Camera Obscura
Att fånga det mest förgängliga...
Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7 Kamerans JPG obeskuren, samtliga bilder.
Efter en lång arbetsdag, skolavslutning för dottern, osv - så är det hemskt skönt att få komma hem och bara vara. Börja känna in helgen, äta gott, ta en tupplur på maten, läsa en tidning... Dottern blåser såpbubblor - kan inte motstå frestelsen att ta lite bilder.
MacBooken står uppslagen på bordet på verandan, stoppar i minneskortet från Panasonic GF1:an. Kamerans JPG rakt in i PhotoShopp, nedskalning till 1024 pix, kontrastjustering och oskarp mask. 
Så det är bara att skriva ett "live blog" inlägg och ladda upp bilderna ;-)
Ibland är livet så förföriskt enkelt, det gäller att ta vara på de stunderna.
Nu ska jag gå och flytta vattenspridaren....
Idag är det "Nationaldagen" och det är 200 år sedan min släkt blev svensk - men när blir man en svensk egentligen?

Slaget vid Sävar - sista drabbningen 1809, bilden föreställer den svenka linjen - på andra sidan min anfader.
För ca 200 år sedan blev min farfars-farfars-far svensk.
Han var en ung judisk man från en by i vad som idag är Georgien som med största säkerhet tvångsvärvats till Tsarens arme. 1808 angrep Ryssland Sverige och 1809 hade ryska styrkor trängt i norra Sverige efter att det svenska försvaret av östra rikshalvan brutit samman.
Norrlandskusten ockuperades av ryssarna och till och med Stockholm hotades av deras framryckning. Sverige lyckades förhandla fram ett fredsfördrag i elfte timmen och ryssarna lämnade det som nu är Sverige men Finlad var förlorat.
Medans de ryska styrkorna drogs tillbaka över Torne älv så deserterade min anfader tillsammans med en vän. De höll sig länge gömda i skogarna kring Jävre i Norrbotten, svenskarna hade en ovana att slå ihjäl ryska dessertörer och eftersläntrare. Men till slut gav de sig till känna och begärde vad vi idag skulla kalla asyl. De blev kända i bygden som "storryssen" och "lillryssen" (den senare var min förfader).
Min farfarsfarfarsfar lät döpa sig och tog namnet Johan Skog. I början av 1800-talet rådde inte religionfrihet i Sverige, judar fick inte bosätta sig varsomhelst och framför allt inte gifta sig över religionsgränserna (först 1870 fick svenska judar fulla medborgeliga rättigheter). I bevarade husförhörsprotokoll kan man läsa att han ropades upp som "den ryske överlöpare Johan Skog" så länge han levde. Han gifte sig och fick en son, Eric Johanson.
Tyvärr var inte ryssar väl sedda och hans vän "storryssen" blev ihjälslagen efter en dans i Piteå Kyrkby. Men det gick bra för min anfader, fast till slut så hann främlingsfientligheten, rysshatet, antisemitismen eller om det bara var den gamla svenska avundsjukan ikapp även honom. Under en jakt sköts han (enligt vittnen uppsåtligt) till döds.
Hans son Eric fick även han en son: Karl Ericson och namnet Ericson har följt oss tills idag. Epitet "ryss" följde släkten i flera generationer, även min far fick när han var liten höra (när han ställt till med något ofog): "jo, nog märks det att ni ryssar alltid".
Jag hörde ett föredrag nyligen som sa att styrkan i USA's ekonomi var att invandrare blev accepterade som amerikaner inom (i genomsnitt) två år! Medans vår svaghet är att det tar flera generationer att bli "svensk".
Arachnophobia revisited (och varning för bilder på otäcka djur ;-)

Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7 samtliga bilder.
Vi tog en heldag på Skansen nyligen - till dotterns stora glädje! Ponnyridning, ansisktsmålning och en massa djur att klappa. Och vi tog rejält med tid i Akvariet, där man bla får klappa "farliga djur" som stingrocka, boaorm och fågelspindel.
Sist vi var där fick hon inte hålla fågelspindeln - men nu var hon stor nog. Så det var med äkta glädje hon lät den nyfikne krabaten krypa runt på händer och armar. En kille i tjugoårsåldern såg svimfärdig ut - han ville inte prova ;-)
(Tipset är att besöka Akvariet när det inte är allt för mycket folk där, då låter personalen en komma närmare djuren och få mer tid med dem.)
Sedan kan man ju fråga sig vilka djur som verkligen är otäckast?
Idag för 10år sedan...

Foto: Johan Arvidsson (med en för tiden avancerad digitalkamera :-)
Idag för tio år sedan vigdes jag och Lena i Sandhults kyrka. Och jag är evigt tacksam till henne för varje dag hon stått ut med mig ;-)
Men nu ska jag inte blogga - dagen är vikt för familjen!
Ps33.
Några tankar och tips kring lagring av bilder - medans jag för över 1,5 terabyte bildarkiv till en ny hårddisk!

Jag börjar få för många lösa hårddiskar, både hemma, på jobbet och i bankfacket. Så vår IT-ansvarige köpte hem en SATA-dockningsstation som gör det möjligt att ansluta en "lös" disk till datorn. Stora diskar är oförskämt billiga idag - det är när man köper dem i kabinett som priset springer iväg. Så nu sitter jag och för över bilder till en 2TB HD - för att ersätta tre kabinett men totalt 1,5TB på jobbet. Smart lösning!
Tidigare - från början av 90-talet - har jag använt mig av CDR-skivor och innan dess SyQuest-diskar. Jag brände konsekvent bilderna på arkivbeständiga - sk guld-skivor - främst från Kodak. De utlovade 100 års arkivbeständighet.
Nu är jag lite av en "arkiv-taliban" - jag är supernoga med skivorna. Undviker att repa dem, förvarar dem i plåtlådor (ingen syra), i mörker och med jämn temperatur. Trots det är vissa bildfiler idag oläsliga på de Kodak Photo-CD-skivor som jag lät göra i mitten av 90-talet. 
Nuförtiden finns det två typer av CD-skivor som jag använder mig av - inte för backup - det skulle bli alldeles för många. Utan för bildleveranser, främst till privatpersoner. Det är Fujis CD-R för digitala foton samt de sk Vinyl CD som är svarta och helt okänsliga för UV-ljus (och mycket reptåliga).
DVD-skivor använder jag ytterst sällan, de är extremt rep och UV-ljuskänsliga. Jag har flera DVD:er som blivit oläsliga inom loppet av bara några få år.
Så för digitala bilder är det hårddiskar som är bäst - och alltid minst en backupdisk, helst två (varav en i bamkfack ;-)
När det gäller det analoga materialet så föredrar jag de ljustäta och syrafria pärmarna med tilhörande "Museum Quality Archival" fickor från amerikanska "Vue-All". Men om sanningen skall fram så ligger nog hälften av mina negativ i pergamyr-fickor i vanliga dokumentpärmar, eller i fotopappers-kartonger tillsammans med sina kontaktkartor ;-) Det är faktiskt lättare att hålla ordning i det digitala arkivet...
Och så måste ju negativen tas fram, dammas av, skannas, behandlas i PhotoShop - för att kunna användas digitalt och/eller prinats ut. Om man nu inte har tillgång till ett foto-labb samt tiden att kopiera analogt (vilket jag önskar att jag hade).
Men - negativet är magiskt - det är inte RAW-filen!
Sedan har vi papperskopian - den silverbaserade analoga eller den pigmentbaserade digitala. Enligt många det mest arkivbeständiga formatet, i alla fall det mest lättpresenterade. Den kräver bara ljus - ingen ström, ingen skärm, inget hjälpmedel - för att kunna betraktas.
Kanske är det den som är det riktiga fotografiet? Den bild som kan ärvas, som kan säljas på auktion, som kan hängas på väggen...

