Tänk så länge sedan det Sverige jag kände försvann! Gradvis förstås, men lika fullt. Som de gudomligt vackra beteshagarna som fanns på Kinekulles sluttningar när jag var barn. När jag återsåg dem efter 30 år var de övervuxna av ogenomtränglig sly. Och de gamla spårvagnarna i Stockholm. Och den jublande känslan när man åkte ut på landet på sommarlov, och det gick kossor överallt i hagarna. Numer sitter de flesta kossorna i fängelse året runt.

Dessa saker lönar det sig inte att längta efter. De är för evigt försvunna.