EMAKS BETRAKTELSER 439/Behöver vi alla dessa nya objektiv?
Nu blir det lite tekniskt nörderi och bilder som jag tog mest för att testa optiken.
Jag är ingen fantast av nya optikkonstruktioner. De tenderar helt enkelt att bli lite för perfekta, utan karaktär. Men kan ett objektiv tillverkat vid slutet av 1970-talet, och med en formula som togs fram 1960, dessutom med en brännvidd och närgräns åt det mera extrema hållet, vara nånting att ha? Carl Zeiss Jena Flektogon 4/20mm verkar i alla fall fungera bra på en Canon RP, och jag tror den fungerar lika bra på mina M42-kameror laddade med film. Närgänsen på 16cm gör Flektogonen till en fantastiskt kul macro-optik dessutom. Skärpan i hörnorna är väl lite luddig om man detaljstuderar filerna i 100% på full glugg. Och den vinjetterar en del också, men inte så mycket som man skulle kunna tro för en vidvinkel av den här brännvidden. Jag tycker den är helt ok och bländar man ner så försvinner mycket av både luddigheten i hörnen och vinjetteringen. Den är i princip också helt distorsionsfri som jag kunnat se. Givetvis finns objektiv med både bättre antireflexbehandling och bättre hörnskärpa, men det är något som jag inte tror har avgörande betydelse för bilden. Speciellt inte om man mest bara gör bilder i max stl 30x40cm på papper. Jag har ytterligare en äldre 21 mm i M42 på gång. Den är från ungefär samma tidsperiod. Vi får se vad den duger till?




Vad gäller Flektogonkonstruktionen, så är den från 1950, framtagen av Harry Zöllner vid östtyska Zeiss Jena. Hans Flektogon 35mm var en av de två första retrofocusobjektiven i historien, vilket gjorde det möjligt att tillverka vidvinklar även för SLR-kameror med spegel. Samtidigt tog franska Angieneux fram en liknande retrofocusknstruktion för vidvinklar, fast det var inte riktigt samma tekniska lösning. Men det ska jag inte ge mig in på att försöka förklara. Huvudsaken är att de fungerar.
//

Redan i mitten av 30-talet var man långt framme med utvecklingen av objektiv.
Man visste hur konstruktionerna skulle se ut, det hade man räknat fram.
Svårigheten var interna reflexer som orsakade kontrastförlust och slöjbildning.
I princip fungerade 3-linsiga objektiv bra, kanske även 4 linser men inte fler.
Zeiss tog patent på T-behandling (tror det var 1935). En flerskiktsbehandling som gjorde att man äntligen kunde förverkliga objektiv med 5- 6 linser. Kriget kom emellan, tyskarna höll på patentet av militära skäl. I slutet av 40-talet men framförallt i början av 50-talet så fick bättre kameror antireflexbehandlad optik.
Ofta är mittskärpan väldigt bra i äldre optik och det är kantskärpan och även längre ut mot hörnen som har förbättrats i omgångar. Att man förvånas över bildkvaliteten hos äldre optik beror väl till en viss del att det är just mittskärpan man bryr sig om.
Under 80-talet startades ett paradigmskifte, då kom flera intressanta och framförallt användbara zoomar ut på marknaden.
Harry Zöllner ja, jag har hans Biometar 2,8/35 mm för Contax II och III, å den satte han en negativ lins framför å så blev det Flektogon 2,8/35! Något förenklat! :)
https://casualphotophile.com/2019/04/02/zeiss-flektogon-lens-review/
Angenieux vände väl på ett teleobjektiv istället, därav namnet Retro... och sen var det väl några andra tillägg också kan tänkas?
Som du säger, så kan man se retrofocusobjektiven som ett bakvänt teleobjektiv. Det gör att dess bakre huvudplan hamnar bakom bakersta linsytan, för att ge frigång för spegeln. I ett "äkta" teleobjektiv hamnar på motsvarande sätt dess främre huvudplan framför främsta linsytan, vilket gör det fysiskt kortare än sin brännvidd.
Att "teleobjektiv" i dagligt tal har kommit att beteckna mer eller mindre alla objektiv med brännvidd över "normal" är en annan femma. Ursprungligen innebar det ett objektiv med fysisk längd kortare än dess (relativt långa) brännvid.
Medan Flektogon, som Bengan säger, utgick från Biometar, så kan man säga att Angenieux Retrofocus utgick från Tessar. För övrigt var grundprincipen (förenklat) densamma. Sätt en negativ lins framför.
Kanske lite märkligt att man inte tänkt på detta förrän 1950? Men med tanke på att det var då spegelreflexkameran i småbild med inbyggda pentaprisma och spegelhus tog fart (efter den första Contax S 1949), så är det förståeligt.
Faktiskt sökte Horace William Lee redan 1930 (och fick året efter) brittiskt patent på samma princip, dvs en negativ grupp framför en positiv d:o.
Han hade delvis andra applikationer i tankarna, men syftet var detsamma, att skapa utrymme bakom objektivet. Han tänkte på t ex slutare eller prisma, dvs mer åt filmkamera-hållet.
Den verkar skaplig. Läste någon Sk ”test” där denna 4/20 inte fick så bra omdöme, så mina förväntningar var inte så stora, men överträffades med råge 🙂
/Mikael
Jo jag har dom kvar. Dock inte 2,8/25mm (som jag sålde) som nog var en av de minst lyckade Zeisskonstruktionerna. 2,8/28 däremot är superb men den har jag inte. Har ju ett fint helmekaniskt hus Contax S2 som de kan användas på. Min Voigtländer 4/21mm till min mätsökare, är också helt superb, men helt värdelös på spegellösa Canon RP. Sensortypen är inte anpassad och bakre brytpunkten sitter för nära. Men på film går det perfekt. Därför jag provar denna retrofocus, och har en till 21mm i M42 på g för prov. Annars är ju den Distagon 4/25mm i M42 för Icarex jag har, också en riktig godbit. Men 20-21mm ger ju lite extra vidd.
Mina M-objektiv med brännvidd 28 till 75 mm fungerar förvånansvärt bra på mina Sony-kameror. Zeiss 21mm tappar skärpa i kanterna vilket den inte gör på min Leica. Med min Techart PRO-adapter får jag även full autofocus med M-objektiven. Jag har även testat adaptern ihop med mina Zeiss-gluggar och det fungerar ypperligt.
/Mikael