EMAKS BETRAKTELSER 346/Lumen print 3-2019

Har ägnat helgen åt att prova på lumen printing. En teknik som i grunden kommer från fotografins barndom under tidigt 1800-tal, då bl.a Henry Fox-Talbot experimenterade med att lägga växter på ljuskänsligt papper och låta solen och dagsljuset framkalla bilderna. http://www.diptyqueparis-memento.com/en/henry-fox-talbot-2/?fbclid=IwAR3bOe1w9417T2C9-GPktPnw3P9VsILUf9n8G_O3gyj-dtSEzs3QXmU7kpI Man använder alltså varken mörkrum eller framkallare, bara fix (om man vill att originalbilden ska bevaras för framtiden). När papperet belyses med UV-ljus så mörknar det och växterna man använder kan avge safter som reagerar med fotopapperets silveremulsion, varvid diverse färgskiftningar uppstår. Dessa ändras när man fixerar och ibland bleknar bilden. Dagens växtstilleben bleknade dock inte så mycket, utan ändrade mest karaktär i färgerna efter fixeringen. Och jag tycker nog mest om bilden som den blev då. Jag använde Emaks K888 som är ett klorbromsilverpapper och belyste i 2½ timme mitt på dagen i gråväder och halvt soldis. Igår provade jag med ett gammalt Kodabromide-papper som är av bromsilvertyp, och då blev det inte så mycket färger. Det verkar som klorbrom (varmtons) papper är att föredra vid lumen printing.


Lumen print 3-2019. Före och efter fixering.
//

EMAKS BETRAKTELSER 345/Lumen Print

Gammalt svartvitt fotopapper för mörkrummet, växter från trädgården, en kontaktkopieringsram och UV-ljus från solen. Så gör du en lumen-print. In och scanna bilden och sen kan du fixera den, varvid den bleknar en del och färger kan försvinna. Resultatet före fixering brukar bli bäst med mera färg. Fast i det här fallet med det gamla Kodabromide-papperet blev det inte så stor skillnad mellan före och efter fixeringen. Men bilden bevaras inte om den inte fixeras. Du kan se den i Tungstenbelysning t.ex glödlampor innan fixeringen, men när den exponeras för mera UV-ljus från solen så förstörs den efterhand. Vill man ha gelatinsilveroriginalet bevarat så är det alltså fixering som gäller. Här har jag även provat att redigera den ofixerade och scannade bilden i efterhand. Att kombinera analog teknik med digital går alltså utmärkt, och sen kan man ju göra utskrifter på ett snyggt papper också.


Lumen print, scannad och digitalt efteredigerad.



Lumen print, originalet scannat före fixeringen.



Papperet börjar mörkna ganska snabbt i solen. Belysningstid ca 1 timmme här, men det varierar beroende på tid under dagen och om solen skiner eller ej.

Använder man växter så kan utpressade växtsafter reagera med papperet och ge olika färger när UV-ljuset belyser det. Dessa "avvikande" färger försvinner i regel när bilden fixeras, så för att kunna bevara dom måste bilden scannas innan den fixeras och sedan sparas i digital form. Varierande färger kan alltså uppstå i originalet redan vid belysningen under glasskivan, och inte som jag gjort i första bilden; tillfört mera färg i datorn.
//

EMAKS BETRAKTELSER 344/Manipulation med kameran.

Oftast när man talar om manipulation, så är det frågan om att man gör något med bilden i efterhand som kan innefattas i ett förutbestämt begrepp som man valt att kalla manipulation. När man istället manipulerar med bildkompositionen i kameran, så brukar man kanske inte kalla det manipulation, även om det i praktiken fungerar så när man registrerar en tredimensionell bild på ett tvådimensionellt medium och på ett sätt som gör att ögat kan luras. Fast då är det nog begreppet synvilla som man använder istället. Om ni frågar mig vilken typ av lurendrejeri eller manipulation jag föredrar, så är det otvivelaktigt det senare. Men var och en gör som den vill, och inget är förbjudet så länge man inte försöker tillskansa sig pengar eller berömmelse genom att påskina att bilden är autentisk när den i praktiken inte är det. Tyvärr ser vi exempel på sånt titt som tätt. Och det är så lågt att man inte ens vill kommentera det.


Årstaberg, Stockholm - 2019 06 09.

EMAKS BETRAKTELSER 343/Små kameror för stora bilder...

Igår tittade vi på Anders Petersens spektakulära bilder (både till form och innehåll) på Liljevalchs. Många rejält stora printar med mycket struktur, svärta, korn och kontrast. Liten  Contax kompakt, fickorna fulla med Tri-X400, blixt rakt på och ibland extra ledljus i handen som hålls en bit från kameran. Upplättningsblixt även i dagsljus när så behövs.  Sen verkar han anlita en kopist/redigerare som gör bilderna i datorn och skriver ut dom i mindre format på papper, efter Petersens instruktioner och påpekanden. De mindre bilderna blir arbetskopior för projekten i fråga. Så kan man beskriva tekniken bakom bilderna. 

Nu gick det inte ladda upp originalfilen från mobilen så jag fick ta en skärmdump, men Petersens kamera är en liten Contax kompakt (han har säkert ett par stycken). Inte T2 som på bilden utan efterföljaren T3, med en 35mm ist.f 38mm, som har lite bättre närgräns (35cm). T3 är också något mindre och väger bara 235 gram mot T2:s 295 gram. Båda har lika fin optik och när man fotar med dom blir folk inte så ”rädda” för kameran ser ut som vilken amatörkompakt som helst.

Min fru gillar Christer Strömholm och när vi tågade in i de stora salarna på Liljevalchs, med väggarna täckta av de stora printrarna, så sa hon att ”det märks att han är inspirerad av Strömholm, men han gör inte så snälla och finstämda bilder som han.” Bättre än så kan man nog inte beskriva de här Stockholmsbilderna. De är råa, på gränsen till ”stygga” och  även ett till synes vardagligt motiv i normalt dagsljus , blir till en rå avbild när Petersen håller i kameran och gör bilden på sitt sätt. Svärtan, råheten och kontrasten i blixtljuset är så total att det nästan tar överhanden. Men ändå finns där en känsla som är omisskännlig. Närheten till människorna han fotograferar lyser fram, både den fysiska närheten med kameran och den känslomässiga. Petersen är på ett märkligt sätt inne i sina bilder och blir på det sättet en del av dom själv, inte bara en betraktare som så ofta annars med de flesta fotografer. Där ligger nog också styrkan i alla dessa översvallande bilder från Stockholm, och den del av människorna där som Petersen valt att gestalta på sitt eget speciella sätt.

EMAKS BETRAKTELSER 342/På jobbet...

Jag skrivit om det tidigare; det är mest sånt som kommer i min väg på färden genom livet som jag gör bilder av. Motivet spelar inte så stor roll, i princip vad som helst kan fastna på sensorn eller filmen. Det blir mera så (med  lite undantag ibland) att det är bilderna som kommer till mig, och inte jag som går och letar efter bilder och utsnitt. Här var det min arbetskamrat Felix som gav mig ett infall och tillfälle att ta en bild. Bara att hämta kameraväskan, som oftast ligger i skåpet bredvid maskinen, och sen försöka få till något med det som för tillfället ligger i den (vilket kan variera, för det finns en del att välja på). Det brukar annars vara vid nån kortpromenad på lunchrasten som kameran får arbeta. Här blev det på arbetstid. Men den tid det tar att fota, brukar jag jobba in på rasterna, här blev det bara några minuter.



Jag har ju inte mer än något år kvar att jobba till pensionen och till hösten planerar jag att gå ner på halvtid. Jag känner nu att min rygg inte pallar för mera, så jag hoppas att arbetsgivaren ska ha förståelse. Jag har tagit en del bilder förut på jobbet, och nu ska jag kanske försöka ta lite mera det sista året innan jag drar mig tillbaka. Några av de tidigare bilderna finns publicerade i Ljuders hembygdsbok, som för ett par år sedan gjorde en specialgranskning av företaget där jag jobbar, JGA Emballage (fd Skruvs Lådfabrik) och dess historia. Själv har jag funnits med i 30 år på företaget och hoppas kunna fullfölja med ett år till. En fin present fick alla anställda inom koncernen i år. 8000 kr extra i vinstdelning kommer delas ut till alla oss 120-130 anställda innan semestern i juli. Det blir kring en miljon som man totalt berikar medarbetarna med när det går bra för företaget. Det känns lite extra stimulerande att arbeta då, och jag tänker då på fotoföretaget Carl Zeiss i Tyskland som redan vid 1900-talets början låg långt före sin tid och såg till att de anställda fick både längre semester och andra förmåner som inga andra anställda hade på den tiden. Sånt gör att arbetsklimatet och arbetsmoralen ökar, vilket i sin tur bara har positiva effekter på företaget. Vilket kanske också kan noteras i den fina kvalitét som produkterna från Carl Zeiss genomgående har haft genom åren.
//