Tobbes blogg

Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Får jag föreslå en skål för den här underbara planeten?

Vi borde vara mer aktsam om den här underbara planeten vi bor på. Den mår inte så bra just nu och prognosen ser inte så bra ut heller. Men tillsammans kan vi alla hjälpa till att kurera den. För ensam klarar den det inte. Tänk att betingelserna på Jorden var precis de rätta för att liv skulle kunna uppstå. Tyvärr kommer inte det tillståndet att vara i evighet. Men det är ju vansinnigt dumt att inte sköta om vår planet på bästa sätt så att den får ett så långt liv som möjligt. Struntar vi i det går den en för tidig död till mötes och vi människor med den.

Så är det inte på tiden att vi alla reser oss upp och gemensamt utbringar en skål för vår underbara planet. Skål och krya på dig!

Din kompanjon månen kan också få hänga med, så skål på dig också du gamle mångubbe!

På återseende

/Torbjörn

Postat 2012-11-20 16:06 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Mindfulness, samtiden och Fotografiska

Jag går en kurs i Mindfulness. Det brukar översättas till "medvetet närvarande". Alla som går kursen har någon form av stressrelaterad ohälsa. På kursen försöker vi träna våra olydiga hjärnor att inte älta det som varit och inte grubbla över morgondagens vedermödor. Vi tränar våra hjärnor att fokusera på nuet. Det här är inget man lär sig över en natt utan det krävs ständig träning. På sätt och vis påminner det lite grand om yoga. Vi gör också kroppsrörelser, men kanske inte så avancerade som inom yoga. Vi följer en kursbok där det bl a finns vardagsövningar man kan träna på hemma, eller den plats man för tillfället befinner sig på. Med boken följer också en CD med lärarledda övningar. Under övningarna känner jag att både andning och puls går ned och efteråt känner jag mig lugn och avslappnad. En skön känsla.

Besökte i veckan Fotografiska och tittade på de fina utställningarna där. Allt jag skriver här är naturligtvis helt och hållet mina egna tankar och funderingar. Christer Strömholms och Maria Fribergs bilder hänger en vecka till medan utställningen med Kenneth Gustavsson och Johan Willner avslutades i dag. Ja, vad tyckte jag då. Jag har nog lite blandade känslor. Visst är Strömholms bilder i många fall bra, ja t o m mycket bra men jag kan inte förstå att man dragit upp flera av hans bilder i jätteformat. Det känns inte rättvist mot Strömholm tycker jag. Många av de bilderna har helt enkelt inte den tekniska kvaliteten som krävs för så stora förstoringar. Den bleka damen t ex är ju nästan helt formlös och består av stora flak med ingen bildinformation alls i. Jag tycker Strömholms bilder gör sig bäst i lite mindre format.

Det sägs att han inte var så intresserad av teknik, fast han lärde ut en hel del av den varan på Fotoskolan, utan det var känslan som var viktigast. Kanske var det så, kanske var det en bortförklaring till mindre lyckade tagningar. Flera av hans bilder är rena poseringar och det hade varit intressant om han där hade använt en mellanformatskamera, t ex Rolleiflex, i stället. Då hade det naturligtvis blivit en helt annan stuns i bilderna. Hursomhelst är det naturligtvis ett måste för den som är det minsta intresserad av svensk fotografi att se den eminenta utställningen. Bilderna kompletteras förnämligt med material från Fotoskolan, anteckningar och rekvisita från hans studiofotograferingar vilket tillsammans gör bilden av honom mycket levande när man går där och tittar.

Kenneth Gustavssons bilder har länge intresserat mig. En stillsam och personlig iakttagare med ett fint öga för detaljer. Men jag måste säga att de dovt nedtonade bilderna till slut tröttar ut mig. Efter att ha haft gråstarr under en längre tid, och sett världen ungefär så här, tycker jag det är jobbigt med sådana här bilder. Efter operationen vill jag vara kvar i det klara och längtar inte tillbaka till det dova och dunkla. Jag vet inte varför han höll kvar vid den här tekniken så länge. Kanske berodde det på oförmåga att gå vidare, att prova något nytt. Men det kan naturligtvis också bero på att han ansåg sig ha funnit sitt uttryck och ville vara kvar i det ytterligare en tid. Tråkigt är det i alla fall att han gick bort alldeles för tidigt.

Jag gillade också Johan Willners bilder, fastän de i de flesta fall är iscensatta. Det är snyggt gjort och scenerna är tankeväckande. Det är vardagsbilder från samtiden.

Maria Fribergs bilder gillade jag inte alls. Det hade räckt med 2–3 bilder för det var i stort sett bara upprepningar. En fix idé.

Fribergs och Willners bilder är de mest samtida. Därefter följer Gustavssons medan Strömholms bilder är de minst samtida. Vad har det för betydelse? Bildernas koppling till den tid de fotograferades har en stor betydelse för hur man känner för bilderna tycker jag. Många av Strömholms bilder på transvestiter och prostituerade var väldigt uppseendeväckande när de först visades. I dag tror jag inte någon ens höjer på ögonbrynet. Sammanhanget känns inte längre aktuellt. Människorna på bilderna är i de flesta fall borta och miljöerna de är fotograferade i är också borta eller helt annorlunda.

Jag släntrade också in på Galleri Kontrast och såg den fina, och samtida, utställningen av några fotografer från Georgien. Den berörde mig en hel del och jag kan rekommendera den varmt.

Kvinnor vid vatten


Naturligtvis köpte jag den fina, och mycket tunga, boken Post Scriptum, som är ett slags eftermäle till Christer Strömholm och innehåller mängder med fina bilder, både kända och okända. Där finns också en kortare biografi över Strömholms liv. Köp den!


På återseende

/Torbjörn


Postat 2012-11-18 22:30 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En damcykel med barnsadel har jag alltid önskat mig

Nu är det ju inte bara vi människor som ständigt trånar efter nya prylar – om ni nu till äventyrs trodde det. Även kor kan dagdrömma om ting som förgyller den dagliga tillvaron.

En damcykel med barnsadel har jag alltid önskat mig

På återseende

/Torbjörn

Postat 2012-11-15 22:11 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Antiskak, hur stor nytta har man av det?

Ni som inte har antiskak inbyggt i era kameror och som dessutom fotograferar med objektiv utan antiskakfunktion – hur hanterar ni det? Upplever ni att det är ett problem att få skarpa bilder? Är det stativ som gäller vid lite längre bränvidder? Det finns naturligtvis en hel del man kan göra för att undvika alltför långa exponeringstider, t ex skruva upp ISO eller enbart fotografera när det är bra ljusförhållanden.

Anledningen till mina funderingar är Nikons lansering av D600. Den lämnar mig ingen ro, fast den läcker olja. Jag har länge använt Minolta och därefter Sony. Det har blivit en hel del objektiv till Sonysystemet under årens lopp och jag har varit väldigt nöjd med vad kamerorna har presterat. Den inbyggda antiskakfunktionen har varit väldigt uppskattad och fungerar till alla objektiv som passar till A-fattningen.

Sonys nya strategi med Systemkameror utan traditionell spegel har jag provat på i och med köpet av A77. Jag tänkte ett tag gå tillbaka till APS-C segmentet och fick i A77 en överlägsen sökare jämfört med det tunnelseende som de flesta andra kamerors sökare i det här segmentet har. Tänkte därför sälja min fullformatare A850 men har trots alla intentioner behållit den och har också beslutat ligga kvar i fullformatet. Det är här Nikon D600 kommer in i sammanhanget. Det är en otroligt prisvärd kamera. D800 är naturligtvis ännu vassare men för mina ändamål passar nog D600 alldeles utmärkt. Den saknar emellertid inbyggd antiskakfunktion, vilket jag har uppskattat så mycket med Sonys kameror. Är det så att jag lägger för stor vikt vid den här funktionen? Både Canons och Nikons systemkameror saknar inbyggd antiskakfunktion.

Ni som använder Nikons zoom AF-S 24-120/4G ED VR II – vad tycker ni om det? Objektivet har Nikons antiskakfunktion "VR" och får bra recensioner överlag. Mycket tekniksnack här och kanske passar ett sådant här inlägg bättre i något forum men jag väljer ändå att lägga det i min blogg.

De här två bilderna är tagna med Sony NEX-5N+"pannkakan" 2,8/16 mm, vilket saknar inbyggd antiskakfunktion.

Egentligen är det här en s k icke-fråga. Fast fotografering tar en stor del av min fritid är jag ju bara amatör i sammanhanget och tjänar väldigt lite pengar på mina bilder. Jag har ju i och för sig inte gjort några större ansträngningar heller för att få några inkomster på min fotografering. När allt kommer ikring är det dock väldigt trevligt att använda bra grejer som är lättarbetade och ger bra kvalitet och systembyte är ju trots allt ganska omständligt.

Om det inte vore för den där D600 som inte lämnar mig någon ro...

På återseende

/Torbjörn

Postat 2012-11-08 18:51 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

Återbruk i Viby by

För en tid sedan besökte jag Viby by i Sigtuna.

"Ett par kilometer utanför Sigtuna stad ligger den gamla torparbyn Viby. Viby by är en oskiftad så kallad klungby, bevarad i stort sett som den såg ut för tvåhundra år sedan, då den befolkades av arrendetorpare under Venngarns kungsgård. Här har generationer av torpare fört sin ojämna kamp för överlevnaden under knappa förhållanden i flera hundra år.

Byns gårdar, de flesta från 1800-talet, berättar om sättet att leva och bo före de stora skiftesreformerna. Varje gård har flera hus för skilda funktioner, typiskt för det gamla allmogesamhället.

I Viby by har tiden stått stilla. Därför har flera filmer spelats in här, bland andra "Rid i natt" och "Glasblåsarens barn".

Viby by är värt ett besök och ett umärkt utflyktsmål för picknick. Här gäller allemansrätten och besökare är välkomna att gå runt på vägarna i byn. Hänsyn skall dock visas gentemot djur och natur. Dessutom skall man inte som objuden kliva in på gårdstunen." (Källa: Destination Sigtuna)

I dag är det Statens fastighetsverk som äger gårdarna och stugorna. Stugorna hyrs ut som fritidshus.

#1

#2

#5

#9

#13

#19

#21

#36

#7

#34

#37

#39

Det är fint att vandra rund bland de små husen och jag träffade på två boende som välvilligt berättade om byn och dess historia. En hade bott där i samma stuga i mer än 30 år. Man kan lätt föreställa sig byn full med både kor, hästar, får, getter, grisar och höns när man blickar ut över ägorna.

Den här dagen hade jag med mig Sony NEX-5N+ ett gammalt Pentaxobjektiv, Super-Takumar 3,5/35 mm. Manuell fokus alltså men det fungerar alldeles utmärkt.

Återbruk passar särskilt bra i Viby by.

På återseende

/Torbjörn

Postat 2012-11-05 17:54 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera