Outlander - Cranesmuir

För alla som läst böckerna i serien Outlander eller sett TV-serien med samma namn vet vad det här handlar om. För er andra kan jag berätta att den handlar om Claire Randal som är på smekmånad i Skottland, hon besöker en stencrikel och skickas tillbaka i tiden till 1700-talet.  Hon kidnappas av klanen McKenzie och träffar Jamie Fraser.

Huset som ligger bredvid, där befanns sig Jamie och Claire...

...Claire tittade ut från något av fönstren på övervåningen och fick se vad som var på gång...

Även om man inte är intresserad av Outlander, så är det en mycket charmig plats att gå omkring och titta på.

Synd bara att det är så mång bilar parkerade på torg och gränder, jag får leta ordentligt för att få några bilder utan bilar.

Vi går iväg för att titta på Claires örtträdgård. Den ligger inne på gården på baksidan av Culross Palace.

En katt bevakar örterna.

Fin utsikt här uppifrån.

I Culross Palace kan man gå in och se hur de bodde för över 200 år sedan, men vi väljer att promenera runt och titta på den fina bebyggelsen.

Inne i Stadshuset är det en fotoutställning av en lokal fotograf, den får man inte missa. Han ar en hel del fina bilder från Culross och dess omgivningar, han är dessutom på plats så vi får ett trevligt samtal.

Genomfartsvägen i Culross.

Honeysuckle Cottage, det sötaste lilla huset.

Dags att åka vidare till Doune Castle.

Swan River till Perth.

I dag ska vi ta en flodtur på Swan River, vi åker från Fremantle till Perth. Floden hette från början Swarte Swaene Revier efter de svarta svanar som lever här. Vad den holländske upptäckresesaren Willem de Vlaming tänkte när han kom hit 1697 och fick se de svarta svanarna, kan man bara föreställa sig.

Vi tar oss ner till hamnen och spanar ut över Indiska oceanen, skulle vi segla ut här så hamnade vi troligtvis på Madagaskar så småningom.

Fast i dag är det tydligen storfrämmande på ingång.

Det är ett franskt örlogsfartyg som kommit på besök.

Här nere vid hamnen finns också det Maritima museet, arkitekturen får mig att tänka på operahuset i Sydney.

Vi får en trevlig tur på floden, jag spanar efter de svarta svanarna, men än så länge ser vi mest lyxiga hus som kantar stranden. Gina Rinehart en australisk multimiljardär bodde här men sålde nyligen sitt hus för summor som man knappt kan föreställa sig i fantasin. Om inte jag missuppfattade summan så lär det huset ha gått för 85 miljoner dollar.

Finns fler stora och överdådiga hus utefter floden.

Men nu var det de svarta svanarna jag ville se och spaningen ger resultat, de finns här fortfarande.

Alla svarta svanar härstammar från Australien. Churchill lär ha fått med sig några hem när han var hit på besök.

Det finns även andra som håller till på den floden, alla är inte lika vackra och stillsamma som svanarna. Den här mannen med sin leksak var tämligen irriterande där han lekte i svallvågorna efter vår båt. Han var värre än flugorna i Fremantle där han zick zackade fram bakom vårt båt.

Vi kom i alla fall fram till Perth.

Vi tuffar in till hamnen.

Här står Swan Bell Tower där tolv av de arton klockorna härstammar från  St Martin-in-the-Fields i London. 

I Perth tar vi en liten promenad och beundrar arkitekturen.

För de shoppingsugna finns det gott om tillfällen här.

Men shopping och traska i staden  är inte så skönt så vi åker till Botaniska trädgården. Här som på mängder av ställen i Australien finns det minnesmärken över alla de som stupat i krigen.

Här har man fin utsikt över Perth också.

Trädgården prunkar av blommor, träd och en hel del fåglar.

Röd kängurutass.

Gul kängurutass.

Red Wattlebird eller Rödflikig honungsfågel.

Men det är varmt och soligt och några vill åka och bada så vi styr kosan till stranden, en del skyndar snabbt ner till vattnet...

...fast jag har hört att här ska finnas en del papegojor och går iväg och letar efter dem.

Fast papegojorna hade dragit iväg till den närliggande golfbanan så jag fick nöja mig med några rödflikiga honungsfåglar. De är också fina.

Fast när några damer poserar för en bild nere på stranden så kan jag inte låta bli att hänga på. Damerna skrattar gott då de ser det. Glada australiensare som bjuder på sig själva.

Sedan återvänder vi till Fremantle.

Fåglar, blommor och solnedgång.

Där vi bodde första veckan i Zanzibar fanns det ganska många fåglar, men det var inte så stor variation på arterna, mest var det de busiga iggofåglarna och de små som liknade våra gråsparvar och pilfinkar.

Fast i träden runt omkring så hörde man lite olika fågelläten.

Frukterna i de träden verkade vara både mat och bon till fåglarna. Många hade sådana här hål i sidan.

Även om jag gjorde många försök att få syn på de som kvittrade i träden så var det inte så lätta att få syn på, men de här fågeln slog sig ner i trädet utanför vår balkong.

Fast det var nog inte så konstigt att de som kvittrade i buskarna var svåra att få syn på, de var så små, så små.

Fjärilshibiskusblomman är inte stor och bladen på busken är lika stora som fågeln, inte lätt att få syn på den då. Den var expert på att smyga undan och sitta inne i bladverken.

Blomman på fjärilshibiskusen tycker jag är så vacker.

Sedan blev det kväller och i morgon åker vi vidare för att utforska Stenstaden.

Seaton Park och klädda träd.

På väg tillbaka från floden Don och den gamla bron tog vi vägen genom Seaton park. Här verkade de tycka att träden inte skulle behöva frysa in vinter.

Ett gäng var i full färd med att klä in träden.

Så där, nu ska trädet ha det varmt och fint.

I Seaton park blommade det för fullt.

En fotograf var där för att föreviga blommorna.

Varför inte bara slå sig ner och njuta av blomsterprakten.

Skotska flaggan i blommor.

Uppe på höjden skymtar Cathedral Church of St Machar, dit ska vi gå sedan.

I backen har det skulpterats fram ett litet landskap.

En bäck av stenar på högkant var ju fyndigt. Det rinner lite riktigt vatten i den också.

Ristafallet och lite Åre.

Vi lämnade Glösa och historiens vingslag och fortsatte vår färd mot Åre.

På vägen mot Åre så passerar man en skylt som berättar att här finns Ristafallet. Har varit där på sensommaren och antog att nu i maj så borde det vara rikligt med vatten där. Visst var det så, det strömmande rejält och gjorde skäl för att kallas ett av Sveriges största fall. Beror väl på hur man räknar när man kallar vattenfallen för störst, om det är högst eller bredast eller antal liter vatten som rinner där, Ristafallet är i alla fall 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter, flödet är mellan 100 och 400 m³/s, beroende på årstid. Antar att så här på försommaren är den högre siffran som gäller.

Inte lätt att ta på lång slutartid på fri hand, stativet låg kvar i bilen och jag var för lat för att gå och hämta det men det funkade någotsånär ändå. Sonen som gått en nivå längre ner fick bli modell (helt ovetande, han står hellre bakom kameran än framför) och visa fallets storhet.

När Tage Danielsson letade efter miljöer till inspelningen av Ronja Rövardotter  valde han Ristafallet.

Vi går en bit utefter S:t Olavsleden för att se fallet på lite håll. Här nere filmades även sekvenserna där Ronja och Birk flyter nedströms hållande i en björk.

När vi är så nära Åre så måste vi också åka upp till Copperhill och titta, det är fin utsikt där uppifrån.

En hel del snö kvar på bergen runt omkring.

Men tussilagon blommar för fullt i backarna.

Vår rundtur fortsätter och vi hittar fler historiska platser.

Här är vi närheten av Mörsil där slöts vapenstilleståndet mellan norska och svenska trupper år 1809.

En liten bit längre bort finns en till minnessten och det var tydligen där som avtalet sedan undertecknades av general von Döbeln och kapten von Krogh, de hade en soldats ryggtavla som skrivunderlägg. Intressant är att stridigheterna avslutades utan att en enda kula avlossades. Tänk om alla krig och stridigheter kunde avslutas så fridfullt. 

För den historieintresserade finns det en hel del information att läsa på den här tavlan.

Landskapet är mycket vackert här, men lite tråkigt med dessa "föryngringsytor" som bildar stora sår i markerna.

Har vi kört fel? Nej, det finns tydligen ett Frankrike även här i Jämtland.