Vattenriket

I juni 2019 ställde jag kosan åt det s k Vattenriket i Kristianstad. Mitt planerade första stopp var vid Herculesdammarna. Jag hade sett flera riktigt fina bilder på svarttärnor där och var sugen på att försöka få några också. Svarttärnor ser jag emellanåt även hemmavid, men då  oftast förbiflygande och på håll. Vid Herculesdammarna kunde det finnas chans till att få lite närbilder.

Det blev inga bilder alls på några svarttärnor. Endast den här skäggdoppingen ovan. Fanns det inga svarttärnor? Jodå, det var några stycken som flög runt  och med tiden hade jag kanske kunnat få något lämpligt tillfälle till några bilder. Nu blev det inte så. Jag hade inte mycket mer än placerat mig i ett skuggigt parti när en man med tubkikare på axeln och handkikare hängande runt halsen stegade fram till mig och sa:

"Du vet väl att det är såna som du som skrämmer bort ängshökar på Öland!"

Vad har detta med mig att göra tänkte jag. Öland är faktiskt en bit bort. Måste vara gott och väl 20 mil. Hur som helst blev jag rätt störd och inte lite irriterad över den här mannens beteende. Istället för välkomna ytterligare en naturintresserad person går han till attack för att jag inte närmar mig naturen på det rätta sättet - d v s med kikare. Bara för att jag byt ut tubkikaren mot kamera och teleobjektiv betyder inte att jag gått över till "The Dark Side". Med ett antal år på andra sidan 50-strecket tar jag inte skit från någon utan jag började argumentera och ge exempel på hur s k "kryssare" stört vid olika tillfällen och påpekade att naturen inte är en exklusivitet för endast en grupp av naturintresserade.

Han trodde nog att jag skamset skulle lomma iväg. Jag har inget att skämmas för. I över en timme stod vi och argumenterade. Jag märkte dock under diskussionens gång att mannen var en fundamentalist som endast såg saker i svart och vitt. Naturfotografer borde helst jagas bort. De fuskade ändå allihop med photoshop och annat. Den fanns ingen gråskala i hans resonemang. Jag har sett olämpliga beteenden från såväl kryssare som fotografer under åren, men i de allra flesta fall kan både kryssare och fotografer samsas och dela glädjen i naturupplevelsen.

Till sist var stämningen sådan att jag kände att det var ingen större idé att fortsätta att diskutera med den här mannen. jag drog en vals om jag måste var hemma en viss tid. Tackade för pratstunden. Vände mig om och gick.

Lusten att fotografera hade tyvärr avtagit markant. När jag är ute i naturen känner jag oftast en stort lugn och ett välbehag. Ur denna sinnesstämning hämtar jag både inspiration och lust att fotografera den natur jag har framför mig. Nu kände jag mig bara arg och irriterad. Då blir det inga bilder. Jag gick tillbaka till bilen en bit bort och körde iväg till ett annat ställe i Vattenriket för att ta en bit mat och fundera över fortsättningen på dagen.

#2

#3

På väg till ett annat ställe kom jag att köra förbi en nyslagen gräsvall. Där ute gick den en vit stork. Jag vevade ner rutan och tog några bilder. Storken brydde sig föga om att jag var där utan spatserade lugnt omkring det nyslagna gräset och spanade efter något ätbart.

#4

Jag körde fram till parkeringen vi det nya stället och åt en bit. Jag satt där en stund och funderade över dagens utveckling och vad jag skulle göra. Bäst som jag sitter där kommer det en liten fågel och landar på ett staket i närheten. Den ser så liten och ynklig ut i den stora vida världen att jag känner att jag måste försöka få en bild där den sitter. Jag vet faktiskt inte vad det är för en fågel. Att det förmodligen rör sig om en ungfågel av något slag. Har tänkt på ung rödhake, men den är för mörk för det tycker jag. Jag blir inte klok på vad det är.

#5

Gulärnan är lättare att identifiera. Varför har jag inte rätat upp stolpen kan det undras? Gör jag det skulle det se ut som om ärlan tippar.

#6

Turens sista fågel blir en röd glada. Jag har bestämt mig för att köra hemåt igen. Kan inte riktigt finna den rätta känslan.

TheInvisibleJackal

Mellan kråkor eller finbesök på ängarna

Semestern är slut för den här gången. Som vanligt går den alldeles för fort. Det har blivit en del bilder från lite här och var ändå. Framförallt ifrån Öland. Där jag och min fru tillbringade nio dagar i slutet av juni.

Bilderna är sorterade i mappar och importerade till LR för bearbetning. Det tar lite tid, men det är ett arbete jag tycker är rätt trevligt att sitta och pula med. Ofta lyssnar jag på någon musik samtidigt. Musiken gör att jag kommer in i någon slags stämning så att bearbetandet bara flyter på. Även om jag ibland känner ett starkt behov av att shaka loss och utföra imaginära stage dives från skrivbordet. Under tiden som jag arbetar med de nya bilderna tänkte jag slinka emellan med lite arkivbilder. 

I arkivet har jag hittat dessa bilder ifrån Trönninge ängar i juni 2018. En dag då fågeltornet var belamrat med kryssande fågelskådare från när och fjärran. En dag då varje sittplats i gömslet var upptaget med en fotograf och bakom stod hugade spekulanter och försökte se ut genom de övre luckorna i gömslet. 

#2

Det var inte för skärfläckan alla trängdes och förundrades. 

#3

Det var något helt annat. Något som fick till och med grågässen att böja på nackarna och häpet titta upp i det blå.

#4

Sandtärna. 

#5

#6

#7

En sandtärna som kör världens flyguppvisning över ängarna.

Ibland är det svårt att hänga  med i svängarna.

Uj, där blev det ett oavsiktlig rim även om jag föredrar fri vers.

#8

En sällan sedd gäst för de allra flesta som befann sig på ängarna den här dagen. Plötsligt fanns den en som höll sig på plats ett tag, vilket gjorde att kikarfolket drog man ut huse för att få ännu ett kryss. Personligen blev detta kryss det sista. Jag la ner fågelskådandet helt efter den här dagen. I fortsättningen har jag valt att helt satsa på fotograferingen. Visst, det blir fåglar emellanåt som också till och från fångas på minneskortet, men jag jagar inte efter specifika arter längre och jag för inga listor eller känner någon panik om jag inte har möjlighet eller råkar missa den eller den tillfälliga gästen. Numera är det tillfälligheter som avgör vad det är jag fotograferar.

#9

#10

Det var inte bara många kryssare på ängarna den här dagen. De kom förvisso och gick såsom kryssare plägar göra. En snabb titt kikaren och sedan iväg mot nästa kryss. Som rastlösa snäppor som kilar runt på stranden och kör näbben i ävjan för sedan ta till vingarna och flyga ett stycke. Det var också en mängd fotografer på plats. Teleobjektiven rörde sig nästan unisont och det var fruktansvärt lätt att drabbas av löst avtryckarfinger. 

#11

Man skulle nästan kunna likna det vid den smittsamhet som en gäspning medför. Slutare smattrar i seriebildstagning lite här och var där jag sitter. Det är oerhört svårt att inte ryckas med och smattra iväg själv. Jag är en i flocken och följer flockens rörelser och beteenden. Som i en starflock. Smattrar grannen bredvid mig iväg en serie bilder smattrar jag iväg en serie. Vem som var först är svårt att säga. Smattret böljar fram och tillbaka i gömslet. En avtryckarnas musik. Kakafoni skulle en del säga. 

#12

#13

Efter att kommit till sans efter den första euforin och de första 600 bilderna ser jag att grågässen bryr sig föga om att de för tillfället har sällskap av en sandtärna. De släcker törsten.

#14

I en buske sitter en sävsparv. 

#15

Två lite luggslitna bläsänder kommer inflygande.

#16

En sädesärla står på gammal gren,

#17

böjer sig fram och lyssnar. Undrar om det finns något den kan få i sig.

#18

En hussvala landar hastigt i leran utanför gömslet. Plockar åt sig det den är ute efter och försvinner lika hastigt iväg. 

Ingen bryr sig nämnvärt om att de delar ängarna med en sandtärna. Det är bara ännu en flygande varelse.

#19

Skärfläckan har upptäckt att en gråhäger har vågat sig på tok för nära för en skärfläckas själsliga ro. Hägern tycks dock inte veta vad den ska tro om det hela.

#20

#21

Men tar några kliv åt sidan för säkerhets skull. Man vet aldrig. 

#22

Skärfläckan å sin sida har fått fatt i några artfränder att ta i upptuktelse.

#23

TheInvisbleJackal

Cykeltur

Egentligen var jag på väg till Trönninge ängar för att sitta i gömslet där, men när jag gick ute i trädgården för att få en liten uppfattning om väder och vind märkte jag att det var nordliga vindar. Det är inte speciellt lyckat om man vill få några bilder från gömslet vid ängarna. Varför? Därför att fåglar gör allt emot vinden - landar, startar, putsar  och parar sig. Alltså är det större chans att få fåglar nära om man har rätt vindar med sig. För ängarna gäller att ha sydliga vindar för störst chans att få fåglar nära gömslet. 

Vad gör man då tänkte jag. Jag ville både ta en cykeltur -  kände att jag behövde komma ut och röra på mig  -  och jag ville fotografera. Efter lite funderande packade jag ner två kamerahus i den mindre ryggsäcken. Den ena med en normalzoom och den andra med telezoomen. Några filter, en L-bracket, trådutlösare och stativet samt lite fika och sen var jag redo. 

Under tiden som packat ihop mina grejer hade bestämt för vart jag vill cykla. Jag skulle cykla till Aleskogen, som ligger precis vid havet nära reningsverket norr över i Halmstad. Kanske inte den mest lockande reklamen för Aleskogen, men faktum är att bredvid reningsverksdammarna går det en cykelstig som leder efter ett litet tag in i Aleskogen.  Det finns andra vägar också. Att jag väljer just vägen förbi reningsverksdammarna beror på att det där ibland kan vara lite intressanta fåglar.

Men min tur; efter att jag cyklat in till stan, börjar vid slottet i Halmstad.

#2

Slottet ligger nere vid Nissan och utmed Nissan går det att cykla nästan hela vägen ner till reningsverket. Det brukar vara rätt trevligt att cykla längs Nissan även om jag faktiskt sällan hittar några motiv längs vägen.

#3

Nere vid Nissans mynning kan man beskåda den vackra hamnsilon vid småbåtshamnen. Där brukar man kunna se pilgrimsfalk. En kraftig tubkikare är väl det som rekommenderas, men en vanlig handkikare fungerar också hyggligt bra. Att försöka sig på att fotografera falkarna är däremot ingen större idé. Avståndet är allt för stort.

#4

När jag är ute och cyklar så här händer det att jag stannar till och tar lite bilder här och var. Det är lite själva grejen med att cykla och ha med kameran. En del bilder kommer sig rent naturligt att jag tar medan andra få mig att mer fundera vad jag hela fridens namn tänkte på när jag tog den här bilden. Denna bilden är av det sistnämnda slaget. Jag såg den presenningsklädda huskroppen redan nere vid Nissan och tänkte - "Jaså, Christo är i stan. Är inte han död?" Sen när jag svänger runt komplexet och ser den här vyn, väcker den associationer till - "Rustikt, strandnära boende i Marbella med charmerande utsikt över folklivet". 

Jag kallar bilden - "Cyklisten" eller på spanska "Vamos a la playa!"

#5

Precis i början av själva Aleskogen finns den här landgången som förföriskt lockar ut till stranden och havet. Här stannar jag. Tar fram stativet och tar en bild. Jag har kommit att använda stativet så pass mycket att när jag inte använder det känns det nästan som om jag fuskar. Mycket märklig känsla. De flesta av mina bilder är ändå fotograferade handhållet, men eftersom det tar längre tid i anspråk att använda stativet och de andra tillbehören som filter är det väl kanske inte så konstigt att jag minns dessa fototillfällen bättre. Jag alltsomoftast med mig stativet. Visst det blir lite mer att släppa på, men samtidigt ger det mig en helt annan frihet att angripa ett motiv.

#6

Nu skulle jag inte ner till stranden. Vägen som jag väljer leder istället in i Aleskogens dunkel. Det går två i princip parallella stigar genom Aleskogen. På det viset kan man göra en slags rundtur genom skogen. Jag har klivit av cykeln och leder den istället. Det är lättare och smidigare om man vill stanna. Jag har dessutom hängt den ena kameran runt halsen för snabbare åtkomst. Jag låter L-bracketten sitta på för att kunna ta till stativet vid behov.

#7

#8

#9

Det rinner; om man nu kan kalla det rinna, en liten bäck genom Aleskogen. Vattnet är i princip stillastående och tillsammans med växtligheten väcker den en viss träskkänsla. Myggorna bidrar också till att förstärka den känslan.

#10

I ena änden av Aleskogen rinner det en bäck ner mot havet. I den här har vattnet lite mer genomströmning.

#11

Den är bilden är lite av en nödbild. Bara ett par steg åt höger går det en stig ner till havet och där ner på stranden växer ett otroligt vackert träd. Men och det här är ett stort men. Det gick inte att ta några bilder på det här trädet överhuvudtaget. Anledningen är att det växer på en strand och stränder brukar locka till sig folk av helt andra anledningar än trädfotografering. Speciellt under vissa tider på året. På stranden. I varje fall på den lilla remsa som jag kunde överblicka i närheten av det här fantastiska trädet låg det antal yngre kvinnor och solade. Inte riktigt läge att traska ner med stora kameran och fota ett träd kändes det som även om ljuset på trädet troligen var som bäst nu på eftermiddagen. För mitt inre kunde jag se morgondagens tidningsrubriker - "Medelålders man smög på intet ont anande solbadande med teleobjektiv" "Läs Lisas uppskakande möte med mannen"

Nej, det var bara att lägga ner och leda cykeln på den andra stigen tillbaka in i Aleskogens dunkel igen.

#12

När jag kommit ut ut Aleskogen,  där de öppna fälten börjar breda ut sig stannar jag för att lägga ner kameran i ryggsäcken och börja cykla hemåt. När sitter där på huk ser jag att det står enråget en bit bort. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag valde att ta med två kameror och den ena med en telezoom. Jag fiskar försiktigt fram den kombinationen och börjar fotografera. Hon har givetvis uppmärksammat mig där jag huksittande har börjat fotografera. Även i tyst läge låter den här kameran som ett maskingevär vid seriebildstagning.

#13

Plötsligt sätter hon fart. I dess kölvatten ser jag att hon har ett kid. Mitt uppdykande har så klart oroat henne

#14

Snabbt för hon sitt kid in ibland de skyddande träden.

Ett hastigt och lite oväntat möte. Fältet som hon var på är en del av ett tämligen populärt område dit många tar sig för att ha picknick, grilla och umgås. I bakgrunden på bilden syns två rosa kylväskor eller något i den stilen. Människor på väg eller ifrån en picknick. Själva området är på tre sidor omgärdat av bebyggelse och därtill går det relativt nära en kraftigt trafikerad väg. På den fjärde sidan ligger havet. Det är rätt fantastiskt att hon har valt den här delen att föda upp sitt kid. Det finns mer vilt i en stad än vad man vid första anblicken anar.

TheInvisibleJackal

Åter till Gårdshult

I mitt förra inlägg skrev jag om hur liljekonvaljerna hade börjat slå ut i Gårdshult. Nu har det gått ungefär en vecka sedan dess (i varje fall mellan de två tillfällena som bilderna i dessa två inlägg togs) och vi är således återigen i Gårdshult min makrofotograferande hustru och jag.

Går man grusvägen som leder in i reservatet kommer man snart till en gammal fägata mellan två åkrar. Fägatan kantas av stengärdsgårdar. Längs med fägatan växer det också här och var liljekonvaljer, men också en del annat.

#2

En av de blommor som jag brukar uppmärksamma när jag är ute i markerna är den lilla fina skogsstjärnan. Det är en blomma som påminner mig om min morfar. Han hade ett mycket stort naturintresse. Ett intresse han förde över till mig. En av hans favoritblommor var just skogsstjärnan.

#3

Gökärten är också en blomma som jag finner stort nöje i att se. Det är graciös växt med ett spännande utseende.

#4

#5

#6

Gräs är faktiskt rätt fascinerande. Jag tog den här bilden för att jag tyckte att det här grässtrået kunde bli en fin bild. När jag sitter med bilden framför mig på skärmen i datorn märker jag att jag upplever en tidigare oanad skönhet i ett grässtrå. Då det finns flera olika sorters gräs, öppnas en värld med nya möjliga motiv. Jag fotar inte makro utan snarare närbild och det är med den utgångspunkten jag närmar mig olika örter och växter.

#7

Det växer en myckenhet liljekonvaljer i Gårdshult. När jag går förbi vissa platser känner jag dess doft väl. Doften av liljekonvalj får mig alltid att tänka på min barndoms skolavslutningar under 70-talets första hälft. Hur hela klassrummet luktade liljekonvalj. Den ymniga blommängden gav ifrån sig en stark doft. Så här efteråt kan jag inte låta bli att tänka på att det måste ha funnits allergiker redan då som fick problem med starka dofter. Hur klarade de sig? Var de inte med? Tvingades de att hålla sig hemma den dagen? Kanske de som satt med till synes rödgråtna ögon inte alls kände stor sorg och saknad över att skolåret var till ända, kanske var det istället allergi? Jag minns inte om alla i klassen var med eller inte. Jag kan inte ens räkna upp alla namnen även om jag anstränger mig. Det är alltid några namn som slinker undan i minnets korridorer.

#8

#9

#10

#11

 Det var allt ifrån Gårdshult för den här gången.

TheInvisibleJackal

Gårdshult

Gårdshults naturreservat har kommit att bli ett andningshål. En plats att komma till för att låta själen få lite ro. Därför har det blivit att vi har åkt dit lite då och då. Det är inte speciellt långt hemifrån. Och även om vi inte fotar varje gång är det skönt att bara vara där några timmar.

Nu senast tittade vi efter liljekonvaljer. En del hade börjat slå ut, men fortfarande var det mycket knopp. Får se om det blir att vi kan köra dit igen i helgen.

Ån Assman rinner genom en del av reservatet. Vid ett par ställen som jag idag känner till kan man komma relativt nära. Assman har ett många gånger kraftigt flöde och förekommer fler både större och mindre fall längs vägen. Jag bestämde mig den här gången för att följa en bit av Assman på dess väg. 

Första bilden här ovan är ifrån den första platsen där man kan komma nära. Det är en ganska begränsad yta man ställa upp stativet på. Istället blir det att jobba med olika vinklar. Bron som syns i bild är också en möjlig plats att stå på. Jag har dock inte funnit någon komposition som jag är nöjd med därifrån än.

#2

Assman fortsätter med god fart över ett litet fall. Själva fallet ser man bäst uppifrån vägen. Att ta sig ner för att försöka fota det är inte det lättaste. På den sidan som tillhör reservatet är det sankmark och marken på andra sidan, där det nog skulle kunna finnas något lämpligt ställe att fota ifrån, är privat.

#3

En bit nedströms kan man gå ut på en liten udde som delar upp Assmans flöde i två armar. Strax före delningen är Assman bred och lite loj. Flera stenar sticker upp här och var. Kanske kan det vara bra tillhåll före såväl strömstare som forsärla. Det var inga där den här gången. Kanske en annan gång. Endast en sädesärla stod vippande med stjärten på en sten.

#4

#5

När det åter blir trängre i bäckfåran efter delningen i kombination med ett litet nytt fall tar Assman åter fart och rusar skummande förbi.

#6

Efter litet tag är det åter lugnare. Det har också blivit betydligt djupare.

#7

Den andra armen som udden delade Assman i kommer fram under en gammal bro. En del av denna arm återupptar sällskapet med vattenmassorna i den första armen och en del tar sin egen väg.  Båda armarna rinner strax utom synhåll. Den andra den smalare är synlig ett tag, men då från privat mark.  På andra sidan bron är marken privat. Följer man stigen i reservatet, går den efter hand allt längre ifrån Assman, som endast undantagsvis skymtar till ibland emellan träden.

TheInvisibleJackal