Fd fotograf, numera förläggare - men plåtar såklart fortfarande och bloggar i tid och otid ;-)
 
Follow johanericson on Twitter

Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!



Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att  ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!



Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.

Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet.



Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många.  Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.

Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)

När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...



Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).

Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!



Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.

Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...

Inlagt 2011-05-10 23:08 | Läst 15490 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.





(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Man ska nog inte föreställa sig att det finns något arkivmaterial håller i all evighet. Men det digitala arkivet är det som är enklast att underhålla, att hålla levande. Bara man har verktygen och kunskapen.

Tack för din redovisning av erfarenheter av CD och DVD. Jag har alltid varit notoriskt misstänksam mot DVD, och på den tiden jag använde det såg jag alltid till att ha samma material på två skivor. Men jag gick snart ifrån det på grund av känslan att det var opålitligt. CD känns lite tryggare, men bara lite, och rymmer för lite dessutom. Numer utbyter jag filer med omvärlden via Dropbox i stället.

Men det har varit ett slit med alla dessa olika media, Syquest, Bernoulli, Zip, Jazz ... skönt att inte behöva hålla på det.
Jag fortsätter i stort sett med det analoga arkivet,
de e minst jobb för mig som inte gillar eller som är dålig på det tekniska!
B)
Det på alla sätt mest säkra måste väl vara skannade negativ. Då har man ett ben i varje läger. Diversifiering.
Skannat med backup får man de fördelar du nämner ovan.
Om filerna långt senare inte är läsbara (t ex pga bortglömda migreringar till framtida format/gränssnitt, eller kärvande hårddiskar), finns förhoppningsvis filmen kvar.
Negativ/dia plus en enkel lupp är garanterat framtidssäkert.
En annan tanke: Som du själv visar på så förutsätter digital arkivering en oavbruten migrering mellan olika lagringsformat (och för den delen också fil-dito). Om migreringsprocessen vid något tillfälle avbryts så försvinner möjligheten att tillgodogöra sig den lagrade informationen. Ett nutida exempel på detta är STASIs arkiv som finns kvar på oläsliga rullband innehållandes ett i dag okänt operativsystem. Så om några hundra år (när varken RAW, SATA eller nån av oss själva finns kvar) så är det ingen som kommer att ha en blekaste aning om vad som egentligen finns på de där hårddiskarna som nån hittar i en skokartong på vinden. Hundrafemtio+ år gamla glasplåtar å andra sidan...
Som jag skrev som kommentar till ditt föra blogginlägg Johan, så har jag också en hel del bildfiler på cd-skivor som är oläsliga idag. Frustrerande! Men Mats, besvarade min kommentar, med att skriva att man kan testa cd-skivorna i olika datorer, det kan funka. Så man får väl åka runt till olika kompisar och testa sina gamla cd-skivor i deras datorer.
Nils Bergqvist 2011-05-11 15:57
Digitala filer skadas med tiden och kan bli oläsliga, oavsett hur de lagras, hårddiskar, dvd etc. Detta redovisades i P1 av en professor när frågan var upp i ett program där för ett par år sedan..
j2^ 2011-05-11 21:52
...gud så FÖRBANNAD jag var på den snubben. Jag förstår faktiskt inte att han fick yttra sig.

Anledningen till att jag blev sur är att det fanns fundamentala fel i deras redovisning. De redovisade bara om filerna drabbats av bitfel. INTE om lagringsmediats felrättningsprotokoll kunde hantera det eller inte.

Som exempel: En gammal utsaga säger att för varje gigabyte RAM du har i en dator så kommer du statistiskt sett att få ett bitfel per dygn orsakad av kosmisk strålning.

Dessa bitfel märks inte, iallfall inte för mig, eftersom jag använder minnen i min dator som är utrustade med automatisk felkorrigering. Detta innebär att slumpen skulle behöva vara sådan att två bitar i samma minnesord skulle slås om på grund av kosmisk strålning _samtidigt_ innan det skulle märkas... Ja, och det skulle ju bara märkas om just dessa minnesord var i bruk.
Jag har samma erfarenheter av de sk arkivbeständiga guldskivorna som skulle hålla i 100 år. Mina filer blev oläsliga redan efter 3-4 år. Skrattretande. Som tur var hade jag filerna kvar på hårddiskar också.
"De utlovade 100års arkivbeständighet"... Mjo, jag tror du är påläst nog för att veta var fällan där ligger... ;)

Den tiden gällde ju bara om skivorna brändes i 1x hastighet på en "referensbrännare", det skulle vara jämn och sval temperatur, kontrollerad luftfuktighet och inget som helst infall av UV-ljus ;)
Riksarkivet flyttar sina filer till modernare medier vart femte eller tionde år. Sen är det ju mer praktiskt också om allt ligger på samma sorts medium.
Och allt detta för att vi vill vara odödliga. (Åtminstone minnet av oss.) Om vi inte visste att vi skulle dö skulle vi inte bry oss. Som djuren. Å andra sidan funnes ingen kultur, inget skapande, inga kameror, inga bilder..........Gud, så tråkigt!