Borttappade vårtecken

Tog en promenad i vårsolen och tänkte att jag kanske skulle se några vårtecken så jag tog min lilla kamera med mig. Det första som liknade lite åt vårtecken till var redan då jag kom till Nockeby torg, inte de vårtecken som jag hade i tankarna då jag gick ut. Kan det vara vårvärmen som fått någon att ta av sig strumporna. Torde ha blivit lite kallt om fötterna än så länge.

Nästa vårtecken var av en lite annorlunda art och växte i buskarna, den blänkte i solskenet bland fjolårslöven.

Något förundraad över att någon tar sig tid och plocka upp för att stoppa in i en påse och sedan slänga iväg ut i naturen. Jag tror att naturen klara av att bryta ner det där innehåller bättre utan påse (om man nu absolut inte klarar av att lägga det i närmaste papperskorg). Har sett att numera finns dessa påsar i alla möjliga färger de skulle kanske lysa upp lite i naturen nu innan blommorna slår ut, men kan det vara så att de som köper de färgglada påsarna är ordentligare av sig, för det är inte ofta jag ser en rosa eller lila påse ivägslängd.

Sedan var det lite mer färgglada vårtecken som dök upp, den här arten finns i en mängd färger och varianter och har lite varierande växtsätt.

Tummen upp för den här.

En hjärtlig art.

Den här är lite ovanligare och ses mest i alpin terräng.

Om någon skulle känna igen de borttappade vårtecknen så gå mot den här kyrkan så kan ni plocka dem. De är inte fridlysta.

För att se de verkliga vårtecknen fick jag gå in på min egen tomt. Fast den här är lite fusk för den såg jag redan för flera veckor sedan, innan snön kom. Den har bara vilat sig lite under snötäcket. Så den är inget nytt vårtecken.

Men här har vi något nytt.

- Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp.

De svarta runt om den lilla rabarberknoppen såg intressant ut, ska kanske ta min stora kamera och botanisera lite där en annan dag.

Järvsö kyrka

Kyrkan i Järvsö ligger mycket naturskönt. Den ligger på Kyrkön i Ljusnan. Det här lär vara Sveriges största landsbygdskyrka. De flesta kyrkor ligger placerade i öst-västlig riktning men inte den här kyrkan, den är placerad i nord-sydlig riktning och det är för att den är så stor och skulle inte få plats på ön annars.

Det fanns tidigare en mindre kyrka på samma plats men den ansågs vara för liten, då den här nya var klar 1838 så fanns det sittplatser för 2.400 gudstjänstbesökare. Men redan 56 år senare behövde kyrkan renoveras eftersom det befarades att den skulle rasa ihop. 12 st kolonner sattes in och en stor del sittplatser försvann då. Ytterligare några år senare behövdes det renoveras igen och då försvann även då lite sittplatser så nu rymmer kyrkan 1.400 besökare. Betydligt färre än vad den gamla kyrkan hade rymt.

Jag ser att det ligger en kyrkbåt vid stranden. Där skymtar även det gamla brofästet.

På andra sidan älven ligger kyrkstallarna från 17-1800-talet. De användes för hästarna som förde kyrkobesökarna, från de omkringliggande byarna, fram till färjeläget. De användes ända fram till 1930-talet då bilismen tog över transporterna. Men de vårdas fortfarande.

På väg till Järvsö.

Renfanan som växer i vägkanten tycker jag är så fin. Gul och vacker.

Ibland kan det vara intressant att söka lite i sina rötter. Min farmor Elin Roth ligger begrad på kyrkogården i Arbrå. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog då min pappa bara var tre år, men jag vet att hon ligger begravd på den kyrkogården och en gång, för mycket länge sedan, pekade min far ut var hennes grav fanns. Redan då var gravstenen borta. Jag var runt 8-9 år och minns det så väl eftersom min far som sällan visade sina känslor och allra minst grät, gjorde det då. Men trots det så hittade jag inte tillbaka till just den platsen där hon ligger, men ändå så kändes det lite fint att komma till den kyrkogården. Det är en fin kyrka som ligger vackert bredvid Kyksjön.

Min far fick bo hos sina morföräldrar, men när min farmorsmor dog så tyckte de bestämmande kommunalherrarna att hans farfar inte kunde ta hand om en liten sjuåring, så det fick bli det som då kallades att "auktioneras ut på byggden". Den som krävde minst i ersättning fick ta hand om barnet. Med bara en liten gnutta fantasi så förstår man att det var inte av medkänsla som storbonden tog till sig en  liten knatte som billig arbetskraft.

Det här låter väl för de yngre, som om det var rena stenåldern, men det är inte ens 100 år sedan det hände. Min far blev 94 år men kom nog aldrig över de upplevelser han hade som barn och orkade knappt att prata om dessa.

Ett av de få minnen han berättade och även visade var det skedde, var hur han hällt ut saltlaken från sillen i häcken istället för sopbacken. Häcken dog på den platsen och jag såg nog hur han myste då han visade oss häcken så många år efteråt och att häcken fortfarande inte hade återhämtat sig. Där var det fortfarande ett hål. Hämnden är ljuv..;)

Fattigbössan hade säkert en stor funktion att fylla då. Då de fattiga verkligen var fattiga.

Vi var aldrig in i kyrkan eftersom det var aktiviteter där inne. Tror att de här två hade gått ut därifrån för att inte störa med småbarnsskrik och nog såg de ut att ha det skönt.

Vi for vidare och hamnade i Järvsö på Järvsöbaden.

Där fick vi en flaska champagne som välkomstpresent, Gula änkan tackar man inte nej till, så sedan åkte vi inte bil mer den dagen. Fin utsikt!

Varmt ute så varför inte ett dopp i poolen före middagen.

Middagen på Järsöbaden följer de gamla traditionerna från då man åkte på Pensionat. Gående bord och allra först är det alltid inlagd sill och ost, därefter är det alltid soppa innan huvurätten serveras för att sedan avslutas med någon smaskig efterrätt. Vår dag var det glass och nyplockde hallon och vinbär från det egna trädgårdslandet.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.