuöarna.

Under natten har vi styrt kosan mot Sjuöarna och har nu ankrat vid Phippsöya.

Dags att hoppa i gummibåtarna och göra en liten zodiactur. På stranden ligger ett stort gäng valrossar. Antalet valross har ökat mycket i Svalbard och i den här gruppen är det ca. 200 st.

Det ångar om dem.

Några av valrossarna beslutar sig för att kolla vad det är som händer i deras vik och plaskar ner i vattnet.

-Kom grabbar, vi drar ut och kollar läget!

Full fart ut för att se vad som kommer på besök.

Det är mäktigt att få ha dessa stora djur så nära inpå.

De frustar och fnyser och har små brölanden för sig.

-Hmm, vilket objektiv ska jag nu ta.?

Några är lite nyfikna på vårt fartyg också.

Lite fågel finns det här vid Phippsöya också. Ser några ejdrar vid stranden.

Utropstecken på berget, eller är det Andrées luftballong.

Det snöar lite lätt men är en fin dag för landstigning, men först måste man kolla så det inte är några isbjörnar i närheten.

Skärsnäppa

Det fanns inte bara valross på Smeerenburg.

Några skärsnäppor sprang omkring på stranden.

Jaha, paparazzis även här. Jag gömmer mig. 

Ny Ålesund.

Efter en lugn natt kom vi fram till Ny Ålesund. Det är en gammal gruvby som numera är ett tillhåll för forskare från alla världens hörn.

En väldigt vacker omgivning till det lilla samhället.

De här bergen kallas för Tre kronor, fast det lärde jag mig i flygplanet på väg hem då jag satt bredvid en norsk man som jobbat där i Ny Ålesund. Han berättade en hel del om platsen och även om dessa vackra berg.

Dagen ser ut att bli fin.

David berättar om platsen.

Här finns världens nordligaste tåg.

Det är mycket som är det nordligaste här, som hotellet...

...och posten.

Londonhusen. De flyttades hit från andra sidan fjorden när marmorbrytningen där lades ner. Under dem brukar det bo polarräv.

Så här fina var rävarna då vi var där för sju år sedan.

Rävungarna var så otroligt söta, i år fanns det inga rävar där.

Här vid statyn får vi Amundsens äventyr berättade för oss.

I det här huset bodde han under sina besök på platsen, ser att det huset fått en rejäl ansiktslyftning.

Vi tar en promenad ut till luftskeppsmasten och David gör i ordning sitt gevär.

Utanför samhället så får man inte gå utan beväpnad isbjörnsvakt.

Vid masten får vi finbesök.

Jag passar på att beundra den vackra fjorden och bergen.

Zeppelinfjället, där finns det en gondolbana upp till toppen och en luftforskningsstation.

Men vad är det alla samlats för att titta på här?

Jo, vi har fått syn på en svalbardsren.

Är man obeväpnad så blir det inte så långa promenader...

...för här ska man  inte lämna samhället om man inte är utrustad med vapen. Isbjörnsfaran kan lura överallt.

Ganska kallt och även kargt.

Fast är man klädd i päls så kan man sitta där och le.

En helikopterplatta finns det också.

Vad detta är för farkost vet jag inte.

Jag vänder tillbaka till själva samhället, som inte är så stort men ett litet museum om hur de bodde här på gruvbrytningstiden är inrett i ett litet hus.

Så här kunde ett kök se ut.

Kul med den gamla kalendern.

Även här har de alla ledningar och rör ovan jord.

Innan jag går ombord kollar jag in badstranden, någon verkar redan vara där. Gissar på en skärsnäppa.

Vackra isskulpturer har glaciären släppt ifrån sig.

Vi lägger ut med vårt fartyg och styr kosan mot Virgobukta.