Färger

I ett tidigare inlägg skrev jag mycket om det mörka, men det finns ju även färger. Vår vardag består av färger. Mängder med färger i olika kombinationer. Det går inte att undvika färgerna. Det kanske är rent av att det är så mycket färger runt oss att vi på något sätt blir "färgblinda". Vi ser inte färgerna för alla färger. Samtidigt som något av en paradox tycker vi oftast att en verklighet utan färg ses som tråkig, dyster, "ful" etc. Speciellt om det är en period på året som egentlig mening i princip saknar färg. Det är egentligen bara i början av den här perioden så färgerna finns där än. Och det är dem jag har koncentrerat mitt fotograferade här.

Ibland kan man få leta lite efter de färgrester som finns kvar.

Ibland är de så starka att de nästan slår omkull en. 

Ibland är de mer ett dämpat virrvarr.

Eller kämpande färgpluttar i en allt färglösare värld.

Tills några rester få bara finns kvar.

Sakta undanträngda.

Tills endast de sista återstår.

Och allt endast är ett minne. En förnimmelse. Av färg.

TheInvisibleJackal

Nu tändas ljusen...

En av de saker jag uppskattar den här tiden på året är när det ges möjlighet till s k natt- eller mörkerfotografering. För några veckor sedan gav jag och en fotokompis oss ut i den upplysta staden. Jag prövade nattfotografering för första gången förra året ungefär vid den här tiden och jag måste säga att jag blev riktigt biten. Fotoklubben hade då en träff med nattfotografering som tema. Vi skulle mötas vid Slottet i stan 18.30. Stan är då Halmstad. Jag jobbade till 19, men eftersom jag var mycket nyfiken på det hela, sa jag att jag kommer, men att jag blir lite sen. Halv åtta var jag på plats utanför Slottet. Ensam. Inte så konstigt tänkte jag. De är väl runt omkring och fotograferar och annat. De dyker väl upp så småningom. Under tiden får jag väl testa mig fram helt enkelt tänkte jag. Halv elva råkade jag kasta ett öga på kyrktornets klocka. Tiden hade bara försvunnit. Ingen av de andra klubbmedlemmarna hade synts till på hela kvällen.  Det visade sig senare att de hade rört sig över hela stan. 

Jag testade olika bländare och tider. Jag prövade vitbalanser men höll fast vid låga ISO. Jag fotograferade mig igenom kamerans vitbalansalternativ, men prövade mig även igenom Kelvintalen för att se om det var något där som jag gillade. Jag fann ett Kelvintal relativt nära värdet för vitbalansalternativet skugga. Eftersom jag ville ha en varm ton i bilden valde jag därför att i fortsättningen av mitt nattfotograferingsäventyr att använda Skugga. Expoeringsmässigt är det måhända inte det rätta, men för mig har alltid det ljus som staden utstrålar kvälls eller nattetid varit varmt och välkomnande. Och det var den känslan jag ville föröka fånga på bild. Stativ och trådutlösare var perfekta hjälpmedel här.

Jag kom relativt snabbt att fastna för en bländare på f20 - f22. Mest för att de skapade intressanta stjärnstråleffekter kring olika ljuskällor. Kitsch kan tyckas, men även om jag är långt ifrån den förste att använda små bländare vid nattfotografering för att uppnå just den effekten ville jag göra det ändå för att ge mina bilder ett slags signum. Något som skulle göra mina bilder igenkänningsbara. 

Självklart blev det bilder med ljusspår efter trafiken. Vägen vid den nya bussterminalen passade bra för detta. 

En stad blir till en helt annan i mörkret och lamporna sken. Bekanta miljöer ändrar skepnad och känns nästan inte längre igen. Den här valde jag att konvertera till svartvitt. 

Medan andra, som den här tagen från Slottsbron  utöver Nissan i Halmstad och med hamnsilon i bakgrunden är en bekant vy för många. Vi är många som går, cyklar eller kör bil över Slottsbron varje för att komma till och från våra jobb. Scenen är därför inte unik. Vi är många som delar den. Det är en vardagsscen så här års om vädret tillåter det. 

En vy från Slottsbron över Nissan mot den s k västra förstaden i Halmstad. Den här stadsdelen växte fram i samband med att järnvägen kom till stan. Stora massiva stenhus som utstrålar stabilitet och pondus. 

Järnvägsstation i Halmstad sedd från söder. 

För ca tre veckor sedan var jag och en fotokompis ute och nattfotograferade vid stationsområdet av den ganska enkla anledningen att till synes ganska triviala området i dagsljus får något annat över sig i gatlyktornas sken. 

Återigen Nissan i Halmstad. Det är svårt att låta bli att fotografera ljuskällor i närheten av speglande vatten. 

Träden som får bära upp ljusslingor för att skapa julstämning blir till sina egna små galaxer med ett otal stora och små stjärnor som strålar ut i mörkret. Istället för ljusårs avstånd dem i mellan är avståndet omedelbart.

En stad i ljus är en speciell plats och att då gå på upptäcktsfärd i sin egen stad är hänförande. Har ni inte gjort det än, så gör det. Det ligger en helt ny stad och väntar på att bli upptäckt. Det enda som behövs är en kamera, ett objektiv, ett stativ och en trådutlösare. Så fort vädret tillåter det ska jag ge mig ut och upptäcka en annan del av den nattliga staden.

TheInvisibleJackal

Fascination

På en s k medarbetadag på jobbet härom veckan lyssnade jag på en föreläsare som pratade om hjärnan. Hon kom mot slutet av sin föreläsning in på begreppen - fascination och flow i den kreativa processen. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa,  men jag minns att det var mycket intressant och jag har tänkt en del på dessa begrepp. Fascination som jag tolkar det, är en process där något har fångat ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att jag vill veta mer om saken, företeelsen, personen etc. Tänk på hur man som nykär i någon är helt uppslukad eller fascinerad av den personens hela väsen, att man måste få veta mer, lära känna personen bättre och djupare. Eller när man upptäcker att det finns en låda i vilken man avbildar ljus. Fascination över en dylik apparat är inte samma fascination som för en annan persons väsen, men det gemensamma är en längtan eller ett begär att få mer kunskap om det som fascinerar. Fascination skulle således kunna sägas vara en form av interaktion mellan mig och det som fascinerar. 

Vad är då flow? Flow som jag tolkar det, och som jag själv upplevt det eller tycker mig ha upplevt, är ett tillstånd av yttersta koncentration och uppmärksamhet på nyansskillnader i en kreativ process där allt löper i vartannat utan egentliga sömmar. Alla tankar och idéer kommer samtidigt. Allt är ett. Det är ett underbart tillstånd, som det egentligen är svårt att sätta ord på.  Har man en gång upplevt det vill man uppleva det igen. Det är ett beroendeframkallande tillstånd, som inte bara kan frammanas lite vid behov sådär. Det kommer när man minst anar det. Jag tror dock att det kan kickas igång under olika betingelser. Det är jag inte heller ensam om att tro. För många kreativa människor har olika former av stimulantia varit ett sätt kicka igång ett tillstånd av flow. Vare sig det har rört sig om alkohol, droger eller något annat. Det är tillståndet av flow som är den egentliga belöningen. Förespråkar jag då att man skapa supa till framför Lightroom? Nej, icke alls. Det finns andra sätt att kicka igång flow, men precis som tidigare nämnda medel, är de inte heller fullständiga garanter för ett tillstånd av flow. För egen del lyssnar jag på Miles Davis 50-tals inspelningar, men det är inte alltid hans musik kopplar samman de synapser i min hjärna som behövs för att jag ska befinna i ett flowtillstånd. Flow är nyckfullt på det sättet.

Det är ett tillstånd där tiden står stilla och ingenting är omöjligt. Hjärnan arbetar för högtryck i en hyperkreativ process som inte tar någon energi alls. Hjärnan behöver ändock vila efter en flow och det gör den genom att bli oinspirerad av ting eller företeelser som vid en annan öppnare sinnesstämning kunnat leda till fascination. Även om fascination och flow inte kan sägas vara släkt så finns det kopplingar. 

Personligen upplever jag hur bilder jag tagit den senaste tiden väckt en slumrande kreativ process inom mig. Kanske inte flow i egentlig mening eftersom en slags självbevarelsedrift sagt åt mig att gå och lägga mig i något så när vettig tid. Jag har ett jobb jag måste sköta. Mina kollegor och min chef förväntar sig att jag bidrar med mitt i verksamheten vi kommit överens om. Ett arbete eller verksamhet är ingen isolerad företeelse. Det är som en stor komplex väv som vi tillsammans väver för att den ska hålla och vara hel.

Det som både fascination och flow ytterst kräver är tid. Tid att stanna upp och betrakta tingen på nytt. På ett annat sätt. Ett sätt som är mer närbesläktat med känslan än med förnuftet. Jag har den senaste månaden varit och  sett en rad olika utställningar. Både rena fotoutställningar, men även konstutställningar av skiftande slag. Jag känner att det jag upplever rent skönhetsmässigt eller vad man nu skulle kunna kalla det, när jag betraktar ett konstverk, har betydelse för mitt bildspråk även om det inte direkt kan härledas till den konst jag har betraktat. Det är snarare de känslor jag upplevt i samband med mitt betraktande. Konsten, och framförallt då bildkonsten, blir en allt viktigare del av mitt liv. Konsten talar till mig på samma sätt som musiken och poesin fast på annat sätt. Den kompletterar världen för mig.

En fotografisk bild av det man ser är allt ifrån en strävan till en exakt återgivelse av tillståndet som sådant till en konstnärlig utforskning av de känslor som upplevdes vid tillståndet. Man skulle kunna kalla det en dokumentation - konstnärlig linje. Jag har förstått att beroende på vad jag fotograferar och hur jag tänker kring den färdiga bilden rör jag mig mellan de här två punkterna på linjen i bildspektrat. Det jag har bejakat mest i den senaste månadens fotografering är just denna konstnärliga utforskning av de känslor som mina motivval skapat inom mig. Och det märkliga är att det som först fick mig att fastna för ett motiv, oavsett om det var ett aktivt sökande eller ett slumpmässigt val, är att det ibland inte alls är det som jag trodde skulle växa fram när jag tog fotografiet som växer fram i den färdiga bilden. Dels har de tankar, känslor etc som jag upplevde vid fotograferingstillfället förklingat. Ändrat skepnad. Vilket inte är så underligt eftersom tiden mellan fotograferingstillfället och bearbetningen/tolkningen av fotograferingstillfället är fullt med andra tankar, andra upplevelser etc som både medvetet och omedvetet påverkar den konstnärligt kreativa process  ur vilken bilden till sist växer fram. Det är som om det är två olika kreativa processer som kompromissar fram ett för mig själv konstnärligt godtagbart slutresultat.

Jag har märkt att när jag ser på vissa bilder och pratar med en del andra fotografer så är det en exakta återgivningen som är fotograferandets yttersta väsen. Den färdiga bilden är en exakt karbonkopia av tillståndet vid fotograferingstillfället. Det utmärkande för dessa fotografer är ett oerhört högt tekniskt kunnande men med ytterst liten bildkänsla. Tekniken är viktigare än det konstnärliga uttrycket. Tekniken står också i vägen för det konstnärliga uttrycket, då bildens kvalitéer räknas i hänseende till exakt replikation av det utsnitt av verkligheten som fångats medelst kamerans objektiv och sensor. Det finns absolut fotografiska tillstånd då en så exakt återgivning som möjligt av fotograferingstillståndet är a och o, men det finns också tillstånd då det inte är det absoluta. Utgår man från att allt fotograferande är av dokumentär karaktär missar man kanske intressantaste delen i fotograferande - den kreativa processen i det konstnärliga skapandet. Jag vill påstå att det är i sitt konstnärliga skapande som människan har uppnått störst underverk.

En bild är mer än några brusfria pixlar uppförstorade 10x10 cm. Det är inte de enskilda pixlarna jag är ute efter när jag betraktar en bild. Det är inte ens summan av pixlar. Det är det konstnärliga uttrycket. Och det är mer än bara en summering av antalet pixlar. Det är fotografens tolkning och upplevelse av det fotografiska tillståndet. Saknas denna förmåga faller den färdiga bilden platt till marken. Den saknar intresse. Den bara är. Eller inte är, eftersom som den inte säger något. Tekniskt perfekt, men stendöd. En bild som inte vill något är bara rakt upp och ner tråkig.

Två falukorvar bredvid varandra är bara varandras kopior ända tills några väljer att göra korv stroganoff av varsin korv. I den processen upphör falukorvarna att vara varandras kopior. De blir till tolkning och upplevelser uttryckt i korv stroganoff. För även med recept blir inte korv stroganoffarna kopior av varandra. Hur ingredienserna tillsätts, i vilken mängd de tillsätts, eller inte tillsätts skapar den tolkning som vederbörande har av sin upplevelse av korv stroganoff.

Jag vill att en bild ska väcka tankar och frågor. Vad är det här? Varför ser ut så här? Vad vill fotografen med detta? Vad är meningen? Finns det en mening? Hur har tankarna gått?

Jag frågar inte efter hur fotografen har exponerat i den ena eller andra inte heller tänkt att detta var en knepig exponering som fotografen löst bra när jag betraktar en bild. Det skulle vara ungefär som om fotograferande handlade om att lösa ekvationer. Fotografering och bildskapande handlar om tolkning och upplevelser baserat på de känslor som ett motiv väcker genom den fascination det skapar.

TheInvisibleJackal

Årets fulaste tid är nu ?

Den här tiden på året, har jag hitintills under de nu snart fem år som jag har fotograferat brukat lägga undan kameran för att det oftast är så otroligt fult ute. November till mitten av mars är den tiden på året då jag upplever som den absolut mest icke-inspirerande fotografiska perioden. Jag bor på västkusten och den här tiden på året är dagarna allt som oftast en jämngrå smet. Det tär på sinnet allt detta gråa. De stackars få dagar som vädret är tjänligt för fotograferande är lätträknade och dessutom jobbar jag troligast också vid dessa stackars tillfällen. Istället för att fotografera har jag ägnat mig åt att arbeta med tidigare tagna bilder, eftersom jag oftast inte har hunnit med det tidigare, men i år  har jag inte några tidigare bilder att jobba med. Jag är ikapp. Disciplinerat arbete har gjort att jag är ikapp. Helt plötsligt känner jag att på något sätt ändå måste ut och fotografera. Jag bara måste ha några bilder att arbeta med. Det är som om hela mitt jag på något märkligt sätt kräver det. Det går inte att hålla sig undan. De bilder jag tar har inget alls med det jag vanligtvis brukar fotografera  d v s fåglar, vilda djur och landskap. Och det känns helt ok, rent av spännande att gå på upptäcktsfärd i sin egen fantasi och kreativitet. De bilder som växer fram är helt oväntade. Kanske fanns de där tidigare också, bara det att jag märkte dem inte.

En bild tagen en dimmig morgon vid en av barndomens badsjöar. Jag har inte varit nere vid den sjön på minst 30 år. Jag tror inte bojen fanns där då när  jag brukade bada där under andra hälften av 70-talet. Men att det låg där ute i det stilla vattnet i dimman gjorde den på något sätt inte bara viktlös utan även tidlös, som om den alltid legat där stilla innesluten i sitt eget vara. 

Egentligen var jag på jakt efter tallbitar att fotografera, men de bärträd som finns inom promenadavstånd  lyste med sin frånvaro av tallbitar bland sina bärbehängda grenar. Jag går förbi den lilla dammen och ser på vassen som växer där i kanten. Ser på virrvarret, oredan.

Träd har alltid fascinerat mig. Påverkat min fantasi och givit mig bilder som egentligen inte finns, men som är där ändå. Opåverkbara.  Speciellt i mörker då synen måste ta hjälp av känslor födda ur just fantasin. Ibland blir de bara mjuka böjningar i rummet och ibland till något vasst odefinierbart olustigt. Är det skräcken för det mörka? Det dolda? Det förborgade? 

Det konturlösa oskarpa som för om åren fick mig att hasta förbi och längta efter tydlighet och skärpa får mig nu att stanna upp och känna istället för att se. Det är ett annat sinne som aktiveras och betraktar scenen. Jag frågar mig - när blir en bild en bild? Är det i kamerans sökare? Hemma framför datorskärmen? Eller fanns den djupt där nere i undermedvetna och väntade på att bli funnen?

Det är i skogen det osedda gömmer sig för våra ögon. Det undkommer dock inte vår fantasi. 

Det är märkligt denna svärta som träder fram utan att jag egentligen förstår varför. Samtidigt  behöver jag inte förstå den. Det räcker att jag bejakar den och gör den till min. En bundsförvant i bildskapandet.

Jag prövar ICM och  vardagsbjörken får nytt liv. Att försöka se bortom det omedelbara lär mig att det finns bilder bakom bilderna. Det gäller bara att våga nysta i trådarna och lita på det som träder fram ur skuggorna. Stå för det. 

Ibland bryter den gömda bilden helt med den vanliga verkligheten och skapar en ny och mer skimrande overklighet. 

Jag ser nu fram emot en period av ett bildskapande jag inte visst fanns mig tillgänglig. 

TheInvisibleJackal

Musikbild - Bildmusik

Förra onsdagen träffades jag och några andra medlemmar i Fotoklubben för att visa våra bilder på temat musik. Att tolka ett kreativt uttryck till ett annat. Vi skulle ha med oss max tre bilder som på något illustrerade ett musikstycke, ett album, en artist eller grupp. Under själva visningen tittade vi först på bilderna utan den som hade tagit dem berättade eller så något. Vi skulle försöka oss på att gissa utifrån vad vi tyckte bilderna vad för musik som fotografen att hade haft i åtanke när bilden togs. Detta var ömsom väldigt lätt och ömsom betydligt svårare beroende på vilka musikaliska preferenser fotografen ifråga har och hur pass stort musikintresse vi som betraktare har.

Efter att tittat på alla bilder en första gång tittade vi på bilderna en andra gång. Nu skulle de som tagit bilderna berätta mer om vilken musik som bilderna var tänkt att illustrera. Det var rätt spännande att höra hur tankegångarna gått.

Detta är de tre bilder jag hade med mig. 

Bild 1.

Bild 2.

Bild 3.

Den första bilden är mitt sätt att tolka låten "Gone With the Dogs" från 1978 av Sonic's Rendezvous Band. Den Sonic som åsyftas är såklart Fred "Sonic" Smith från MC5. Jag har tolkat låttiteln bokstavligt d v s den direktöversättning- "borta med hundarna" och inte "förlora förståndet", som är den egentliga tolkningen av begreppet "Gone With the Dogs". 

Bilden är tagen i Köpenhamn i somras. Den är konverterad till svartvitt i LR. Jag har lagt på extra korn och ljusat upp hörnen för att ge ett intryck av det som utspelar sig i bilden - mannen som försvinner med sin hund längs promenadvägen in i bland träden - är något som skett för länge sedan.

Bild nummer två är kanske den lättaste att musikaliskt härleda. Det är min tolkning av bluesklassikern "Dust My Broom" inspelad 1952 av Elmore James. Robert Johnson gjorde visserligen en inspelning av den vid mitten av 30-talet, men jag skulle tro att Elmore James  version är den mer kända och mer spelade. Flera namn har gjort covers genom åren - ZZ Top, Canned Heat, Fleetwood Mac (när Peter Green ännu var vid sina sinnens fulla bruk) för att bara nämna några.

Jag visste att jag ville ha med en "traditionell" sopkvast med på bilden. Efter lite googlande fann jag ett ställe som sålde den här typen av kvastar. Miljön skulle vara slottet i stan. Jag ville placera kvasten vid ingången till borggården och ta en bild där man såg både kvasten och borggården. Även den här bilden konverterade även den här bilden till svartvitt i LR, la på ett visst mått av korn, mörkade ner den rejält på olika sätt och målade fram exponeringen på kvasten och några löv som jag la dit. Jag ville lyfta fram kvasten så att fångade betraktarens blick utan att för den skull ta över eller dominera bilden. Det blev ett antal bilder innan jag fann den komposition jag var ute efter. Jag tänkte på den danske konstnären Eckersbergs uppmaning till sina elever i arkitekturmåleri att de skulle försöka se bortom den givna kompositionen och hitta det där andra som inte syns på en gång.

Min tredje och sista är min tolkning av "The Train Kept A Rollin'" med  Yardbirds. Även den här finns i olika versioner. De tidigaste från 50-talets början, men de har mer en touch av country och förmedlar inte så mycket tågkänsla. Anledningen till att jag valde just Yardbirds version är att det är mer ruffigare version som skapar en större tågkänsla och dessutom Jimmy Pages helt underbara fotarbete - https://youtu.be/0y078n95ApA 

Vad jag behövde här var alltså ett gammaldags ånglok med rök bolmande ur skorstenen. I slutet av sommaren 2018 råkade jag befinna mig på tågdagarna i Landeryd. Det blev inte många foton tagna den gången, men ett av dem visade sig vara perfekt för illustrera "The Train Kept A Rollin'". Jag konverterade även den här till svartvitt i LR, la på en del korn, mörkade ner och målade fram exponeringen på lokets front och delar av den bolmande röken. Tre lyktstolpar som jag tyckte störde helhetsintrycket och den känsla som jag var ute efter tog jag bort i PS.

Det här sättet att kombinera två av mina stora intressen var väldigt stimulerande och jag kommer när förhållande är de rätta att försöka tolka fler musikstycken. Jag känner att har man bara öppnat dörren till den här typen av bildskapande så ramlar bokstavligen kompositionsidéerna över en. På en kort lunchpromenad häromdagen dök fyra nya idéer upp bara genom att jag lät mina sinnen vara helt öppna att ta in allt möjligt. Föremål som jag tidigare oftast bara ignorerat blev frön till bildmässiga tolkningar av musik. Riktigt häftig.

TheInvisibleJackal