Search and rescue

Hej!

Nu återvänder vi till Utklippan där jag var i september. Ringmärkning stod på programmet för en vecka. 

Vi hade ca 15 nät uppe varje dag, lite beroende på hur vinden blåste. Ringmärkning funkar inte i stark vind...plötsligt dyker en helikopter upp, jag tänker att den bara skall flyga över men icke.

En räddningshelikopter och jag fick rusa för att rädda fåglar i ett fångstnät precis intill där helikopter höll på att landa.

Ooops är det ett nät där nere...

Tack o lov skadades inga fåglar.

Det visade sig att en Silja Line färja hade gått på grund och de var på väg mot den när de fick order om att avvakta på närmaste möjliga landningsplats, vilket råkade vara Utklippan. Efter ett tag fick de order om att flyga hem, de behövdes inte på plats.

Daniel

Här finns det sprit att köpa!

Hej!

Under mina resor till Sydsudan har jag noterat att det vid porten/infarten till olika typer av boenden ofta finns en hög pinne och längst upp en plastpåse eller dunk.

Det är tecknet på att här kan du köpa sprit, berättade mina vänner.

Här ses ett försäljningsställe till höger.

Här kan du köpa sprit.

Att möta berusade personer är något jag är van vid genom mitt jobb här hemma men det är en helt annan sak att göra det i ett land där var och en är beväpnad. Alla vita betraktas som rika, kvittar om du är ute på volontärarbete. Mest rädd/orolig har jag varit om det varit militärer, haft några obehagliga möten som tack o lov slutat bra.

I Kapoeta, distriktshuvudstad i det område vi jobbat i är inget undantag. Man möter ofta män som går omkring i små gäng, berusade. De yngre går inte i skolan, har ofta inga jobb och den ev lilla inkomsten de har skulle behövas till mat, skolavgifter till barnen etc. Det gynnar inte utvecklingen i området, familjerna lider brist det mest nödvändiga.

Jag gillar att ta en promenad tidigt på morgonen när jag är i Sydsudan, kolla efter fåglar, fotografera etc men i Kapoeta har jag bara vågat gå 100 meter från boendet, alltid inom synhåll. När vi är ute i bushen känner jag mig trygg och kan fritt ströva omkring med kikare och kamera.

En morgon i våras träffade jag på ett par kvinnor utanför gästhuset, mor och dotter visade det sig vara. Modern bar på en stor tunna, dottern någon konstig anordning, förstod inte direkt vad det var.

Mamman hann gå en bit medan jag pratade med dottern.

Moonshiner är det engelska namnet för de som tillverkar sprit hemma. Det var den utrustningen hon bar på. Jag har glömt hennes namn tyvärr, hon gick i "secondary school" typ gymnasiet. Hon gjorde det på distans i ett samhälle som heter Narus vid gränsen till Kenya. 

Hon berättade att spriten hon bränner betalar hennes skolgång, uppehälle i Narus, hon såg inget annat sätt att få in de pengar hon behövde för att kunna gå i skolan. Vi hade ett bra samtal om situationen, hon gillade egentligen inte att så många var beroende av alkoholen samtidigt som den finansierade hennes skolgång. Men vad gör man...

Hon hade som mål att bli sjuksköterska eller lärare när hon var klar.

Jag är så glad hur vår skola är uppbyggd, även om det finns brister, våra barn ges chansen till ett bra liv tack vare att de lär sig läsa, skriva etc.

Daniel

Dokumenterar du din vardag i Corona-tider?

Hej!

Har äntligen börjat med fas 2 i arbetet med min fotobok om hur mitt och mina kollegers arbetet påverkats av pandemin. Alla fotografier är tagna, nu börjat det tuffa arbetet att få till en bra bok. Kul att ha framöver, ett tidsdokument på hur vi hade det på jobbet under pandemin.

Har du gjort/gör något liknande?

Kommer bli en blandning av egna foton, kollegors mobilbilder, pressinformation, tidningsurklipp, chattar i en salig röra...nåja skall allt försöka följa någon slags tidslinje i boken.

Historiskt larm för Sverige i denna pandemi.

I början gick jag alltid in i förrådet för att se om det fanns utrustning för hela arbetspasset, inte så kul att se i stort sett tomma hyllor. Klart att jag varit lite orolig, ingen vet ju hur sjuk man blir om man får "sjukan". 

Då sex av mina arbetskamrater blev förflyttade till Covid-IVA i 6 månader fick jag tillåtelse att fotografera på Covid-IVA under ett par dagar(för att även dokumentera deras vardag). Blir inga bilder från Covid-IVA i bloggen men väl i boken.

En kort paus utanför Covid-IVA, tid för ett samtal.

Vi inom sjukvården ser oss inte som hjältar. Vi gör vårt jobb. Vi tar oss till jobbet, gör det vi skall på bästa möjliga sätt för våra patienters skull. Det har varit tufft på många sätt, är tufft måste jag tyvärr skriva igen!

Det som stör oss mest förutom det vanliga(chefer, sjukhusdirektörer, regiondirektörer mm) är att se hur "Svensson" inte kan följa direktiv som varit ett mantra sedan dag 1 i denna pandemi. 

Har du symtom, gå inte till jobbet, skolan etc stanna hemma!

Testa dig!

Håll avstånd till andra människor!

Undvik stora folksamlingar!

Tvätta händerna med tvål och vatten, handsprit dödar viruset!

Etc...

Jobbade under Black Friday, hade hur många Covid-19 patienter som helst, oerhört frustrerande att åka förbi alla köpcentrum och se helt fulla parkeringar utanför olika varuhus...allt för en ny billig teve, soffa mm. Där klappas det inte i händerna för oss inom sjukvården!!

Go kväll!

Daniel

Flera F från fjällen!

Hej igen!

Idag byter jag ämne, inte Sydsudan men väl de svenska fjällen.

Flera F står för Fjäll, Flatruet, Fjällpipare och Fjällabb!

En tänkt skidresa i påsk till Funäsdalen förvandlades pga Covid-19 till en sommartur med dagsturer i fjällen kring Funäsdalen.

Jag hade inte varit upp i våra fjäll sommartid på över 30 år...usch va gammal jag låter. Nu blev det äntligen av, härligt. Väderprognosen lovade regn och max 12-13 grader hela veckan men tack o lov har SMHI nästan alltid fel...åt rätt håll för oss denna gången:)

Funäsdalen från ovan

Jag tog en morgontur innan frukost bl.a till området kring Flatruet.

Det hade snöat på topparna under natten, det var svinkallt på morgonen...men vackert!

Flatruet nästa.

Det var inte många ute denna kyliga morgon.

Mannen på bilden var en engelsk fågelskådare som letade efter våra svenska fjällfåglar. Fick ge honom lite tips, hoppas han fann det han sökte.

Fjällpipare, en otroligt vacker fågel som det är rätt lätt att komma nära...om man hittar dem!

Väl gömd i grönskan, det var ett kort kontaktläte som jag reagerade på och fann den, lycka!

Bilderna på fjällpiparna är tagna vid 3 olika tillfällen, så vädret varierade lite.

En kort men mycket kall snöby precis när vi hittat denna fjällpipare med 3 ungar. 

De ser lite ut som de tvåbenta dödsmaskinerna i Star Wars eller hur?

På eftermiddagen nära husbils parkeringen på Flatruet.

Orädd men ändå på sin vakt. 

En annan av önskearterna under resan var självklart, fjällabben. Jag hade tur och fann några fåglar ute på några kullar bland de små fjällsjöarna uppe på Flatruet.

Hej på dig! Njaa det säger den nog inte, undrar väl vem/vad jag är. Orädd fågel i alla fall.

Blir det inte bättre bilder om jag ställer mig på stenen?

Poserar fint för mig.

Hmm är det inte lite mat som kryper där...

Fjällabben ser något ätbart och kommer närmare mig. Ett tecken på att den inte brydde sig om mig och att jag inte inkräktat på hans/hennes område.

Jag drar mig undan, nöjd med min upplevelse och med mina bilder.

Plötsligt flyger en fjällabb precis över huvudet, ett snabbskott som blev ok!

Vill avsluta med ett par bilder som jag verkligen gillar, närbilder i all ära men visst är det något speciellt att få till bra miljöbilder? Här ett par som visar lite av miljön där fjällabbarna drar omkring, underbart vackert!

Det var allt för denna gången. Återkommer nog med intryck från vår vecka i fjällen framöver.

Önskar er alla en go helg!

Daniel

With Mission Aviation Fellowship to Lotimor, South Sudan

Hej!

Jag har i de senaste inläggen varit i Sydsudan. Vi fortsätter dit, denna gången vill jag lyfta en organisation som gör en fantastisk insats i Sydsudan och på olika ställen över världen. MAF en kristen organisation som hjälper alla möjliga organisationer att hjälpa människor med sjukvård, medicin, mat, vatten och annan katastrofhjälp, detta genom att flyga ut hjälpen.

I många länder är vägnätet en katastrof, ffa under regnperioder. I Sydsudan blir upp till 60% av landet onåbart med bil under regnperioderna. 

Jag har varit i Sydsudan 5 gånger nu och skumpat omkring i en bil i timmar/dagar på mina resor. Resan till Lotimor med bil från Kapoeta kan ta från minimum 15 timmar upp till 3 dagar beroende på väglaget.  Med flyg tar det ca 30/40 minuter. Här kommer 2 bilder på hur vägarna kan se ut.

Lena och Linda från Korrespondenterna med i bilen.

Med vägar...kan man kalla det en väg, som dessa förstår ni att det kan ta tid att nå sitt mål.

Nu i februari 2020 skulle vi(Marie, Jocke och jag) få möjligheten att flyga till Lotimor från distriktshuvudstaden Kapoeta. Vid Lotimor finns en liten airstrip på ca 600 meter. Inte testad ordentligt...brr lite nervöst var det allt.

Medan vi väntade vid airstripen i Kapoeta såg jag detta.

Oops någon slags mina/sprängladdning har kommit fram efter regnen. Detta bara 50 meter från landningsbanan.

Här landar vårt plan, har glömt vad modellen heter Caravan tror jag, kan som mest ta 12 passagerare. Nu tömt på de flesta sätena då detta är tänkt att bli den första landningen med passagerare i Lotimor.

Men innan vi lyfter ber vi en bön tillsammans med piloten.

Det var häftigt att kunna följa med hur vi flög, jag kände igen flera landmärken. Vägen ni ser nedanför platån har invånarna från två byar anlagt, Lotimor och Lotakawa. De har fått lite machetes och mat från oss som stöd. De röjde ca 100 km, en 6 meter bred väg. Den nya vägen har gjort det möjligt för World food program och andra NGO:s  att nå Lotimor med nödhjälp.

Närmaste samhälle till Lotimor heter Nanyangachor, med bil tar det mellan 7 timmar och 1 dag att köra. När vi passerade Nanyangachor i luften sa piloten i mina hörlurar, "prepare for landing in 5 minutes". Fem minuter!! Wow!

Lotimor från ovan, med berget Naita och Etiopien i bakgrunden. Nyangatomfolket som bor här finns i bägge länderna och vandrar fritt mellan Etiopien och Sydsudan.

En del av Lotimor. Det var nu nervositeten/oron gjorde sig påmind. Skulle vi landa eller skulle piloten tycka att landningsbanan inte såg ut att duga. Skulle en ev landning gå bra??

Två överflygningar på ett par meters höjd..."it looks okey, i´ll go for a landning" och vips så stod vi på backen. Vilka skickliga piloter MAF har!!

En nyfiken skara mötte oss, underbart att se bekanta ansikten.

Alla ville hälsa på piloten.

Landningsbanan, ca 600 meter lång, även den röjd av byborna.

Några miljöbilder kring airstripen.

Medan vi gick till byn(30 minuters promenad) gjorde piloten en ordentlig kontroll av airstripen, mätte längd, vinklar, fotograferade etc. Väl tillbaka i Juba gör han sedan en sammanställning med alla fakta,  så att andra piloter kan få den information de behöver för att kunna göra en säker landning i framtiden. 

På väg för att kolla planet.

Det här fotot är taget från byn, man kan se planet som en liten prick. Mötet med byn äldste, lärarna, sjukvårdarna berättar jag om en annan gång. Vi var bara i Lotimor några timmar, piloten måste ta sig till Juba efter ha lämnat av oss i Kapoeta, att flyga/landa i mörker är inte att rekommendera.

Innan avfärden

Hej då! Hoppas vi ses snart igen.

Testflygningen gick ju kanon! Piloten gjorde lite beräkningar på hur mycket last vi skulle kunna ha med inför kommande resor. Det går att landa med rätt mycket last men inte tvärtom att lyfta med samma vikt, landningsbanan är för kort för det. Vi kan ta med upp till 800-1000 kg plus 3 personer, den här informationen är guld värd inför framtida resor.

Ja det här blev ett långt inlägg, men jag tänkte det var kul att ge er liten inblick hur det kan se ut att flyga/landa på små landningsbanor. 

Nu i Covid-tider gör MAF ett stort arbete med att flyga ut testutrustning, skyddsutrustning, läkemedel både i Kongo och Sydsudan. 

Sköt om er!

Daniel