EMAKS BETRAKTELSER

Nystart med bloggande på fotosidan från hösten 2013. Dessförinnan relativt inaktiv sedan våren 2012. Rensade då bort allt från mitt tidigare medlemskap som startade 2003. Här kommer fortsättningen. Men vänta dig inte dagliga blog-poster, det har jag inte tid med.

Emaks betraktelser 45/Lägesrapport

Ett par veckor sen sist, men jag är inte död för det. Livet utanför cyberrymden tar upp tiden kanske man kan säga. Årsmötestider, hockyslutspel för Växjö, bildmakeri i mörkrummet, glasfotografering, detektivarbete kring Strömbergshyttans glasbruk och en del andra vardagliga pysslerier, gör att fotobloggandet inte hinns med. Och att fotoblogga är inte livsviktigt för mig. Livet levs lite för mycket på de här sociala medierna tycker jag, och en del människor tror jag känner sig stressade och pressade att få fram något nytt varje dag. Men inte jag i alla fall. Livet fungerar för mig ändå. Har t.ex fått telefonsamtal (ja tänk att man fortfarande kan ringa och samtala direkt med telefoner) från dottern till en känd formgivare som ville använda en del av mina bilder på faderns glas till en kommande bok. Kul tycker jag! Fortsätter annars mitt vardagliga fotograferande och planerar en utställning på Fotogalleriet på mitt jobb, som ska starta någon gång under sommaren eller hösten. Ett par nytagna bilder av glas får symbolisera den här postens innehåll.
Ha det fint!

Nils/


Bengt Edenfalk- Skruf 1960-talet, oidentifierad Strömbergshyttan, Asta Strömberg-Strömbergshyttan sent 1950-tal och Bo Borgström-Åseda 1960-talet.



Tre glas ur Chimaro-serien, Gunnar Nylund för Strömbergshyttan mitten av 1950-talet.

Postat 2014-03-26 20:04 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emaks betraktelser 44/Varför håller man på som man gör?



En del av dagens bildskörd.

Idag blev ytterligare ett par bilder klara. De sista hänger nu på tork och ska sedan planas i värmepressen. Två exemplar av varje, ett för arkivet och ett för ev utställningsändamål. Mer brukar det inte bli i mörkrummet. Där är det inte fråga om någon massproduktion utan varje bildexemplar ska genomgå samma manuella process i form av manuella belysningsjusteringar, de kemiska baden, mellanskölj, toning, slutskölj, torkning, planing och till sist retuschering av damprickar. Ska man göra fotografier i mörkrummet som numrerade serier blir det till att skaffa sig assistenter, och hur många har den möjligheten? Tror också det bl.a är därför som många fotografer genom åren låtit bli att numrera sina bilder i serier. Sånt tror jag mera hör den nyare, digitala bildproduktionen till, där man utifrån den färdigredigerade bildfilen ganska lätt och snabbt kan ta fram exakt likadana exemplar i större upplaga. Mörkrummet kan istället (precis som de flesta andra hantverk) ge små variationer mellan de få exemplar som tas fram.

Sen kan man fråga sig hur det där med numrerade serier fungerar? Gör jag en serie på 10 bilder i en viss storlek och på ett visst papper, så kan jag ju om ett tag göra en ny serie i annan storlek och på en annan papperstyp. Detta utan att luras. Men jag kan ha fel? Jag känner i alla fall inte till att det skulle finnas cementerade regler eller lagar som förbjuder någon att göra så. När det gäller fotografi sprungen ur det manuella mörkrummet kan man dock vara tämligen säker på att det ytterst sällan är fråga om bilder gjorda i speciellt stora upplagor. Jag har nog själv inte gjort någon av mina bilder genom åren i mer än max 5-6 exemplar vad jag kan minnas? De flesta finns nog i bara två, vissa enbart i ett. Endast när jag kopierade våra julkort några år på 1980-talet blev det mer än tio.

Det brukar gå åt fyra hela fotopapper för mig för att göra en bild i två exemplar. Jag börjar med att göra en hel bild med olika exponeringar för att bestämma tiden för grundbelysningen och pappersgradation/filtrering. Sedan gör jag ytterligare en bild rakt av med den bestämda grundexponeringen och på den gradation/filtrering jag tycker passar. Då ser jag mera exakt vilka justeringar i form av efterbelysning, skuggning, ev förframkallning i mjukframkallare etc, som eventuellt behöver göras för att få bilden som jag vill ha den. Ibland, som med bilden på sofforna under trädet ovan, behövs inga justeringa alls. Men för det mesta krävs åtminstone någon liten åtgärd. Sen gör jag två slutkopior. Provbilderna kasseras.


Några av veckans bilder.

De papper jag använder idag kostar ungefär 25-30 kr styck i storlek 30x40 i genomsnitt (det finns både billigare och dyrare). Kring hundra kronor för två bildexemplar är alltså det jag får lägga ut i papperskostnad, Några kronor ytterligare för kemin. Jag tycker det är en extremt rimlig kostnad i jämförelse med vad två utskrifter eller printar i samma storlek och med motsvarande arkivkvalitét kostar att ta fram från en proffsfirma. Eller för den skull i jämförelse med vad det skulle kosta mig att få fram två likvärdiga kopior själv med egen skrivare (kostnaden är ungefär likvärdig om jag gör utskriftsjobbet själv, och flerdubbelt dyrare om jag anlitar firma). Fiberpapper för utskrift är faktiskt inte billigare än gelatinsilverpapper för mörkrummet.

Sen har vi det där med silversvärta och fina toner (speciellt i högdagerdelen). För mig är det viktigta faktorer som gör att jag inte skulle byta ut mörkrummet för allt smör i Småland när det gäller bildmakeri i svartvitt. Det skulle krävas allt för stora insatser och kostnader för mig, att via digitalisering och utskrift/printning ens komma i närheten av vad jag personligen kan få fram i en mörkrumskopia. Sen vet jag att andra upplever det annorlunda och då är det ju alldeles utmärkt att man känner sig nöjd med det. Men för min del blir det för dyrt (och svårt) att via digitalisering och utskrift få fram det jag vill ha ut i slutbilden. Så jag håller mig till mörkrummet, där vet jag att jag får det jag vill ha, och till en rimlig kostnad för mig. Att tänka på digital fotografering är heller inget alternativ för mig i svartvitt (i färg är jag av annan uppfattning). Jag vill för det mesta ha den struktur i bilderna som silvermaterialets kornstruktur ger och som (till skillnad mot digitalt pålagt korn) är det som bygger bilden och detaljerna. Även den naturliga svärtningskurvan som man får direkt med film och mörkrumskopiering gör mig glad. Att simulera kornstruktur digitalt går visserligen, men det är inget som direkt tilltalar mig. Och att få till den svartvita tonkurvan med det rätta stinget kan också kräva en hel del arbete digitalt.

Hantverket i mörkrummet är det jag trivs bäst med. För mig känns det också mera gediget på något sätt, att veta att det jag gör i princip är omöjligt (eller mycket resurskrävande) att massproducera. Men kanske hänger det också till viss del samman med att det är det man genom långvarig träning och kunskapsinhämtande under åren,  lyckats få till en sån nivå att det är svårt att ersätta med något annat? Eller att man vant sig vid just det uttryck det svartvita silvermaterialet ger, och därför vill att bilder ska se ut precis så?



Postat 2014-03-09 22:17 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Emaks betraktelser 43/ Fotokemika rakt igenom...

Fotokemika i Kroatien är nedlagt sedan ett par år. Först låg fabriken i Zagreb men den flyttades sedan till Samobor. Företaget köpte på 1970-talet maskinpark och recept från den tyska film- och fotopapperstillverkaren Adox. Maskinerna var gamla redan då och alltså av den äldre typen som bara kan gjuta tjocka och silverrikare emulsioner. Fotokemikas produkter som tillverkades till för bara ett par år sedan, var m.a.o. av den riktigt gamla typen och formulan, något som många äldre mörkrumsrävar upplever sig sakna idag. Och jag måste hålla med dom, även om jag inte var med i mörkrummet på den tiden (1950-talet) då de här silverrika produkterna fanns i de flesta fabrikanters sortiment.



Filmerna hette KB/R25, KB50/R50 och KB/R100 (fanns även som bladfilm och såldes under Adox-namn CHS 25/50/100 när tyska Adox återuppstod för några år sedan). De var silverrikare än dagens moderna filmer eftersom de pga tillverkningsprocessen hade en tjockare emulsion. Emulsionsskiktet var också det enda skiktet och de var därmed ömtåliga och fick lättare repor och skavanker. Extra försiktighet är alltså rekommendabelt vid hanteringen. Ytterst svagt surt stoppbad kan också krävas eller rent av bara neutralt vatten. Man kan även behöva tillsättas härdare i fixet, men se då till att du inte använder luktfritt neutralt fix utan den sura typen. Härdaren är nämligen också sur och förstör annars fixet. Ja, om du skulle ha några filmer kvar vill säga. För de tillverkas ju inte längre. Själv har jag ett lager av  Fotokemikas 100-film i frysen (även en del 25 och 50), vilka jag tror kommer räcka i många år för min egen konsumtion.



Fotopapperet Fotokemika saluförde var också mycket högkvalitativt och silverrikt. Även detta pga av den äldre vertikala "droppgjutningstekniken". Hög maxsvärta och enastående högdagerteckning, samt hög separation av skuggor och mellandagrar kännetecknar t.ex Emaks K888 (eller Adox Nuance som det fick heta när återuppståndna Adox i Tyskland satte sin logotyp på lådorna under de sista åren). Det är ett papper med fasta gradationer som alltså inte behöver filtreras, utan man byter helt enkelt pappersgrad när man ska ändra kontrasten (och finsjusterar med mjukframkallare och/eller selentoning).  K888/Adox Nuance har jag så mycket av i olika storlekar och gradationer att allt inte får plats i min ganska stora frys, vilken införskaffats enkom för lagring av papper och film. Jag tror dessa K888 ska räcka för mina egna behov under min livstid. Så jag sörjer inte direkt att det inte tillverkas längre.

Produktionens jämnhet för K888 vad gäller gradationer varierar lite grand har jag märkt genom åren och den är kanske inte av samma standard som exempelvis Ilfords Galerie, vilket också det är ett papper med fasta gradationer. Halva priset mot Galerie har dock för mig varit något som med råge uppväger att gradatioerna mellan olika batchar ibland kan variera lite grand för K888. Och i övrigt anser jag nog att Emaks K888 slår de flesta av dagens papper på fingrarna. När högdagrarna fräter ut på många andra papper, så finns där ton och detaljer när man byter till K888. Detta utan att kontrasten försämras.  Förmodligen har det med silverhalten att göra, även att klorbromsilverblandningen som används också innehåller högre halt av klorsilver (K888 är därmed också långsammare än de flesta andra papper), men kanske också för att det innehåller guldklorid (vilket torde vara unikt). Guldkloriden gör också som jag förstått, att K888 får en väldigt säregen kopparton vid lithkoipiering.

Fotokemika hade tidigare även ett rent kalltons bromsilverpapper som kallades Bromal, också det av mycket hög kvalitét och med en hårdaste gradation som endast Ilfords Multigrade IV kunde jämföras med i kontrastgrad vid hårdaste filtrering. Deras variabla papper hette Varycon och när Adox återuppstod såldes det även under namnet Varioclassic. Detta hade dock en tendens att bli överfiltrerat vid filtergrad 3-4 och det var svårt att få ut högre kontrast ur det. Annars mycket fin kvalitét även det. Restlager av K888/Nuance och Varycon/Varioclassic kan finnas kvar ute i handeln, men annars är det finito vad gäller nyproduktionen. I och med Fotokemikas nedläggning så togs förmodligen de sista maskinerna av den äldre typen ur drift och nu kan inte film och fotopapper av det här klassiska snittet tillverkas längre. Möjligtvis använder ryska Slavich äldre maskiner för sin fotopapperstillverkning fortfarande, så det får jag i så fall reservera mig för. Men vad jag vet nu så tror jag inte det.


Förstakopian och slutkopian på tork.

Bilden här är fotograferad med Eke KB100, famkallad i Rodinal av recept från 1918 (alltså inte den Rodinal vi är vana vid och som Agfa använde från 1970-talet och framåt). Papperet är Emaks K888 och framkallat i Moersch SE4 Neutral. Någon förframkallning i mjukframkallare behövdes inte. K888 ger fin högdagerteckning ändå. Fomas graderade papper Fomabrom brukar dock fungera bäst om man ger det en stund i mjukframkallare innan den vanliga. Detta för att få bättre teckning i högdagern. Jag kör då med Tetenals Centrabom S. Slutbilden selentonades också en kort stund för att få lite djupare svärta och bättre kontrast i detaljerna (kör man bara K888 kort tid i selenet så får man enbart kontrasthöjningen med bara mindre tonförändring av svärtan). Mot förstakopian så förlängde jag också exponeringstiden från 14 till 15 sekunder, samt skuggade himlen och ett område i vänstra kanten lite grand. Fotokemika rakt igenom hela processen alltså. Jag är glad att jag fortfarande har möjlighet att använda desas klassiska produkter, tack vare att jag köpte in ett rejält lager innan tillverkningen lades ner.

     
1.                                                    2.

1. Förstakopian, exponerad rakt av 14 sek på K888 grad 3, framkallad 5 min i SE4 Neutral.

2. Slutkopian, exponerad 15 sek på K888 grad 3 med lätt skuggning av himlen samt parti i vänsta kanten. Framkallad 5 min i SE4 Neutral samt lätt selentonad med spädning 1+15.

Det här var enda bilden som kom ur mörkrummet idag. Gjorde 4 kopior, två små på 20x25-papper och två större för arkivering och/eller kommande utställningsändamål. Tyckte slutkopin blev lite vek i himlen, så de två stora på 30x40 skuggades bara någon sekund där.

Den nytillblandade kemin står sig nu bra i Nova-tankarna och det kommer säkert bli någon kopia om dan framkallad under veckan som kommer. Sen får jag se om kemin förbrukats till nästa helg, annars brukar den hålla lätt upp mot två veckor. Det här passar mig perfekt. Att när som helst kunna gå in och slå en kopia i ett par ex, utan att behöva tänka på att behöva blanda till eller efteråt hälla tillbaka kemin i dunkar, eller kassera den. Att kunna ta en paus och sätta sig framför teven/datorn, eller ta en kopp kaffe och läsa tidningen är också en fördel. Annat var det på den tiden jag använde fotoklubbens labb. Då skulle allt blandas till varje gång, hällas tillbaka eller kasseras. Och man fick utnyttja kemin så mycket man kunde eftersom den lätt oxiderade helt i skålarna under en kväll. Man kände press att behöva göra så många kopior som möjligt under sessionen. Nu finns inte den stressen längre tack vare de smarta Nova-tankarna/arkivsköljen, och att jag har mörkrummet i grovköket/tvättstugan med förstoringsapparat och allt permanent uppställt. Skål-processing tillhör historien för min del (utom vad gäller lith-kopiering och eftertoningen i selen).


Ha det fint!
Nils/


Postat 2014-03-02 20:55 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Emaks betraktelser 42/Om mörkrummets plötsliga försvinnande...

Det var 4 år sedan Johan Gardfors skrev en NEKROLOG över mörkrummet i SVD och proklamerade "Mörkrummets plötsliga försvinnande". Men det tillverkas fortfarande förstoringsapparater, om du nu inte skulle tro det. Tyska Kaiser har t.ex ett bra utbud, liksom LPL och Beseler. DeVere har även en digital variant där du kan kopiera dina digitala filer på traditionellt sätt och framkalla i mörkrummet. Tyska Adox har bara för en månad sedan kommit med en ny och ganska billig instegsmodell för svartvit förstoring (liknar fö. en tidigare japansk modell från Fujimoto som även kommit under andra namn). Och det finns ytterligare några fabrikanter kvar. Trots det stora utbudet på begagnatmarknaden så verkar det alltså finnas en marknad för att nyproducera förstoringsapparater för mörkrumskopiering. Säkert något som ter sig märkligt i mångas ögon och öron. En medlem i fotoklubben jag pratade med blev t.ex mäkta förvånad över att det fortfarande fanns film och fotopapper att köpa, när jag pratade med honom för ett par år sedan.

Ungefär samtidigt som mörkrummet dödförklarades i SVD presenterades flera nya filmer, bl.a återinroducerades Agfa APX100. Även en del gelatinsilverpapper för mörkrummet kom vid den tiden, t.ex ett helt nytt kontaktkopieringspapper av gammaldags klorsilvertyp, från tjeckiska Foma. Det här med mörkrum är nog lite som med vinylen. Den dödförklarades ju av många när cd-skivan kom. Nu görs väl knappt något på cd längre, samtidigt som vinylen fått en renässans och produceras stadigt. När jag skulle köpa Peter Le  Marcs senaste platta för något år sedan fanns den bara på vinyl i affären.



Min jättemaskin, Laborator 3s från 1950-talet, står permanent i groventren, och samsas med ytterkläder, elpanna och tvättmaskin. Modernt luktfritt fix och stoppbad, samt platsbesparande och lockförsedda Nova-tankar för framkallning och sköljning, gör att sånt här nuförtiden utan lukt- eller utrymmesproblem, enkelt kan inrymmas i t.ex en tvättstuga eller ett grovkök. Jag har allt permanent framme, och kan lätt komma igång (eller ta en paus och göra något annat). Kemin håller i tankarna upp till två veckor (om den inte förbrukas av antalet kopior som går igenom), tack vare den smarta konstruktionen med minimal luftkontakt. Jag kan när som helst, när lusten faller på, unna mig en stund i mörkrummet och ta fram ett par bilder. Allt står framme och kemin är klar i tankarna. Förra året blev det dock inte så mycket tid för detta. Då stod tankarna mestadels tomma medans huset fick en upprustning. Nu är jag dock igång igen och hoppas få till en utställning senast under hösten.

Har en annan fundering. Om det här med bloggande. Har jag ett tillräckligt intressant liv för att det ska kunna tänkas intressera andra? Känner en viss avundsjuka då jag läser bloggar som t.ex Micke Bergs. Mitt liv och leverne är tämligen innehållslöst i jämförelse med den mannens äventyr och betraktelser. Visserligen åker jag skidor, cyklar ibland och åker även utomlands. Men jag har ju ett vanligt jobb och är bara ledig en månad på sommaren och ett par veckor på vintern. Mitt fotobloggande får bli vad det blir efter dom förutsättningarna. Inga dagliga uppdateringar, för jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket intressant att bidra med. Inte heller tiden. Hus, familj, lite föreningsarbete, glashistoria och inte minst mörkrummet sätter stopp för det. Eller är det kanske bara min egen förmåga och fantasi/kreativitét som sätter käppar i hjulet? Använder jag möjligen kameran på fel sätt? Fast personligen tror jag det är ytterligt få som har så mycket intressant att säga med sina bilder (och även texter) att det kan generera dagliga blog-poster av tillräckligt hög kvalitét och intressegrad. I alla fall sett ur min egen synvinkel, vilken givetvis är en helt annan än många andras.

Postat 2014-03-01 11:44 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera