Öland II - Borgholm och konsten att leka Don Quijote

Borgholm. Ölands största stad. Jag vet inte om den är direkt mytomspunnen, men det är många som söker sig dit sommartid. Själva har vi bara passerat förbi Borgholm vid olika tillfällen under våra tidigare irrfärder kors och tvärs på Öland. Många av de vi känner ser förundrat på oss när vi berättar att vi inte har varit i Borgholm. Stannat och tankat eller handlat i någon av de större mataffärerna har vi gjort, men inte mer än så. Det här gången tänkte vi ge oss på att faktiskt besöka denna omtalade stad. Och det tänkte vi göra medelst cykel.

#2

Efter ett riktigt härligt bad och en bit mat satte vi upp cyklarna på bilen och körde till Borgholms slottsruin. Därifrån var det inte speciellt långt att cykla in till Borgholm hade vi räknat ut. Dessutom tänkte vi att det kunde vara lättare att hitta parkering där vid slottsruinen än inne i själva Borgholm. Innan vi cyklade in till Borgholm, tog vi och cyklade runt lite i omgivningarna kring ruinen. Här fanns några foton ta kändes det som.

#3

När jag tittar på den här bilden får associationer till låten "All Along The Watchtower". Jimi Hendrix version. Det är en Dylan-låt, men Hendrix version är grym. Neil Young har gjort en version som inte går av för hackor den heller. Såg i Baltiska hallen i Malmö för en del år sedan Keziah Jones göra en makalös akustisk version. Hela hallen kokade. Han var förband till Manu Chao den kvällen.

Jag vet att det brukar vara konserter i slottsruinen. Kanske passande att då associera till musik när jag tittar på den. Jag lyssnar mycket på musik. Både när jag framkallar min bilder i LR och när jag skriver mina blogginlägg. Ibland har jag funderat på om jag skulle lägga länkar till en del musik jag lyssnat  till då, men det känns som om det skulle bli för mycket. 

#4

#5

En bit bort såg en jag skylt som berättad att detta var vägen till Solliden. Spännande tyckte vi och cyklade framåt. Med lite tur kanske vi kunde få en glimt av Vickan, Robert och Chipset när de spelade krocket, tvinnande rep, lekte med brandsläckare eller vad det nu kan vara som överklassen roar sig med. Vi såg varken det ena eller andra. Inte ens själva Solliden. För att komma dit måste man gå en bit också. Troligen inte särskilt långt, men så intresserade var vi inte. Det finns ju vykort.

Nära ingången syntes ett monument över Astrid Lindgren. Det var i alla fall vad vi först tänkte. På håll var personen på bysten mycket porträttlik. Astrid var ju född i Vimmerbytrakten. Inte jättelångt därifrån trots allt, men ändå lite långsökt att ha ett minnesmonument över henne här ute intill Solliden. Helt övertygande om det riktiga i att det vara ett monument över Astrid Lindgren var vi således inte. För att reda bot på våra funderingar tog jag en bild och zoomade in den på kameraskärmen och såg att det inte alls var Astrid Lindgren utan drottning Victoria d v s den gamle kungens (Gustav VI Adolf) mor. Det kändes mer logiskt än Astrid Lindgren. Ibland gäller det att fundera och undersöka ett steg längre.

Hur gick det då med Borgholm?

Ja, jo vi cyklade dit. Cyklade runt lite här och var i de centrala delarna utbristande i tankarna: "Jaha, så detta är alltså Borgholm. Där ser man" Köpte glass och satt och tittade en stund på andra turister som också åt glass och tittade sig omkring. Cyklade sedan tillbaka till bilen vid Borgholms slottsruin. Inte en enda gång kom kameran fram ur ryggsäcken i Borgholm. Jag visste inte vad skulle fotografera. Det fanns liksom inget som lockade och drog tillräckligt för förmå mig att plocka fram kameran.

#6

På vägen tillbaka mot Vickleby såg vi att det var ett mycket fint kvällsljus som föll över bebyggelsen som låg längs med vägen. Det skulle kunna bli fint med en väderkvarn i det ljuset. Således inledes ett idogt spanande efter lämpliga kvarnar. Det skulle helst vara friliggande och vara möjliga att stanna till vid.

Den första kvarnen vi hittade som vi tyckte låg bra till var en s k Holländare. En stenkvarn. En jättefin kvarn. Kruxet var bara för att kunna komma en bit ifrån den för att få med hela kvarnen i bild. Inte ens med vidvinkeln på var det görligt utan att bokstavligen sitta i knä på den familj som hade sitt boende strax intill. 

#7

Kossorna på ängen mittemot såg i alla fall ut att trivas i kvällssolen.

#8

Plötsligt kom jag ihåg att det stod några kvarnar på en liten höjd strax söder om Vickleby. Vi drog dit. Kvällen var halvgammal, men än var inte natten i antågande. Jag hade inte gett upp hoppet om att finna väderkvarnar som kunde passa. 

#9

#10

När solen var på väg ner satt kamerabatterierna på landning, mattermosarna var framtagna, fältmässig klädsel var framplockad och kartor och guideböcker låg redo. I morgon börjar det. 

TheInvisibleJackal

Öland I - ankomsten

Det var en varm dag i juni då solen lyste och tornseglarna svirrade över våra huvuden som vi styrde bilen in i Vickleby och med hjälp av GPS:ens mekaniska röst hittade till vårt boende för den här gången på Öland. Bilen var välpackad med allt vi trodde oss behöva och lite till. Vi är duktiga på att ta med oss lite för mycket ibland. Eller kanske oftast. Speciellt är jag bra på det. Utöver kamerautrustningen, som jag visserligen begränsat till en mindre ryggsäck innehållandes två kamerahus och tre objektiv samt några filter, hade jag med mig kläder för en belägring samt en 7 - 8 böcker utifall vädret inte skulle visa sig på sin bästa sida någon dag.

Vickleby är en liten by belägen i södra Öland. Förra året bodde vi i norra delen. Vi valde Vickleby för att i år tänkte vi  se mer av den södra delen av Öland och byn låg liksom lite lagom långt ifrån den ställen vi planerade att besöka. Även om det skulle bli några avstickare norröver.

#2

Efter att ha installerat oss i vårt boende bestämde vi oss för att ta en promenad i omgivningarna och se var det var för en plats. Alltså tog jag med kameror, stativ, trådutlösare och filter med ut för att inget ska lämnas åt slumpen.  Nja kanske inte riktigt. Det blev en stillsam promenad med en kamera med vidvinkel.

#3

Vi gick från en ände från till en annan. Frågor uppstod om vad som kunde fotograferas, vad som borde fotograferas. Vad som inte ska fotograferas. Vi hade längtat att återvända till Öland ända sedan vi körde därifrån förra sommarens semester. Det kliade lite i avtryckarfingret och samtidigt hade vi precis bara kommit fram. Solen sken och det var rätt varmt. Det var först i morgon det egentliga fotograferande skulle börja. Det var i varje fall planerat så. Samtidigt kände jag en vilja och lust att fotografera något mer än bara de tänkta huvudmotiven för resan - orkidéerna. 

#4

Jag såg en grind och tänkte - ska jag återuppta mitt fotograferande av grindar och staket?

Kanske. Jag tog en bild och gjorde en kort minnesanteckning om det hela. Funderar också på om jag ska konvertera bilden till svartvitt. Kanske. Får se.

#5

Vi fortsatte vår promenad. Det var trevligt att vara ledig och fågelfri. Det verkade som om inga andra turister mer än vi hade kommit, men det var väl bara en tidsfråga. Vi passerade STF:s vandrarhem i Vickleby. Det var helt tyst omkring. 

#6

Cikoria.

Denna vackert lysande blomma som kan ses utmed många av de öländska vägarna. Den började blomma alltmer under vår tid på ön. Lustigt nog blev detta den enda bilden under hela tiden. 

#7

Något hade gått snett och inte blivit som det var tänkt, även om intentionen var god. Eller kanske vi bara var tidiga. Säsongen kanske inte riktigt hade kommit gång trots att det faktiskt var midsommarveckan. Eller var det någon slags installation - "Beauty is in the eye of the beholder".

#8

På flera ställen såg vi dessa spindelnätslika draperingar över buskar och träd. De sågs även från bilden när vi körde lite här och var. Om jag har förstått det hela rätt så är det björkspinnarens larver som spunnit de här nätliknade företeelserna.

#9

I Vickleby ligger också Capellagården. En trädgård och en hantverksskola. Vi har gångavstånd dit. Första gången vi besökte Öland för snart 30 år sedan, besökte vi också Capellagården. Miljön väcker svaga minnen, men inget mer. Kanske är det ett försök till rekonstruera på ett förmodat minne av en händelse. Vi går och tittar i omgivningen utan någon större brådska. Letar i minnena utan större framgång. Det är blankt samtidigt inte. Det är något som skaver i minnet. Köper glass. Minnesansträngningarna försvinner tillsammans med glassen i värmen.

#10

#11

#12

#13

Det märks att den riktiga turisttillströmningen inte har satt igång än. Det är gott om lediga sittplatser. Vi är i princip själva på Capellagården.

#14

Fotografen sätter sig en stund i skuggan. På kartan har en badplats lokaliserats. Det är inte mer än 5-6 km att cykla. Vi har som de tidigare gånger cyklarna med oss. Ett trivsamt sätt att utforska ön på. 

Hem till boendet för att packa ihop badkläderna.

TheInvisibleJackal

En slags prolog

De första dagarna i juni 2018 hade jag bokat in mig på ett vandrarhem på södra Öland. Äntligen skulle jag ägna mig ett par dagar åt bara fågelfotografering. Något jag försökt få tillstånd ett tag. Annat hade kommit i vägen. 

På något sätt kan dessa junidagar vara en slags prolog till min och min frus senare Ölandsbesök. Vi har kommit att besöka Öland tre år på raken. Under olika tider på sommaren har det visat sig. Och faktum är vi kommer att återvända även nästa år.

Under många år har Öland framstått som ett eldorado av fåglar för mig. I varje fall har sinnebilden av Öland för mig varit så. I böcker jag läst o s v. För trots att jag haft förhållandevis nära. Ett par timmars bilfärd, har det av outgrundliga anledningar inte blivit av i någon större utsträckning att jag har kommit att besöka ön mer än vid högst ett par tillfällen genom åren. Första besöket var som tioåring 1974, då Ölandsbron var tämligen ny till mina föräldrars förtjusning. De hade tidigare bara tagit färja till ön. Att smidigt komma till ön medelst en bro var mycket trevligt i deras ögon, vilket har fått mina mor att varje gång min fru och jag har bestämt oss för att åka till Öland de senaste åren att undra:

"Ni tar väl bron?"

Det till synes självklara behöver inte vara självklart. Och det är kanske så man ska betrakta den här resan. Jag förväntade mig ett smörgåsbord av kanske inte  stekta sparvar som kommer flygande, men nära nog. Jag förväntade mig en artrikedom utöver det jag normalt har chans till. Det blev inte så. Mycket beroende på den värmebölja som rådde. Som  ni alla säkert minns var sommaren 2018 en av de varmaste. Med temperaturer över 30 grader i veckor. Temperaturrekord slogs till höger och vänster, skogsbränder härjade på flertal ställen.

När jag var på Öland i juni 2018 kom temperaturen snabbt upp i dessa  30 grader eller mer. Jag orkade p g a värmen helt enkelt inte att utnyttja tiden jag hade till buds. De blev bara några få timmar på morgonen som det var någorlunda drägligt ute.

Den första platsen jag besökte var i alla fall Ottenby. Det är därifrån bilderna på ladusvalorna och den större strandpiparen är tagna.

#2

#3

#4

#5

#6

Den andra dagen begav jag mig till Beijershamn. Det skulle vara en plats med chans till bilder på olika vadare. Eftersom det var första gången jag var där hade jag inga förväntningar. Efter ha fotograferat en rödbena som satt i gammalt dött träd kom jag i samspråk med en gammal man som undrade likt man undrat sedan Homeros dagar - Vem var jag?, Var kom jag ifrån och vart var jag på väg? Efter att ha utbytt våra berättelser kom vi att prata om Beijershamn. Han sa att var sorgen. Han hade aldrig, under mer än 50 år, sett strandlinjen så långt ut. Och den var verkligen långt ut. Närmare 70 - 80 meter ut, mer ändå på sina ställen. Hela våren hade varit ovanligt torr berättade han. I vanliga fall går strandlinjen bara några meter ifrån där vi var. Man kan i princip sätta sig ner och se den ena fågeln efter den andra spatsera runt alldeles framför fötterna på en vanligtvis. Han var sorgsen eftersom han kände på sig att det skulle bli en varm sommar och han var orolig för hur fåglarna skulle lyckas med sina häckningar. Han var också orolig för framtiden med klimatförändringarna.

Det var ett trevligt samtal även om det vädrades en del dystra farhågor inför framtiden. 

#7

Större strandpipare.

#8

Snatterand.

#9

Knölsvan.

Nu skulle man kunna tro att jag att med den tämligen magra utdelningen gav Öland båten för all framtid, men jag hade fastnat för det landskap jag såg. Jag kom under dessa dagar att visserligen endast att vistas i en liten del av den södra delen, men det var något i det jag såg som drog och lockade. Väl hemma igen diskuterade min fru och jag fram och tillbaka och bestämde oss för att återse ön vi tillbringade vår första semester på med vårt första gemensamma boende - ett tremannatält. Därefter ha det blivit ett besök varje sommar till Öland. Därför kan också denna resa 2018 utgöra en slags prolog till de senare resor som vi har gjort till ön.

I ett antal inlägg framöver kommer jag att visa bilder och berätta om vår senaste vistelse på Öland sommaren 2021.

TheInvisibleJackal

Sötchock vid ängarna

På kvällstidningarnas löpsedlar kan emellanåt läste om diverse chocker. Är det inte bröstchocker är det nakenchocker. Ibland undrar jag om inte dessa rubriksättare har hämtats direkt medelst tidsmaskin från det viktorianska England. 

Jag kan väl inte precis påstå att jag var i något slags chocktillstånd den här dagen ute vid Trönninge ängar.. Då hade jag inte varit förmögen att ta bilderna denna junidag år 2019. Hade jag hamnat i ett chocktillstånd hade jag också troligen legat på gömslets golv och stirrat oseende upp dess mörka trätak, fåraktigt sjungande - "What will we do with a drunken sailor? Early in the morning..."

Snarare än chock var det ren och skär oförställd glädje att få dela en stund med dessa små näpna varelser.

#2

Det började med att en gräsandshona kom simmande med några ungar emot gömslet. 

#3

Hon tittade sig

#4

omkring

#5

och lät sedan ungarna sköta sig själva ett tag.

#6

Hon höll dock alltjämt ett vakande öga över dem.

#7

Nyfikenheten på världen gör de små sömniga.

#8

De kryper tätt intill varandra och slumrar gott i vetenskap om att mor skyddar dem även om hon inte syns.

#9

Men hur länge som helst kan man ju inte ligga och sova bort tiden när det finns så mycket att upptäcka.

#10

En efter en går de skilda vägar i denna spännande värld.

#11

Tills det endast är fyra av dem kvar på stenen.

#12

Lite flygövningar skadar aldrig även om vingarnas bärkraft mer är av det hypotetiska slaget.

#13

#14

Det är nästan så att syster lyfter. Eller är det bror?

#15

Hon försvann!?

#16

Sista ungen tar sig ner för stenen

#17

och ner i vattnet.

TheInvisibleJackal

Det rofyllda med naturen

Att sitta i gömslet på Trönninge ängar och lyssna till tystnaden är en lisa för själen. En junikväll 2019 var det verkligen så. Jag hörde hur knölsvanshannen sakta sänkte sitt huvud och bröt vattenytan. Det svaga rasslet från vatten som trängs undan. De små krusningarna. Det är ren och skär musik.

#2

Sävsparven har en speciell plats i mitt hjärta och får därför ofta vara med på bild.

#3

Strandskator kan vara ganska högljudda och livliga av sig. Den här stod där bara. Kanske njöt den av tystnaden också. Kanske förundrades den över de toner som uppstod kring dess ben, då den sakta rörde något av dem genom vattnet. Utdragna, bågiga toner som långsamt klingar bort. Det kan vara rätt stökigt ibland på ängarna. Än är det sothönor som råkar i luven på allt och alla, än är det unga brushanar som flyger runt och skrämmer slag på dåsande grågässmadamer.

#4

Skärfläckan har lagt sitt hetlevrade kynne åt sidan och letar stilla efter något att stoppa i sig.

#5

En grågås betar lugnt av gräset. Det är som att höra någon klippa sin gräsmatta med nagelsax. 

#6

En förbiflygande kråkas vingar frasar som sammet.

#7

Grönbenan sträcker hals. Lystrar. Det är något på gång. Själv törs jag knappt andas för att inte bryta tystnadens förtrollning. Det är nästan att jag inte vill fotografera.

#8

Knölsvanshannen kommer målmedvetet flygande. 

#9

En annan hanne har kommit till hans domäner. Det kan inte tolereras. Upp i luften bär det.

#10

Under hotfulla åtbörder av olika slag får den andre hannen veta sin önskvärdhet.

#11

Här är det inte fråga om att följa John utan snarare att John ska ha sig en snyting för sin fräckhet att vara på samma ställe.

#12

Den flyende svanhanens blick möter min. Det är som om den vill be om ursäkt för att hans artfrände stör friden. Själv uppskattar han lugnet och stillheten som naturen ibland kan erbjuda var och en var.

TheInvisibleJackal