EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

Emaks betraktelser 53/Åter ett armbandsur på min handled...

Jag har länge gått och funderat på att skaffa mig en armbandsklocka igen, en helt mekaniskt sådan.  Det var nog kring 25 år sedan jag hade en på mig. Min första fick jag vid konfirmationen 1968-69 sisådär, en Certina som fungerade fint. Den gick som en klocka kanske man kan säga. Sen kom såna där självuppdragande, samt batteridrivna, och jag hade även ett par såna.  På 1980-talet jobbade jag med simning i skolan och då var det mycket upp och ner ur vattnet mellan varven. Då använde jag armbandsklocka allt mindre. Det fanns ju klockor överallt i skolan och i simbassängen, så jag tyckte det var onödigt. Och när jag började jobba inom industrin 1990 slutade jag helt. Då var det av säkerhetsskäl. Men nu har jag kommit på andra tankar. Man får väl helt enkelt bara ta av sig den när man är på jobbet och sätta på sig den efteråt, precis som man sätter på sig kläderna efter duschen.

När så Johan Ericson bloggade om det kinesiska armbandsuret Seagull 1963, verkade det vara en klocka som skulle passa perfekt. Med tidtagarur som både visar sekunder och minuter upp till 30 minuter, var det som gjort för mig som framkallar mycket film. Och mekaniskt batterioberoende var det också. Modell från 1963 för kinesiska flygvapnet. Skapligt pris dessutom för en klocka med gammaldags mekaniskt urverk. Så jag beställde en från Holland, alltså en original med 37,5 mm boett. Nu sitter den på min handled. Man får väl tacka Johan för tipset!

Postat 2014-05-02 16:43 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 47/En Whitebox för glasfoto.

Igår gjorde jag slag i sak och tog bilen till Photax Nybro för att införskaffa ett fotobord med Whitebox för glasfotografering.Tror det var det sista de hade på lager. Ja, ska det bli någon fason på det här och för att slippa allt för mycket efterarbete i datorn, är det bara att inse fakta. Ett fotobord med whitebox (för att slippa reflexer och speglingar) underlättar mycket och ger snyggare bilder. Tog en stund innan jag fattade att man kunde värma skyddspapperet som satt fastklistrat på plexiglaset med hårtork, då var det ganska lätt att få bort det. Men innan dess flög en och annan svordom ur min mun ska ni veta, och jag har blåsor på pekfingrarna av allt rullande.



Jag köpte inga speciella lampor utan provade med tre IKEA spotlights. Det fungerade skapligt vid mitt första försök, bortsett från att jag fick tider som omöjliggjorde arbete med kameran på fri hand. Så jag får nog titta på det där, det finns ju ganska billiga lysrörslampor för foto som kan användas i vanliga armaturer, då de har ganska låg effekt trots hög ljusstyrka.


Två Diamanter, Asta Strömberg - Strömbergshyttan  1959-60.



____________

Postat 2014-04-12 11:31 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Emaks betraktelser 46/Inte lätt att fotografera flygande tefat...

När det här tefatsliknande föremålet dök upp förstod jag att jag stött på något ovanligt. Jag hade bara sett ett sånt avbildat i en tidskrift förut. Det var under en auktion i helgen som det plötsligt uppenbarade sig för mig och alla andra som var där. Att tefatet var av Gunnar Nylunds design, och tillverkat under 1950-talet vid Strömbergshyttans glasbruk, bidrog givetvis till att jag fastnade för den märkliga skapelsen. Fick betala dubbelt mot utropspriset, men jag var beredd att betala lite till om det hade behövts.



När jag sedan hemma på kvällen skulle ta en bild av tefatsvasen blev det lite problem. Den vanliga uppställningen och bakgrunden fungerade inte alls. Det såg kasst ut. Så jag tog till mitt ljusbord, ställde vasen på det och släckte all belysning runt om. Bilden snett uppifrån fungerade bra på det sättet. Men en bild från sidan gick inte alls. Ställde då vasen på en sockel så den kom upp lite, vilket blev bättre fast man ser sockeln reflekterad underifrån i glaset.  Funderar nu på att skaffa ett fotobord med sk whitebox från Photax för att fotografera glas i. Ett sånt med både väggar och tak i opakt vitt plexi. Då kan man ljussätta från vilket håll som helst med ett minimum av  reflexer i glaset. Någon som har erfarenheter av ett sånt?

Postat 2014-04-08 18:37 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Emaks betraktelser 45/Lägesrapport

Ett par veckor sen sist, men jag är inte död för det. Livet utanför cyberrymden tar upp tiden kanske man kan säga. Årsmötestider, hockyslutspel för Växjö, bildmakeri i mörkrummet, glasfotografering, detektivarbete kring Strömbergshyttans glasbruk och en del andra vardagliga pysslerier, gör att fotobloggandet inte hinns med. Och att fotoblogga är inte livsviktigt för mig. Livet levs lite för mycket på de här sociala medierna tycker jag, och en del människor tror jag känner sig stressade och pressade att få fram något nytt varje dag. Men inte jag i alla fall. Livet fungerar för mig ändå. Har t.ex fått telefonsamtal (ja tänk att man fortfarande kan ringa och samtala direkt med telefoner) från dottern till en känd formgivare som ville använda en del av mina bilder på faderns glas till en kommande bok. Kul tycker jag! Fortsätter annars mitt vardagliga fotograferande och planerar en utställning på Fotogalleriet på mitt jobb, som ska starta någon gång under sommaren eller hösten. Ett par nytagna bilder av glas får symbolisera den här postens innehåll.
Ha det fint!

Nils/


Bengt Edenfalk- Skruf 1960-talet, oidentifierad Strömbergshyttan, Asta Strömberg-Strömbergshyttan sent 1950-tal och Bo Borgström-Åseda 1960-talet.



Tre glas ur Chimaro-serien, Gunnar Nylund för Strömbergshyttan mitten av 1950-talet.

Postat 2014-03-26 20:04 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emaks betraktelser 27/Det finns väl ingen jävel som kan bo i Målerås... och lite mera om glasriket...

"Hej hopp Flerohopp och halva Gadderås, det finns väl ingen jävel som kan bo i Målerås". Text ur Glesbygdslåten med Sveriges Kultband.


Utställningshallen Målerås, mats Jonassons exklusiva konstglas visas.

Men viss finns det folk som kan bo i Målerås! Mats Jonasson till exempel, en av våra mest kända glasformgivare och gravörer. Mannen som räddade Målerås glasbruk genom att envist gå sina egna vägar och själv ta över driften med hjälp av uppoffrande samhällsinnevånare. Framför näsan på då Valleneberg-ägda Orrefors som ville lägga vantarna på bruket kring 1980 (förmodligen för att bli av med en konkurrent och lägga ner tillverkningen, precis som man gjorde med bl.a Strömbergshyttan och Flygsfors).


Vaser i graalteknik, design Mats Jonasson Målerås.

Idag är Målerås det mest framgångsrika glasbruket med 50-talet anställda och en expanderande omsättning. Till skillnad från Orrefors-Kosta/Boda som minskat kraftigt de senaste åren, och som nyligen lagt ner tillverkningen helt vid flera bruk, bl.a Orrefors, och som nu endast har 25-30 man kvar i hytttan i Kosta. Koncernen har dessutom delats upp i flera varumärkesbolag samt det enda produktionsbolaget i Kosta. Huvudägare Torsten Janssons New Wave Group.



Vad gör man i glasriket när alla går på Fotomässa i Stockholm? Jo man tar en tur till Målerås hytta. Och tittar samtidigt på det fantastiska glaset som produceras där. Mats Jonasson är den kände designern och gravören som dominerar tillverkningen. Förra året fick man dessutom en ny kraft till bruket, Ludvig Löfgren från Orrefors-Kosta/Boda. Får se vad han kan tillföra i framtiden i form av nya idéer. Ludvigs sambo, Åsa Jungnelius har också lämnat den stora koncernen och startat egen verksamhet i "The Glass Factory" i Boda. Hon driver nu hyttan där.  Dessa båda yngre konstnärer var annars stora påläggskalvar hos Orrefors-Kosta/Boda.

  
Graverat fat och skål, Mats Jonasson Målerås.

I Målerås hytta demonstrerades glasblåsning. Jag träffade där Lina Nieminen och hade en trevlig pratstund om verktyg vid tillverkningen och en del annat om glasriket av idag.



Hon blåste en liten skål och  använde då olika färgpulver och glaskross för att välsa in mönster i glaset.





Nytt klarglas fångas an över den invälsade färgdekorationen, och sedan blåses glaskulan upp lite grand.



Den formas med skopa och  välspapper (en bunta uppblött tidningspapper). Även skärsax och drivsax används i den manuella tillverkningen. Här drivs dock inte skålen som är brukligt, utan den formas med andra verktyg direkt på blåspipan. Vid drivning häftas vasen annars an på en puntelspik, och då sätts en puntel i botten på kulan, varefter den knackas av från pipan. Mynningen klipps jämn och drivs sedan ut med drivsax och andra verktyg, givetvis med upprepade invärmningar för att hålla glaset formbart. Lina trycker istället in  toppen på glaskulan så att den får formen av en skål. Den får då luft inuti hela formen, med färgmönster på båda sidor.



På hemvägen från Målerås hytta tittade vi in på den nyöppnade lågpris-outleten vid SEA Glasbruks lokaler strax utanför Kosta. SEA glasbruk ingår också i New Wave Group. Man lade ner produktionen vid SEA 2007-2008 och därefter har allt SEA-glas tillverkats utomlands. Men jag fick tag i riktigt fina glas av klassisk, god design i shopen. Inge Samuelssons Rocket-vaser kostade bara 19 kr styck. Skamligt lågt pris för dessa klassiker från början av 1960-talet. Jag köpte en i varje färg. De hade nytillverkats för 50-årsjubiléet 2006, manuellt blåsta vid SEA i Kosta alltså. Priset då låg kring 250 kr. Nu sålde man ut resterande lager i outlet-butiken.



Men inte nog med detta. Jag hittade även Rune Strands Office karaff med glas för 29 kr. Jag köpte en i klarglas och en i blått. Designade under 1980-talet.



Rune Strand kände jag ganska väl. Han var ungdomskamrat till min far och verksam vid flera glasbruk. Först vid Strömbergshyttan på 1940-talet som hyttarbetare och gravör-elev. Tror även han hade en kort period vid Trelleborgs glasbruk innan han började på Kosta på 1950-talet, där han samarbetade intimt med den välkände Vicke Lindstrand. Rune uppfann där en ny gravyrmetod med rörlig trissa på tandläkarborr, en teknik han utvecklade i samarbete med sin granne, tandläkare Hillman i Lessebo. Denna nya metod gjorde det möjligt för Vicke Lindstrand att förverkliga många av sina graverade alster på Kosta, och som inte skulle varit möjligt att utföra med den tidigare metoden där man använde fast koppartrissa.

1963 värvade sedan Strömbergshyttan tillbaka Rune Strand som gravör och formgivare. Han ritade där nya gravyrer för bruket men även en del former för glaset. Rune Strand uppfann på Strömbergshyttan ytterligare en metod för att dekorera glas. Det var en teknik där man med en fin mejsel högg bort små bitar från glaset mellan graverade spår, vilket bildade snygga skiftningar. Metoden användes vad jag känner till endast av Strömbergshyttan, och min bror arbetade en hel del med den under sin tid som gravör där 1969-77. Han gick ofta med omplåstrade armbågar från vassa bortmejslade glasbitar som skurit små sår under arbetet med den speciella huggtekniken.

1968 började Rune Strand på Hovmantorps glasbruk och verkade där som framgångsrik designer och gravör fram till 1978. Även under denna period utvecklade han en helt ny teknik, nu för att dekorera glas med en ny typ av blästring. Efter 1978 värvades Rune av delägaren till SEA glasbruk, Inge Samuelsson. Detta under ett designbolag kallat Seynoform, vilket även designade för Nybro Glasbruk. Rune Strand var ensam anställd. Men vid sidan om drev han också en egen firma för design och gravyr. Det var under denna period han för SEA formgav karaffen med glas ovan, kallad Office. 1989 pensionerade han sig efter ett helt arbetsliv för och med glaset. Han drabbades under sina sista år av Parkinssons sjukdom, och jag minns väl sista gången jag träffade honom. Han kom körd i rullstol av en vän, till mitt jobb i Skruv (Rune tillbringade sin sista tid på Vikingagården i Skruv). Han kunde inte kommunicera med tal, men han log igenkännande och glatt när jag kramade hans hand. Rune Strand var en av profilerna i glasriket. Kanske inte den mest välkände, men han betydde otroligt mycket för de bruk han tjänstgjorde för.

Åter till SEA vid Kosta  och den nya lågprisoutleten där. Innan jag lämnade butiken köpte jag även en vas av senare design, i serien Double av Liselotte Henriksen, lanserad kring 2007.



En ren och stilfull design även detta, och tillverkad på SEA i Kosta innan nedläggningen av produktionen där 2008. Pris 39 kr, även det skamligt lågt! När man tittar på de här tre glasföremålen tillsammans kan man knappt tro det skiljer nästan 50 år mellan den först och sist lanserade? De är väldigt lika i stil, och med sina rena och enkla former smälter de väl in i den svenska traditionen med vackrare vardagsvara. Dvs. god design i hög kvalitét till ett överkomligt pris.



Retro-design tror jag går hem idag och att kostnaden för att tillverka produkterna (även när det sker manuellt i Sverige som jag bedömer) är relativt billig, är  ingen nackdel. Glaset under namnet SEA tillverkas dock utomlands idag. Men jag är övertygad om att detta glas med rena och enkla former skulle kunna fortsätta att tillverkas här hemma, med tillräcklig bärighet för att driva produktionen vidare. Men tyvärr tror jag inte de senaste decenniernas externa ägare till våra glasbruk har tillräckligt stor vilja att driva bruken vidare på det sättet. Det krävs nog folk med känsla för glaset för att ha den viljan, typ Mats Jonasson i Målerås eller Kent Elm vid Skrufs glasbruk, vilka likt de gamla "glasbrukspatronerna" envist håller fast vid hantverket och traditionen (hellre än att se till vinstmaximering i alla lägen).

Postat 2013-11-24 00:54 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 Nästa