Oväntat möte

I vanliga fall brukar jag allt som oftast under den här tiden på året tillbringa en och annan timme i gömslet i det närbelägna Trönninge ängar, men med den rådande situationen i åtanke har jag undvikit att ta mig dit. För att minska risken för smittspridning uppmanas vi alla att försöka hålla avstånd till våra medmänniskor. Något som inte är det allra lättaste i gömslet. Dessutom kan man aldrig veta om ängarna helt plötsligt får besök av en art som lockar kryssarna man ur huse. Det händer lite då och då. Nej, då är det bättre att undvika gömslet vid ängarna tills tiderna säger annat.

Vad gör man då?

Går runt och känner sig frustrerad?

Ja, det är lätt hänt, men eftersom naturen innehåller så mycket annat än fåglar och mitt fotograferande har vidgats till att innefatta andra motiv, inriktade jag mig istället på att försöka få lite landskapsbilder istället. Som tur var tog jag även med telet.

Jag körde in på en liten väg i hopp om att kunna komma en liten bit ifrån de lite större allfarvägarna och hitta något där som kunde stimulera mitt fotograferingsbegär. Efter ett tag stötte jag på det här gänget med dovhjortar ute på ett fält. Jag saktade försiktigt in. Vevade ner rutorna på bilen och stannande. Slog av motorn. Satt ett tag och bara tittade innan jag tog fram kameran.

Bilen är faktiskt ett förträffligt gömsle många gånger. Trots det, undrade säkert den här gruppen med dovhjortar vad det var för en främmande tingest som ställt sig där utan att direkt företa sig något.

Bättre fly än illa fäkta tyckte nog den här dovhjorten och satte av med långa språng.

Och så sätter de alla av.

Inte över stock och sten, men väl över vägen framför bilen.

De stannar slutligen på andra sidan vägen på ett starkt solupplyst fält med några slanka björkar i bakgrunden. Riktigt snyggt tänker jag, men de har ju fått "taxben". En liten upphöjningen  på fältet skymmer effektivt deras ben. Jag startar bilen och rullar sakta framåt i hopp om att få ett bättre läge samtidigt som jag vill att de håller sig tämligen stilla och inte sticker iväg på nytt. Bilar som kör längs den här lilla vägen är de nog rätt vana vid. Det är väl när bilen stannar till som de blir mer vaksamma. Det gäller att ta det lite försiktigt.

De står kvar och jag tar några bilder.

Lite längre bort står en av dem och tittar lite uppfordrande på sina medhjortar.

Några bestämmer sig att följa uppmaningen.

Det sista jag ser av dem är när de lugnt och stilla försvinner in i björkskogen. Ett oväntat och trevligt möte är över för den här gången.

TheInvisibleJackal

Nya saker att lära sig

I början av året köpte jag ett ND-filter som jag tänkte att jag skulle försöka mig på att testa vid något lämpligt tillfället. Jag åkte till havet en sväng igår eftermiddag för att ta lite bilder med långa exponeringar. Väldigt roligt måste jag säga och det blir säkert en tur till samma ställe ikväll. Jag såg en del tänkbara kompositioner när jag packat ihop och gick därifrån. Jag skulle tro att nu så här i början är jag troligen mer koncentrerad på att försöka förstå och lära mig tekniken. När den väl sitter så kommer troligen också bildtänkandet mer in i sammanhanget. Hur som helst här är några av mina första försök med långa exponeringar med hjälp av ND-filter.

TheInvisibleJackal

Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal

Det är inte alltid rätt läge

Bor man som jag på västkusten är det flera faktorer (i alla fall i mitt tycke) som bör falla på plats innan man ger sig ut och nattfotar. Det bör vara mörkt, vindstilla och gärna molnfritt samt man bör ha möjlighet. En kombination som inte infaller allt för ofta. Ibland händer det dock.  Jag lyckades även locka med mig några vänner från fotoklubben. Här är några bilder från januari då det för en gång skull var rätt läge.

TheInvisibleJackal

Stockholm. Detalj.

TheInvisibleJackal