De små, korta mötena är liksom kryddan i anrättningen

Vi har alla våra olika sätt att fotografera. Jag tycker om att strosa runt på stan med min kamera. För det mesta är det Stockholm det handlar om men det kan hända i Uppsala också eller i någon annan stad som jag för tillfället besöker. Det kan bli långa promenader under flera timmar, eller så mutar jag in ett mindre område och släntrar runt där. Ibland stannar jag till på en plats och inväntar motiven men jag måste erkänna att jag inte har utvecklad någon större finess inom det här området, men jag jobbar på det. Ibland uppstår korta möten, helt oplanerat, med främmande människor och samtalet rullar igång. För mig är de här små, korta mötena liksom kryddan i anrättningen. Det blir kanske inte mycket sagt men oftast skiljs vi åt med ett må-bra-leende på läpparna.

När man rör sig på stan nu på sommaren ser man ganska ofta möhippor lite här och där. Det kan vara stora sällskap som drar runt eller bara några stycken. För ett tag sedan stötte jag på en liten möhippa som bara bestod av två personer. Jag misstänker att det fanns fler deltagare runt om på stan för den här hippan hade vätskekontroll vid Slussen och då fick jag några ord med ungmön ;)

Här drar möhippan fram. Det är osäkert om damen till vänster är med

Vem är den lyckliga, frågar jag?

Ja, det ska väl vara jag det, säger hon och brister ut i ett Stomatolleende. Jag önskar henne lycka till och släntrar vidare, med ett leende på läpparna

Räds inte de korta mötena med främmande människor. Det handlar naturligtvis om att visa respekt och intresse för den du möter. Då kan det bli riktigt roligt.

På återseende

/Torbjörn

Utspark

Ja, så blev det då dags för utspark för årets kull på Ellens bageri. En kull, som det visade sig, bestod av ett gäng notoriska överliggare. Överliggare som inte kan slita sig från kaffe och vetebullar och ett och annat snack kring livets väsentligheter, ibland inflikat med några ord om olika kamerors förtjänster och tillkortakommanden. En del, i alla fall John-Erik, hade önskat sig transport på lövat lastbilsflak genom stadens gator, som brukligt är vid skolavslut på andra skolor. Nu är ju Ellens bageri, hyresgäst vid Franzéns Café, ingen vanlig skola utan mer som en fortsättningsskola med trivsel som sitt enda egentliga ämne.

En långväga gäst, Joakim K.E. Johansson från Karlskrona, dök upp och visade upp sin nyinköpta Fujifilm X100. Bengt kastade sig glupskt över den glödheta karamellen medan vi andra fick stå vid sidan om och kämpa emot dreglet. Kan den här hett efterlängtade godbiten få honom att till slut överge filmen till förmån för det moderna sättet att fotografera? Som f d hundägare vet jag att det ibland kan vara svårt att få dem att sitta så osvuret är som alltid bäst.

Micke fick ett antal Yashicor på halsen

Olles Instamatic väckte mycken munterhet

Bengt myser med Joakims Fujifilm X100 i hand. Ser vi ett paradigmskifte här månne?

Väl ute på Hornsgatan mötte oss regnet

En fotograf på uppdrag hastar förbi på trottoaren

Staffan tar adjö med ett leende

En termin går fort när man har roligt. Jag har skolkat en hel del p g a nödvändig upprustning av min lägenhet. Livet består ju av ständiga val – många gånger svåra att prioritera och omöjliga till omval. Kanske ses vi någon gång i sommar på något fik, någonstans. Tills dess trevlig sommar och

på återseende/

Torbjörn

Så här tar man en lagbild nuförtiden

Det var dags att plocka fram den "välväxta" Sony A850 och ta en lagbild på 99-pojkarna i Danmarks IF, utanför Uppsala, som vann en fotbollscup under lördagen. Men jag var inte tillräckligt snabb. Fram rusade några mammor och hivade upp sina mobiler. Så här tar man en lagbild nuförtiden tänkte jag i mitt stilla sinne medan jag väntade på min tur. Sedan visade jag att man också kan använda en kamera när man tar lagbilder.

Här har fotografer med "riktiga" kameror hamnat på efterkälken

Jag har också tagit bilder med min mobil men inte var det särskilt roligt. Nej, med en kamera är det mycket roligare.

På återsende

/Torbjörn

Stockholm Marathon – lite eftersnack och en del bilder

Ingen kan väl ha missat att Stockholm Marathon gick av stapeln i lördags. För första gången var jag på plats och kunde inte annat än bli imponerad. Naturligtvis imponerade tätgruppen enormt med sin lätthet i löpningen, och för sin otroliga snabbhet. Jag begriper inte att man kan springa drygt fyra mil i det tempot. Segraren i damklassen, Isabellah Andersson, var en fröjd att se. Vilket fint löpsteg. Jag imponerades också över alla övriga löpare i alla åldrar. Kvinnor som män. Många var ju inte direkt purunga men de kämpade på och höll stilen. Visst var det en och annan som promenerade under andra varvet och det tyckte jag var förståndigt. På måndagen väntade den grå vardagen med väckarklocka och arbete för de flesta. Säkert med stela ben och värkande fötter hos många också. Jag måste också nämna den eminenta damorkestern PomPeriPossaBand, som spelade nedanför slottet och muntrade upp både löpare och publik.

Tätgruppen

Isabellah Andersson

Medlöpare

Hinner jag hem till kaffet?

Svart elegans

Vilden tränger sig förbi

Hej, det var länge sedan

Nu blir det en dubbelknut

Vart tog alla vägen?

Är jag sist säger du? 

Det är för tidigt att dricka på Strandvägen

Några plockade inte upp efter sig

Blivande segraren, Shumi Gerbaba, i gult linne

Langning förekom också

Några fick håll

PomPeriPossaBandet var grymt bra...

...och ingen hade lång näsa

Kvinnan med den magiska flaskan

Usch, snart är det dags för Västerbron

Samtidigt som löparna sprang skenade den här bussen

Är du i Stockholm nästa år då Stockholm Marathon äger rum så gå och titta. Det är en härlig upplevelse att se alla löpare i skiftande ålder och klass. Det är mycket folk på stan och det händer en massa aktiviteter runt omkring. Kul helt enkelt. Glöm inte ta med kameran.

På återseende

/Torbjörn

Tog Rolle Stoltz med sig honom i graven?

- Kände du Rolle Stoltz?

- Ja, jag kände han.

- Han? Honom menar du väl?

-Honom? 

Ja, så kan ett helt vanligt samtal se ut i dag. "Honom" är absolut på väg bort i det svenska språket. Ibland undrar man om hockeybacken och TV-kommentatorn Roland "Rolle" Stoltz tog med sig honom
i graven när han gick bort för tio år sedan. Om han också tog med sig "henne" är jag inte så säker på men omöjligt är det inte. Rolle var känd för sitt uttal av "honom" , hooonom, med lång betoning på det första o:et. Det lät väldigt personligt och charmigt. Dessutom hade han en mycket särpräglad stockholmsdialekt som slog igenom i hans kommentarer.

Han hade humor och var väldigt rolig att lyssna på. Han spelade i många år back tillsammans med Lasse Björn. Både i klubblaget Djurgården och i Tre Kronor. En gång berättade Rolle att när det kom en anfallare så "gick de alltid ihop" för att stoppa hooonom. Under en match blev Rolle utvisad och han ser, från utvisningsbåset, hur en anfallare närmar sig den ensamme backen Lasse Björn. Rolle reser på sig och skriker:

- Gå ihop!

Vårt språk förändras hela tiden men jag har en bestämd känsla av att takten på senare tid har ökat väsentligt. Detta sagt utan att ha djupare kännedom i ämnet, bara en känsla av att det är så. Det är på något sätt som om känslan för det egna språket, svenskan, håller på att minska. Vi kan ta ovanstående exempel igen, fast nu på engelska.

- Did you know Rolle Stoltz?

- Yes, I knew him.

Så skulle nog de allra flesta svenskar ha svarat. Att svara, som i första exemplet, "Yes, I knew he" låter ju så fel som det bara kan. Men varför låter inte "Ja, jag kände han" lika fel? Jag har inget svar och bryr mig inte så mycket heller men jag är en mycket stark försvarare av "honom"!

På återseende

/Torbjörn