Statsministern

Leica M8 + Sumicron 50/2. Obeskuren och s/v-konverterad.

Häromkvällen var jag på releasepartyt för Henrik Montgomerys och Torbjörn Nilssons bok "Statsministern". Magnus Fröderberg, Fotosidans eminente chefredaktör har också skrivit om boken, så jag tänker bara dela några personliga reflektioner.

Statminister Reinfeldt deltog personligen på releasen och det var intressant att höra hans anektdoter från olika möten med världsledarna, inte minst Barack Obama. Och en av de bästa bilderna är nog den med en oskarp president Obama i förgrunden. För i de flesta bilderna finns det annars en ganska stor distans till personerna i bilden. Att fotografen varit som "en fluga på väggen" syns tydligt i många bilder - på gott och ont.


Leica M8 + Sumicron 50/2. Obeskuren och s/v-konverterad.

Om man jämför med andra, mer berömda, bilder på maktens män (och kvinnor) så känns Montgomerys bilder ofta lite väl tillrättalagda. Så det hela lutar lite åt "propaganda verk" - att vi får se statsministern så som han vill att vi ska se honom, och minnas honom.

Men - det är en intressant bok, och många av bilderna är bra, så bra att man faktiskt minns dem.

Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!

Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att  ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!



Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.

Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.



Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många.  Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.

Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)

När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...



Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).

Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!



Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.

Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...

Några tankar kring förlorade bilder (analogt vs digitalt) - samt en av mina mest använda bilder som bara delvis är min!

Leica M2 + Sumicron 50/2. En av de bilder som jag tog under min militärtjänstgöring som fotograf på F17,

Läste Bengts blogginlägg häromdagen, som förutom att vara ett generalangrepp ( i vanlig ordning ;-) på digitalfotografin också lyfter frågan "håller bilderna för framtiden?"

Nu vill jag slå ett slag för den digitala bilden utifrån ett yrkesfotoperspektiv. Jag har nämligen förlorat en massa analoga dia- och negativ-original under åren. Varför?

1. I vissa fall (som vissa av mina lumparbilder) så äger uppdragsgivaren originalet - med stor risk att det förkommer, förstörs eller blir otillgängligt.

2. Inskickade bilder har inte kommit i retur - trots påminnelser osv, vanligt med papperskopior, men katastrofalt när det är negativ eller dior. 

3. Bildbyrån eller tidskriften har gått i konkurs och deponerade original försvinner(har hänt mig flera gånger - ibland har jag kunnat rädda mina bilder).

4. Negativ eller dior förstörs i hanteringen och/eller slits ut av upprepade trumskanningar med tillhörande inoljning och rengöring. (Eller ljusbleks för att de lämnas framme på ljusbord mm, mm).

5. Egen klantighet - en diabild eller ett urklippt negativ är lätt att förlägga eller rentav kasta av misstag ;-)

Här är den digitala bilden överlägsen, originalet - RAW-filen - finns alltid kvar hos mig. Och den kan kopieras i all oändlighet, delas med uppdragsgivare och arkiv, misshandlas av originalare osv, osv. Men så länge jag har koll på mina säkerhetskopior så är det ingen fara. De digitala originalen tar dessutom liten plats, är automatiskt indexerade och lätta att söka igenom, samt bara ett musklick ifrån Photoshop. 

Visst - jag har gjort både dia- och negativ-duplikat av viktiga original. Och jag har fakturerat slarviga kunder för förkomna bilder (vilket ofta skadat realtionen).
Jag är glad att den tiden är över.

När det gäller arbetsflöde, leverans och arkivering så är den digitala bilden överlägsen den analoga. Sedan har analog fotografi andra förtjänster - där ger jag Bengt rätt - med råge!

--- Edit ---
Som respons på alla kommentarer samt för att utveckla mina tankar i ämnet har jag skrivit ytterligare en bloggpost:
"Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!"

Tisdagar börjar arbetsdagen med nattvard

Leica M8 + Sumicron 50/2.

Nu arbetar jag i en kyrka och en av alla fördelar med det är att tisdagar börjar vi dagen med nattvardsfirande - underbart!

(OBS! Bilden är inte från stora kyrksalen utan ifrån en mindre sidosal där vi samlas till bön mm.)

En av fördelarna med att flyga Malmö Aviation från Bromma - utsikten ;-)

Panasonic GF1 + 20/1,7 och just det - obeskuren som vanligt = DOGMA-flygfoto ;-)

När planet flyger in mot Bromma så bjuds man på en vidunderlig vy över centrala STHLM - bara den är värd biljettpriset ;-)