Emaks betraktelser 157/Tre mörkrumsprintar från 1993.

Hittade dom här tre bilderna, monterade och klara, när jag rotade i arkivet idag. Verkligt fina toner som hör den analoga världen till. Mjuka fina övergångar, sånt man sällan ser idag med den nya tekniken. Fast att jämföra mörkrumsframställda bilder med digitala printar är nog fel, som att jämföra äppel med päron, olika karaktärer helt enkelt. Var och en är bra på sitt sätt. Som jag personligen upplever det kan kanske bilder typ snapshots, gatufoto och liknande, passa bättre som digitalt framtagna printar. Medan natur, landskap, porträtt mm gör sig bättre med traditionell mörkrumsteknik. Och då talar jag om svartvitt, inte färg.

           


Bilderna är gjorda med traditionellt gammaldags material från Fotokemika i Kroatien, både film och papper, även kemin. Alla sprungna ur tyska Adox 1950-talsrecept. Varken Efke-filmen, Emaks-papperet eller pappersframkallaren finns att köpa längre. Fabriken lades ner för några år sedan, men i min stora fotofrys ligger både film och fotopapper på lager. Jag har t.om en 5-liters pulverpaket av framkallaren kvar, som jag ska blanda till vid lämpligt tillfälle. Filmen och papperet har jag så mycket lager av i frysen, att jag kan ta av dom när jag vill. De kommer räcka ett bra tag. Emaks K888 har jag mest av, men även lite Varycon KG och en massa småbilds Efke-film på 25, 50 och 100 ASA, mest 100. Det har dock inte blivit så mycket fotograferat med filmerna på senare tid, men när jag ser de här kopiorna  förstår man vilka fantastiska filmer det är. Lite ömtåliga dock (kräver varsam hantering vid framkallning, sköljning och torkning, helst neutralt stoppbad och sedan härdande fix). Ett enda enkelt emulsionslager utan skyddande skikt i övrigt (vilket modernare filmer är utrustade med) gör att de är så ömtåliga.

Ser annars att det verkar gå framåt för analog fotografering och mörkrum. Det säljs fortfarande mycket film, och gamla kameror går som smör i solsken. Unga och andra intresserade nya hittar till mörkrummet. En del hittar tillbaka. Susan Berger skrev så här på facebook i förgår: "Jag tycker det är fascinerande att så många människor återvänder till mörkrummet, eller provar för första gången. Jag har alltid arbetat i mörkrummet. För bara några år sedan fick jag argumentera och kämpa för mina svartvita bilder. Nu blir intendenter glada av att se silver-gelatinprintar, som om det vore en länge bortglömd konst. Jag är med på banan igen."