En återuppväckt plåtslagare

Lite prylar, lite text och alltid bilder

Vi har det trots allt ändå rätt så bra, trots DR, sensordamm, brus och annat elände!

Rubriken antyder nog det, och jag är inte ute efter att skriva om alla problem som finns i vår omvärld. Det här inlägget anknyter till min tidigare blogg, och är alltså bara ett ytterligare försök från min sida att försöka göra mig hörd i allt tjafs och trams som skrivs och tycks om ny respektive gammal teknik.

Så fort det släpps en ny kamera går diskussionerna heta om huruvida den har tillräckligt stort dynamiskt omfång, om den brusar mycket på höga ISO eller om den har tillräckligt snabb autofokus som fungerar i dåligt ljus. Det är fullt relevanta diskussioner förstås, och för en del av oss är det till och med intressant för det vi fotograferar.

Jag började fotografera mer eller mindre seriöst på 80-talet så för vissa bloggare ses jag fortfarande som en junior i sammanhanget. På den tiden var det (i synnerhet för amatörfotografer) svartvitt som gällde, då färg var dyrt och ville man göra större bilder var det jättedyrt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde dock en smärre revolution; filmerna blev snabbare (högre ISO) och en del systemkameror förseddes med autofokus.

Autofokusen var långt från lika snabb som i dagens kameror, och filmerna var korniga som tusan och det färgbrus man klagar på idag är ingenting jämfört med hur det så ut då. Sensordamm fanns förstås inte, men damm på filmrutorna fanns definitivt, och i stor mängd!

På den tiden behövde man också tänka på det där med färgtemperatur (det vi oftast kallar vitbalans nu). De flesta filmer var gjorda för dagsljus, och skulle man fotografera med färgfilm i annat ljus fick man antingen använda filter eller i nödfall köra med negativ färgfilm (något som starkt förknippades med amatörfotografer med Instamatickameror). För tidningsbruk gällde diafilm länge, men så småningom gick det att trycka från också den negativa färgfilmen, vilket också gav oss fotografer större möjligheter att fotografera i alla möjliga ljussituationer.

Den snabba negativa färgfilmen och så småningom skannrar som kunde hantera dessa, gjorde att svartvit film som Tri-X (eller den bland en del så förhatliga T-Max) försvann nästan helt från en del tidningsredaktioner. De som tidigare jobbat med att slabba med D-76 i stora framkallningstankar fick i stället lära sig att sköta framkallningsmaskiner av ungefär samma typ som de som stod i minilabb i snart sagt varenda tobaksaffär. Från dessa färgneg kunde man sedan enkelt göra bilder i både färg och svartvitt, med mer eller mindre god kvalitet.

Det jag kan konstatera, efter att ha skannat dessa bilder som gjordes med dyr negativ färgfilm (Kodak Ektapress 1600 PPC) är att de har en tämligen dålig färgåtergivning, inte särskilt hög upplösning (de är fotograferade med Nikon F801 och F4 och de bästa objektiv som fanns då), har ett synnerligen fult färgkorn och kräver mycket efterbehandling.

Att klaga på DR, sensordamm, brus och annat elände med dagens kameror känns lite futtigt när jag tänker tillbaks på hur det var förr (och det var inte bättre) :)

Ha det gott, och dra inte allt för stora växlar på det jag skriver. Jag tycker dessa bilder är bra (om än inte lika skarpa som de skulle blivit med en modern kamera). ;)

De bilder som inte kom med i bloggen finns på Flickr och Facebook.

Postat 2016-01-10 01:43 | Läst 12014 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera