På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

Som jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutaröppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.

Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

Analoga drömmar och en bil som är 29 år yngre än min kamera som fyller 82 i år ;-)

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 - och kameran på bilden är min Leica II med ett modernt Voigtländer 28/3,5 och Gossen Digiflash ljusmätare ;-)

Jag bestämde mig för att återfalla i det analoga träsket igen - efter nästan ett års uppehåll. Laddade min Leica II med Tri-X, monterade ett modernt vidvinkelobjektiv med tillhörande sökare samt satt in ett nytta batteri i min lilla ljusmätare.
Och - ställde tillbaka allt i skåpet igen :-( 

För jag insåg att jag behövde få fram bilderna på en gång - som vanligt.

Så istället fick lilla Ricoh GR-D III:an följa med, och då kunde jag ju även ladda upp några bilder i bloggen!


Ricoh GR-D III Stranden vid Vitemölla strax före gårdagens åskoväder.



Ricoh GR-D III Min morbrors outsägligt vackra MGA från 1959 strax efter samma oväder - redo för fotografering ;-)

Se gärna hur några av bilderna som Rickard Eriksson tog på bilen blev - på hans blogg!

Fler av mina bilder från dagens aktiviteter finns i mitt Instagram-flöde i högerspalten.
Och jag får återkomma om det analoga...  när jag får tid ;-)