Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Färden mot havet.

Vårt äventyr i regnskogens land går mot sitt slut, vi packar våra väskor och hoppar in i en av de de små Interbussarna för att åka mot havet. Stilla havet denna gång.

Vi åker genom ett varierande landskap med höga berg,  djupa dalar och små byar.

Eftersom vägen ut till havet ska ta runt fyra timmar så behövs det rastas och få komma ut och sträcka på benen och vad är då inte lämpligare än att stanna på ett ställe där det både finns fåglar och tillfälle för lite mellanmål för de hungriga. Jag hoppar över det där med mat, när jag upptäcker att i de höga mangoträden sitter det fullt med stora fåglar. Inga tamfåglar som matas utan vilda fåglar som sökt sig dit för att det finns godsaker i träden. De kommer dit på morgnarna för att äta av frukten och flyger bort på kvällen.

Fast nu var det inte den här lilla fågeln som jag menade, men jag tyckte att den skulle få vara med först för att inte försvinna bland de stora och färggranna.

Jag vet inte vad det är för fågel men tycker att den påminner lite om vår nötväcka med det mörka bandet över ögonen.

Det var inte så många som brydde sig om den lilla fågeln, faktiskt så var jag helt ensam om att försöka få med den på bild. De flesta hade  blicken högt upp i träden.

För där uppe fanns dessa arapapegojor. 

Klart att dessa stora och färggranna fåglar drog ögonen till sig. Enda nackdelen för mig var att vi hade åkt i luftkonditionerad buss och då jag klev ur den till den fuktiga värmen slog imman till. Tämligen frustrerande att gå där med igenimmad kamera och se alla dessa vackra fåglar. Det var bara att vänta tills imman försvann. Till slut så gjorde den det.

De här två satt och kuttrade lite kärleksfullt.

- Psst älskling, det står en fotograf där nere.

-Bäst att vi gör oss lite fina inför fotograferingen. Jag kan hjälpa dig, upp med vingen bara.

- Fast du behöver lite putsning du också.

-Vi tar fotvård också, när vi nu ändå håller på.

- Nästan klara.

-Så där, blir det bra så här. Nu kan du ta den där bilden.

Det finns en tukan här också, jag tror att den spelar lite blyg.

Det är en Gulstrupig tukan och den verkar vara lite nyfiken på vad som händer där nere på marken.

Den spanar och kikar på oss mellan löven.

Den närmar sig mer och mer.

För att plötsligt hoppa ner och reta turisterna lite. Det där röda kan ju vara ett gott bär.

Tukanen får syn på att en dörr är öppen på bussen.

-Undrar om man kan få lite skjuts här. Det var nära att vi fick en fripassagerare.

Det gick inte så bra för tukanen att lifta så den drog sig tillbaka till ett träd igen.

Dags för oss att åka vidare också och motvilligt hoppade jag in i vår lilla buss igen.

Fler byar passerade vi.

Och plötsligt är vi framme i Tamarindo och har den här utsikten från balkongen.

Till kvällen får vi en vacker solnedgång också.

Postat 2019-09-14 09:06 | Läst 2914 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Undrar om vi hittar någon Praktquetzal?

Dags för en vandring igen, inte lika tuff och backig som de tidigare men här brukar man kunna få syn på Praktquetzalen. Skulle vara otroligt kul att få syn på någon. Det sägs att fågelskådare kommer från hela världen för att få se dessa fåglar som bland en del anses vara de vackraste i världen. Fast jag får väl erkänna att jag inte hade så stor koll på den fågeln innan jag kom hit. Tycker om att se vackra fåglar men kryssar inte av de jag ser.

Här möter dagens guide Giovanni upp.

Träden är väldigt höga här och de är inte bara höga, de är så stora att man kan gå in i dem också.

En lite del av  Olle Adolphssons visa om Okända djur passar in här i skogen för plötsligt håller Giovanni upp en lite grön pinne. Liten är den och det är lite svårt att förstå att han klarade av att hitta den i allt det gröna.

"Men visan handlar om okända djur
Många är långa och svåra att fånga
Många syns inte men finns ändå
Många är gula och fula och gröna
Och sköna och röda eller blå
Många är stora som hus eller så
Men de flesta är små, mycket små, mycket små"

Visan fortsätter "De håller fast i lövens kanter" och det stämmer ju bra det också. Små, små som sitter på löv och grenar. Det här var den allra första vandrande pinnen jag sett ute i det fria.

Även i det här naturreservatet är det en hel del ljud, ett som återkommer ofta och låter lite speciellt är från three-wattled bellbird. Den som det mesta i det här landet sitter högt upp i träden. Hanen har ett lite ovanligt och tredelat läte för sig. Först kommer det tre lite utdragna läten lite som "Heee-Ahhh" efter det kommer det ett högt bonk.  Detta ihåliga, "bonk" tros vara en av de högsta fågelläten på jorden, hörbar för människor från mer än 0,80 km bort.

På svenska heter den Treflikig klockfågel.

Det är lättgånget här och vi vandrar vidare in i skogen.

Beundrar växter...

..och även stora getingbon.

Eller bara lite blad

Vi kommer upp till en liten platå där enorma avokadoträd växer.

Här ställer Giovanni upp sin tubkikare och börjar spana för avokado  är mums för praktquetzalen. Tänk en sådan tur vi har där uppe i trädet, ja högt uppe igen förstås, men där uppe sitter det faktiskt en praktquetzal.

Jag riktar upp min kamera bland löven och titta, där sitter den faktiskt.

Det går att fota med mobilen genom tubkikaren också och få se hur det ser ut när man ser den genom kikaren.

En till kommer men den får jag bara bakifrån, den vill inte vända sig om.

Vi lämnar fåglarna åt sitt öde och vandrar vidare bland alla häftiga träd...

...och växter.

Plötsligt kommer vi ifatt några andra som är ute och vandrar och de har sett något intressant uppe i trädet nära stigen. Där sitter två söta ugglor och ugglar. Bild med mitt 300mm.

Bild genom tubkikaren.

Vi hittar några vita svampar, så här ovanifrån ser de inte så intressanta ut...

...men kikar man på undersidan så är det livligt värre där.

En liten mångfoting klarade sig från att bli trampad på.

Giovanni förklarar att det är en dubbelfoting och att det vi i vardagligt tal kallar för tusenfoting är just mångfotingar som är uppdelade i olika "segment" där de har två eller fyra ben, beroende på om det är en enkelfoting eller en dubbelfoting.

Några som har många ben och kan springa ganska fort och som jag inte uppskattar i djurvärlden är de här...Spindlar. De tillhör inte mina favoriter.

Då är fåglar och kolibrin desto vackrare. Här i nationalparken har de ett matningställe för dessa små fåglar. Jag börjar där med att försöka få bild på någon kolibri som inte är vid matningsbehållarna utan håller till vid blommorna. Det går ju så där.....med andra ord inte alls, till att börja med.

Men blomman är ju vackert röd.

Fortsätter att försöka och får till och med några fåglar ibland.

Jag har några fina bilder på kolibri från en annan resa så jag ger upp och tittar på de som flyger vid matbehållarna. Tycker de är så söta då man ser deras lilla tunga.

Och även hur elegant de håller sig stilla i luften.

Nu är snart vår vandring slut, men innan vi kommer åter till vår bil så träffar vi på en liten, liten groda.

Den är bara runt 3 cm lång.

På andra sidan stigen är det något som låter som en mindre motorsåg, jag letar bland löven och får syn på den här lilla flygande varelsen. Luden och lite grå.

Den här låter inte så mycket men är vackrare.

Sedan var dagens vandring slut. I morgon åker vi till Stilla havet och Tamarindo.

Postat 2019-09-12 12:38 | Läst 2496 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Monteverde

Jag vaknar tidigt och tassar upp för att kika ut, det har inte ljusnat ännu så klockan är före sex. Upptäcker att för första gången sedan vi kom hit så syns toppen på vulkanen  Arenal. Klart det måste dokumenteras,  greppar mobilen och tassar tyst ut för att inte väcka de andra.

Vill man se hur vulkanen ser ut i all sin prakt behöver man nog stanna här mer än några få dagar eller så kan man titta in till hotellets reception och se på tavlan de har där.  Fast egentligen tycker jag nog det är minst lika fint med molnen.

När vi är klara för att gå ner till frukost så ser det ut så här. Så det var lite tur att jag kikade ut, då när jag vaknade.

I dag ska vi dra vidare till Monteverde.  När vi står och väntar på vår transport hör vi ett otroligt snatter och liv ute bland träden.  Jag kikar och kikar men har lite svårt att hitta källan till oljuden, men killen i receptionen tycker att nog att vi borde få se och hitta vad det är som gömmer sig bland löven, så han kilar iväg och hämtar sin kikare. Bra det för då kan även jag hitta dem med kameran.

Gråhuvad chachalaca, två stycken var det men en bestämde sig för att flyga iväg. Syns till höger hur den lämnar platsen.

Vi hinner inte spana så mycket på fåglarna innan vår transport kommer. Cortés x 3 frågar chauffören och det stämmer. Jag får en liten lapp i min hand med en etta (1) på, innan han lassar in våra väskor i bilen. Tittar lite fundersamt på den och försöker lite försynt påpeka att vi är tre personer med tre väskor.  Stoppar lappen i fickan för säkerhets skull och hoppar in i bilen.

När bilen är packad med både bagage och folk drar vi iväg. Det ska bli en båttur på sjön Lago Arenal. Det är Costa Ricas största sjö. Den sjön är egentligen en konstgjord damm. Den lilla  sjön som fanns där tidigare utvidgades 1979 för att bli landets största reservoar för vattenkraftproduktionen.

Efter att vattnet använts för att producera el leds det vidare till Guanacasteprovinsen i nordvästra Costa Rica där det används för att bevattna ris- och bönodlingar. 

När vi kommer fram till sjön blir jag åter igen imponerad av logistiken på den här resan, vårt bagage är i ett nafs placerat i rätt båt och även vi tre lotsas ner till samma båt.

Vår skeppare är  en handlingskraft tjej som ser till att allt händer och att alla kommer till rätt plats. Här står hon i dörröppningen och kollar läget. Det tar inte många minuter innan vår båt är startklar...

...och vi får en fin tur över den stora sjön.

Framme på andra sidan greppar en stor karl min resväska och hivar upp den på axeln med  ett litet "uff",  fast den var inte så förskräckt tung som en del andras väskor.  Men jag var glad över hjälpen. Där fick jag också förklaringen till den lilla lappen jag hade i fickan.  Mannen som bar min väska frågade med vilken buss vi skulle åka vidare. Ingen aning tänkte jag, men kom plötsligt ihåg den där lilla lappen jag fått med ettan på. Stoppade ner handen i fickan och plockade upp min lilla lapp och visar honom den. Chansningen gick hem för det visade sig att det var biljetten till nästa färdmedel.  Vi skulle vidare med buss nr 1. Trevligt och kul, för vi fick en genomtrevlig chaufför och sällskap med en lika trevlig asiatisk familj från Kanada.  Kul at träffa på folk från så gott som hela  världen.

Åter igen fick vi en resa med trevligt sällskap och fick se en ny del av landet.

Till slut är vi framme i Monteverde, en liten stad i Puntarenas. Första intrycket är att den verkar lite väl turistisk med sina serveringar och butiker. Dessutom tycker vår chaufför att vi inte ska äta på Tree house. För dyrt och ingen speciell mat. Fast det är den enda restaurangen här som har ett träd rakt igenom huset.

Men vi behövde inte oroa oss, för stan var liksom uppdelad i en övre och nedre del där den nedre var turistvarianten med kryddade restaurangnotor och den övre, där vi bodde, var med mer normala priser och lugnare tempo. Så vi testade bara konditionen lite och vandrade ner till den nedre delen för att kolla hur där ser ut för backarna mellan de båda stadshalvorna är rejält brant.

Titta! Det finns elefanter i Costa Rica. Kul variant på återvinning.

Även trädgårdsmöblerna är tillverkade av någon händig person .

Har man tur så kan det dyka upp lite vilda djur, fast det enda vi stötte ihop med här i stan var ett bältdjur som kom traskandes då vi var på väg till frukost på hotellet. 

Är det regnperiod så bör det regna också, men vi har då inte haft mycket regn hitintills. Idag kommer det dock en rejäl skur, men vi har tur för den kommer när vi åt lunch. Kort men väldigt intensiv skur.

En helt vanlig katt träffar vi på.

Har nog aldrig sett så många väggmålningar som i Costa Rica och här i stan har de en gigantisk sengångare  på väggen.   

Postat 2019-09-07 15:34 | Läst 4112 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Hängbroar, molnregnskog och en och annan groda med blåa ben.

I dag har vi tagit oss  upp till Arenals hängande broar. Det är en stor nationalpark med regnskog som ligger nära vulkanen Arenal.

Här möter Louis upp och ska vara vår guide under vandringen. Hans tubkikare hade vi stor nytta utav dessutom har han örnkoll på omgivningen och hittar de minsta grodorna som knappt syns när vi vandrar förbi. Dessutom får man inte gå här utan guide.

Vi är en liten grupp från olika delar av världen som ska gå med honom.

I början på vandringen faller det ett lätt regn så det gör att det blir lite svårare att spana efter fåglar och andra djur. Men vi har tur med vädret igen, för efter ett litet tag upphör regnet och den enda väta som faller sedan är våra svettdroppar. Det är varmt och det är fuktig värme, och även backig terräng.

Vi hinner inte så långt innan Louis stannar och pekar in i grönskan, där sitter två ugglor och håller koll på oss. Tack vare Louis tubkikare så får vi en riktigt nära titt på dem. Bra mycket bättre än vad mitt 300 mm presterar.

Lite spindlar träffar vi på. Den här ser ganska fredlig ut.

Det finns 16 broar i parken där man kan känna hur det känns att vandra uppe vid trädtopparna. Sex stycken är dessutom svajiga och gungande hängbroar.

Fint att vandra här och trevligare nu när regnet upphört.  Lättare att få syn på fåglar och andra djur.

Växtligheten är tät och frodig.

Kikar in i en liten hålighet i sluttningen bredvid stigen, där bor en tarantella.

Det gungar rejält då man går över hängbroarna. De är högt över marken, så de med svindel bör inte kika ner.

Vissa träd bildar ett snyggt mönster då man kikar rakt upp mot himmeln.

-Där är en groda.

-Var, var, jag kan inte se den.

-Där.

-Åh, så liten den syns ju knappt. De är såååå små.

Fotografera isbjörnar och pingviner är mycket lättare, hade man bara kommit närmare grodorna så hade det räckt med ett macroobjektiv här. Mitt tele har svårt att nå ner till den lilla grodan. Louis har dessutom lite roligt åt att jag i dag har samma färger som grodan. Röd regnjacka och blå byxor.

Vi träffar också på en del ormar, den här är i miniformat. Inte så lätt att upptäcka då den ligger på trädgrenen i samma färger. Den är så liten att den med lätthet hade rymts i min handflata och mina händer är inte då stora.

Titta där en till liten groda.

Lite närmare. 

I slutet på vandringen dyker en ekorre upp som hittat något gott att äta. Det finns även vattenfall i den här parken,  där jag sitter ser jag det skymta mellan träden.  Några i sällskapet går ner för att titta närmare på det men det är en brant backe ner  och går man ner så måste man även gå upp då jag väljer att vänta. Titar på fjärilar stora som handflatan och i de mest underbara färger som virvlar omkring  och lite andra djur. Vår guide tar öven tillfället i akt för att få veta mer om Sverige och även lära sig lite svenska ord. Hans favorituttryck blir "no gårr vi" istället för "let's go!".

Utsikt över landskapet från slutmålet av vandringen. 

Klättra inte på utsiktsplatsen för då kan det gå illa.

Vulkanen vill inte riktigt visa  sig ännu.

Molnen ligger låga över bergen.

Det är gott om väggmålningar i det här landet, även här uppe. 

                                                                                 Föregående            nästa

Postat 2019-08-30 21:28 | Läst 6492 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Båttur i Tortuguero bland apor och krokodiler.

Vi hade en båttur till innan vi lämnade Tortuguero. Det blir en stilla och fin tur där vi får se en hel del djur. Den första vi stöter på är tigerhägern. Som det mesta här så sitter de högt uppe i ett träd..  

Två stycken är det och de ser lite småkära ut.

Troligtvis är det här hanen som spelar lite Allan inför den vackra damen.

Vi lämnar hägrarna och far ut på en sista båttur i kanalerna. Högt uppe i ett träd ser jag en klo sticka fram. Vems kan den vara.

Klon tar tag i en gren och drar i den.

En sengångare är det och den här sover inte.

Den är tydligen hungrig.

På en torr gren sitter en skarv och torkar sina vingar.

Lite längre bort sitter en till, den är lite större och med längre hals. En amazonskarv.

Titta på det vackra ögat säger vår guide, men jag tycker att färgspelet i de utbredda vingarna är minst lika vackert.

En liten klart gul fågel uppenbarar sig också

Det är varmt här, man blir svettig bara av att sitta stilla i båten, märker det då jag ska fota den här pyttelilla babykrokodilen. Den är bara några dagar gammal och ungefär 15 cm lång. Båtföraren är snäll och vänder båten så att även de på min sida ska kunna fotografera den, då har min kamera lagt av, den är totalt död. Kollar batteriet men när jag får låna Tildas batteri händer inget. Det är något annat fel. Jag kollar det mesta men kameran kommer inte igång. Tänker lägga bort den och då ser jag att värmen och min svettiga hand har fastnat i luckan till minneskortet så att den åkt upp och då fungerar ju inte kameran, så klart. Friden infinner sig och jag kan känna mig lugn för fortsatt fotograferande. Men då har vi lämnat den lilla krokodilen till sitt öde.

Då är det tur att ha en assistent med sig.  Tilda har fotat minikrokodilen då den var på hennes sida om båten.

Den kikar lite lömskt på oss, tur att den är så liten när vi nu är så nära.

Vi far vidare och jag är glad över min fungerande kamera, för här är det något som hänger i trädtopparna. Vad kan det vara?

Jag höjer blicken och där sitter någon och mumsar i sig sin middag.

Någon kikar också nyfiket fram mellan bladen.

Vi har träffat på ett gäng Kapucinapor.

-Mmm vad gott!

-Tar en till!

Svansen är bra att ha som extra arm.

Finns en del små ungar i gruppen.

Den här har blivit så pass stor att den lämnat mammas rygg och ger sig iväg på egen hand.

-Nu dyker jag! En modig apa som släpper taget och hoppar med ett nästan fritt fall ner till nästa träd.

Mamma och lilla jag.

Bra svansföring.

Till sist en leguan uppe i trädet.

När naturen nästan tagit sig djurformer. Tittar man en stund så ser det nästan ut som några giraffer.

På väg tillbaka träffar vi på den här mannen som bor här i byn, han har blivit vän med en av hägrarna. Den brukar komma och få sig en åktur i hans kanot.

                                                                           

                                                                  föregående                   nästa

Postat 2019-08-26 09:52 | Läst 5509 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 26 Nästa