Gråsiskor

Jag vet inte riktigt varför jag är så förtjust i gråsiskor. Kan det ha med att de var några av de första fåglarna jag lyckades artbestämma utanför barndomsträdgårdens talgoxar, blåmesar, domherrar, starar och svartvita flugsnappare.  Skulle tro att jag har samma förhållande till nötväckor och skäggdoppingar. De har på något sätt blivit personliga vänner.

Här är några bilder som jag tog hösten 2017. Jag ligger som jag tidigare nämnt lite efter med min bildbehandling. Jag var inte just ute efter specifikt gråsiskor den här lilla fototuren eller promenaden. Jag var mest ute efter att få komma ut en liten sväng med kameran och känna känslan av ögat mot sökaren, tummen på fokuseringsknappen och pekfingret på avtryckaren, men jag visste att ibland den här tiden på året kunde gråsiskor födosöka bland lite torra växter på den strandängen i närheten av där jag bor. Således begav mig jag mig dit med lite vaga förhoppningar.

TheInvisibleJackal

Limbo

Ibland går tiden bara fortare än vad man hinner med att registrera och ibland släpar den sig fram. På något sätt tycks tiden för mig gå fortare under de dagar, de tider på året när det finns ljus och färger i naturen. Nu råkar jag bo i gränsområdet mellan den klassiska västkusten och södra delen av Sverige. Detta innebär att perioden november till mars är som en stor grå, regntung vadmalsfilt. Den ligger tung över landskapet. Den stänger ute allt ljus. Kväver färgerna. Färgerna som trots allt finns är urblekta och blaskiga. Tvådimensionella. Trista. Allt är bara grått. M a o självmördarnas alldeles egna årstid. Det är svårt. Ytterst svårt att finna motiv värda att fotografera. Jag läser Lars Norén för att muntra upp mig själv till att ändock ge mig ut och försöka fotografera. För som det så klämkäckt uttrycks - Det finns ingen dåligt fotoväder. Således beger jag mig ut i naturen eftersom det är den som är mitt huvudsakliga motiv. Men; och det är ett stort men, jag finner ingen inspiration. Det blir inga bilder. Jag tar bilder, som jag senare i stort sett slänger varenda en av. De gånger då trots allt stänk av solsken infinner sig på tider då jag dessutom händelsevis råkar vara ledig och kan utnyttja dem är att likna vid ökenvandrarens glädje över att för en gångs skull finna en äkta oas att släcka sin törst vid. Med åren har jag dock lärt mig att acceptera att året består till en fjärdedel av genuint fulväder i mitt hörn av världen. Det är under den perioden jag försöker jobba ifatt med bildbehandlingen. Försöker lära mig mer av inte bara den rent bildbehandlingstekniska biten utan även av den  kompostionella. Jag känner mig långt ifrån fullärd och lär väl aldrig heller aldrig bli det och det är just där som lockelsen, det euforiska ligger i att fotografera för mig. Tankar jag får under bildbehandlingsprocessen försöker jag ta med mig ut och ha i bakhuvudet när tittar genom sökaren på motivet. Tryck nu inte bara ner avtryckaren per automatik utan försök att se hela bilden och inte bara motivet innan du trycker av. Ett medvetet avtryck. Detta gör att jag på så sätt och säkert med rätta tar färre bilder än vad kanske gjorde vid liknade situationer tidigare. Det är faktiskt en rätt härlig process i fotograferandet. 

Jag har under en väldig lång tid arbetat med behandlingen av de bilder jag fick med mig hem ifrån en otrolig fotosafariresa till Kenya hösten 2017. Mycket annat har fått stryka på foten bl a den här bloggen. Det har varit nödvändigt och samtidigt väldigt roligt. Jag har återupplivat min närvaro på Instagram, blivit mer aktiv i de Facebook-grupper där jag är medlem. Framförallt då Nordiska Fotoklubben. Jag har haft med bilder på en samutställning som den lokala fotoklubben arrangerat för oss medlemmar. Jag och min fru har visat bilder och berättat om vår resa till Kenya för fotoklubben. Närmast står en bildvisning för mina kollegor på jobbet i slutet av februari och mot slutet av mars kommer jag ha min första egna utställning. Därefter vet jag inte. Jag vet bara att jag visste att jag inte ville låta mina bilder från Kenya hamna i ett dött bildarkiv, som jag bara tittar tillbaka i för att hålla minnen från Kenya vid liv. Troligen blir det mer, jag är bara inte på det klara med vad än.

Allt har lett till att det först nu som jag börjat arbeta med bilder, som det är över ett år sedan jag tog. Bilder som jag delvis glömt bort att jag tagit. Ganska så nyttigt faktiskt för bilder som jag tyckte bäst om då jag laddade in dem Lightroom och betygsatte där är nödvändigtvis inte de bilder som jag nu ett år senare fortfarande tycker bäst om. Andra bilder som jag först inte tänkte lika mycket om har tagit ett kliv framåt eller bakåt. Mycket spännande.

En av de saker som jag ska försöka hålla igång bättre än vad gjort under hela 2018 faktiskt är den här bloggen. Jag kan inte lova dyrt och heligt att jag med en klart regelbunden frekvens kommer att göra nya inlägg. Inläggen kommer att vara oregelbundet regelbundna. En del inlägg kommer att vara textbemängda och åter andra inte.

De första bilderna som jag lägger ut kommer ifrån november 2017. Då var jag och min fru uppe i Stockholm för en långhelg. Vädret var inte helt olikt det som vi är vana vid hemifrån d v s grått och mulet. En av del platser vi pratat mycket om att besöka länge är Skogskyrkogården. Där fastande jag ganska snabbt för de nakna träden i toppen på kulle. Kanske för att det naturen som i första hand är det jag väljer att fotografera. Lite märkligt kanske att inte fotografera något av den mycket berömda arkitektur som finns, men jag kunde inte hitta någon komposition som jag fastnade för. Kanske måste jag återvända en annan årstid och se  med nya ögon.

/TheInvisibleJackal - januari 2019

Elefant

Elefanter var något som vi tidigt pratade om vi skulle vilja se under vår safarivistelse i Kenya. För att vara så pass stora djur dröjde det ända till tredje dagen i El Karama innan vi fick se dem på någorlunda fotograferingsvänligt håll. Det var dock först när vi flygit till Masai Mara som vi kom att se elefanter riktigt bra. Ibland kanske för bra. De är stora och väldigt respektingivande.

Jag har genom åren sett många bilder på stora ståtliga tjurar med fantastiska betar, men tyvärr på grund av den omfattande tjuvjakten så finns det mycket få av dessa stora vackra djur. Det är en oerhörd förlust om vi skulle mista dessa fantastiska djur som elefanter är p g a mänsklig fåfänga. Jag läste nyss i The Guardian en artikel om Japans roll i smuggling av elfenben till den kinesiska marknaden. En roll som beror på de japanska myndigheterna ovilja att ta i med hårdhandskarna mot denna handel. Japan har skrivet under under en konvention som förbjuder all handel med elfenben, men gör föga för att leva upp till konventionen. Det hela är mycket beklagligt. Jag hoppas att något kan göras åt det hela innan det är försent. Vi vill inte bara kunna se elefanter i djurparker eller uppstoppade på museum eller på blekta gamla foton. Vill vi kunna se dem i deras naturliga miljö, ohotade av människans nycker.

TheInvisisbleJackal

Bufflar

Ett av de farligaste djuren i Afrika är den afrikanska buffeln. Varje år blir  många människor dödade av bufflar. Då rör det sig främst om sårade djur eller ensamma hannar. Man kan komma ganska nära en hjord med bil utan större fara. Vi körde vid ett tillfälle på en liten väg över savannen i Masai Mara. På båda sidor om vägen var det gott om bufflar, men de tog ingen större notis om oss.

På lodgerna fick vi inte gå ut på egen hand utan beväpnad eskort efter mörkrets inbrott. Det berodde främst på bufflarna.

De är stora och verkligen respektingivande djur och jag måste erkänna att det kändes lite extra pirrigt när det fanns buffel i närheten av våra fordon. Särskilt då rörde sig om ensamma bufflar. Vid ett tillfälle i El Karama stod en stor hanne bara ca 7-8 meter ifrån vägen.

Här är några buffelbilder:

TheInvisibleJackal

Lejon

Under vår resa med Annelie Utters Naturresor kom vi att stöta på lejon vid flera tillfällen. Både under vår vistelse i El Karama och när vi var i Masai Mara.

Lejon har de flesta av oss någon gång sett i olika djurparker. De väcker kanske inte någon större vördnad utan upplevs som tämligen tråkiga. De ligger oftast bara ner eller vandrar kanske lite ointresserat i hägnet.

Att möta lejon i det fria där de hör hemma är något helt annat. De är kraftfulla, vackra, roliga och mycket sociala. Av de stora rovdjuren på savannen såg vi lejon flest gånger. Trots det var det lika välkomnande att få se och uppleva dessa fantastiska djur varje gång.

Givetvis generar dessa möten med lejon mängder med bilder. Ofta är vi ganska nära. Ibland rör det sig om kanske bara fem-tio meter. Jag har här valt ut en handfull av mina lejonbilder.

Detta är en av de första lejonhannarna vi stötte på i El Karama.

På Masai Maras grässavann kom denna hanne vandrade i det höga gräset.  Över honom surrar det mängder med flugor. Flugorna kommer i sällskap med alla de gnuer som är på vandring söderut. Nu är inte flugorna så petiga utan även lejon går bra att surra runt.

En lejonhona ligger i gräset och vilar i El Karama.

Ett ömsesidigt studium.

Att hälsa på varandra genom att buffa på varandra är viktigt för att inskärpa flockgemenskapen. Här är två lejonungar som hälsar varandra och njuter av varandras sällskap. Masai Mara.

En kort vila för en liten lejonunge nyfiken på den stora vida världen. Masai Mara.

TheInvisibleJackal