Tobbes blogg

Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Det nya sättet att fotografera - på halvdistans

Vi har i dag mycket som utförs på distans. T ex arbete och studier. De senaste åren har det tillkommit ytterligare en sak som kan utföras på distans, fotografering. Fast här är det väl snarare fråga om halvdistans. Eller kanske medeldistans. Fast då handlar det för mig om löpning, så halvdistans är nog den rätta beteckningen för den här typen av fotografering.

Distans i det här fallet har alltså med ögats avstånd till kamerans sökare/skärm. Vad vi fotograferar befinner sig ju alltid på en viss distans. Även en medeldistanslöpare :).

Med ögat på halvdistans från kameran sker mycket av dagens fotografering. Man använder kamerans skärm i stället för dess sökare. Förändrar det sättet att fotografera den slutgiltiga bilden på något vis? Använder man sökare kan man med ögat vandra runt i bilden innan man bestämmer sig för det slutgiltiga utsnittet. Fotograferar man däremot på halvdistans är det mycket svårare. Själv använder jag båda sätten. Till snapshots går det i regel utmärkt att använda skärmen, men vid mer kritiska kompositioner fungerar sökaren bäst. I alla fall för mig.

Distans till sig själv och sin fotografering är inget nytt utan fungerar lika bra i dag som för hundra år sedan.

På återseende

Torbjörn

Postat 2013-03-27 11:25 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Look through any window, yeah...

En minnesbild framkallas så sakteliga inom mig. Jag är sjuk och ligger febrig i min säng på övervåningen. I trappan hör jag min mors fotsteg. Hon knackar försiktigt på min dörr, och så öppnar hon den med en liten knuff. Dörren går lite trögt och man får knuffa till den för att den ska öppnas. Hon känner på min heta panna och ber mig dra täcket över huvudet. Så åker fönstret upp på vid gavel och under täcket kan jag känna den friska, svala luften som tränger ned till mig under täcket. Mor städar lite bland mina böcker och tidningar och så drar hon igen fönstret med bestämda tag. Även fönstret i mitt rum går trögt. Mor går ned och fortsätter sitt stök i köket.

Nu är det dags att dra undan täcket och den fräscha, lite kyliga, luften svalkar så skönt mot mina febriga kinder. På radion spelar The Hollies "Look through any window, yeah, what do you see..."

En annan tid, en annan plats. Jag står i Helenas kök och tittar ut genom köksfönstret och ned på gården. Jag ser en gatlampa och taket på ett cykelförråd. I fantasin ser jag också en mager, stram och mycket sträng präst stå där kapprak och vaka över sin församling. På taket ligger fortfarande en hel del snö. Det är långt gånget i månaden mars men snön ligger tjurigt kvar. Tur för mig, för bilden jag ser får mig att greppa kameran med 85:an på. Det lilla, behändiga, och dessutom inte alls så dyra Sony 85/2,8. Utsnittet är precis som jag vill ha det.

Vänder mig sedan om och sätter mig vid köksbordet. Helena lägger huvudet i sina händer och 85:an får jobba igen. Utsnittet är precis som jag vill ha det. Även denna gång. En 85:a är så mycket mer än ett rent porträttobjektiv, men som sådant är det så himla bra. På en fullformatare d v s.

Proust tog en tugga av Madeleinekakan och mindes tider som varit. Jag tittade ut genom ett köksfönster och minnesbilderna vällde fram. Det ena ger det andra.

Här kan ni förresten både se och lyssna till The Hollies.

På återseende

Torbjörn

Postat 2013-03-26 11:00 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Vattentäta skott

Vattentäta skott hade förmodligen räddat Titanic från att gå under efter kollisionen med isberget. Nu hade visserligen lyxångaren någon form av sådana, men tydligen var de inte tillräckliga och kanske var inte heller fartygsplåten av tillräcklig tjocklek och kvalitet. Resultatet känner vi till och många blev kvar i det iskalla havet.

Till skillnad mot Titanic så finns det däremot inom svensk sjukvård mycket väl fungerande vattentäta skott. Det vet jag av egen erfarenhet. Vi kan ta ett exempel. Sista tiden har jag mått dåligt med huvudvärk, trötthet och svaghet i muskler. Jag trodde länge att det hade att göra med en segdragen influensa jag hade tidigare i vinter, men bestämde till slut att gå till min doktor. Sköterskan tog en massa prover och hälsade att de skulle ringa om något var alarmerande. Efter några timmar ringde läkaren och frågade hur jag mådde och jag berättade.

Dina saltbalanser är på tok för låga, fortsatte läkaren, precis på gränsen till att det blir farligt. Vi måste omedelbart sätta in motåtgärder. Jag ser i journalen att du äter vätskedrivande medicin, fortsatte han vidare. Varför? Jag berättade då att det var en öronläkare som skrivit ut preparatet förra sommaren. Sedan lång tid tillbaka har jag då och då besvärats av yrsel efter en besvärlig öroninflammation. Öronläkaren förskrev ett vätskedrivande preparat och lovade att mina besvär med yrsel för alltid skulle försvinna. Yrseln har mycket riktigt försvunnit men det kom annat i stället...

Det man så här i efterhand funderar över är varför de olika avdelningarnas läkare på ett stort sjukhus inte tycks prata med varandra. Dessutom har det heller inte gjorts någon uppföljning av "min" läkare, eftersom det inte var han som en gång gjorde förskrivningen.

Jag blev beordrad att omedelbart sätta i mig två bananer (bananer innehåller kalium), salta extra på maten samt dricka mängder med vatten. Efter två dagar mår jag nu betydligt bättre och jag förstår nu så här i efterhand att jag varit väldigt illa ute.

Vattentäta skott är bra på fartyg, men inte på sjukhus.

Några bilder från ett vintrigt Zagreb

Vintern har säkert rasat ut från Kroatiens fjällar vid det här laget men hos oss här uppe, strax under Nordpolen, ligger snön tjurigt kvar. Mark Twain konstaterade en gång mycket träffsäkert att alla klagar på vädret, men ingen gör någonting åt det. Nu, när vi börjar se effekterna av växthusgasernas härjningar, kanske Twains konstaterande kommit en aning på skam. I dag är det nämligen massor med människor som gör allt vad de kan för att ändra på vädret.

På återseende

Torbjörn

Postat 2013-03-23 11:27 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Sommarstugan

Det var dags att inspektera sommarstugan, som stått igenbommad sedan sent i höstas. Allt tycktes vara intakt, men i det skarpa solskenet syntes skavankerna extra tydligt. Röjsågen måste fram och några burkar målarfärg inhandlas. Men först ska naturligtvis all snö smälta bort förstås, och det lär dröja ett bra tag än för det är fortfarande mycket snö kvar vid kusten och i skogen.

För mig kommer det att bli första sommaren jag kommer att vistas i den här sommarstugan. Platsen är inte obekant för mig, och jag ser fram emot att få njuta av lata dagar här tillsammans med H. En och annan abborre ska vi väl lyckas dra upp, och fiskröken finns redan på plats. Jag ser särskilt fram emot att få vakna till fågelkvitter och vågornas svall. Det kluckande ljudet av vågskvalp, mot den förtöjda ekan vid bryggan, är heller inte att förakta. De här ljuden hör sommaren till. Då stugan ligger en bra bit från trafikerade leder lär vi också slippa störande bilbuller. En plats att ladda batterierna på och finna ro i själen. Dyker det sedan upp gamla barndomsvänner i stugan blir det än mer gemytligt.

På återseende

Torbjörn

Postat 2013-03-19 16:22 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Överlever man en cykeltur i Stockholm månntro?

Ibland när jag strosat runt i Stockholm har jag funderat på att hyra en cykel. Men bilarnas framfart har länge gjort mig tveksam. Risken att bli påkörd här är ju betydligt större än hemma i Knivsta, där jag "världsvant" cyklar omkring med min sjuväxlade. Lantisarna har förmodligen också de sämsta chanserna att klara sig i den hårt trafikerade storstaden. Men kanske har de styrande ändå, i någon av sina bästa stunder, sänt oss lite bortkomna en liten tanke. För visst finns det väl särskilda cykelbanor även här – som i Köpenhamn t ex?

Ska kolla lite extra noga på lämpliga hemsidor innan cykelsäsongen börjar på allvar. Jag cyklar inte under vintern, men nu är det snart dags att ta fram velocipeden från garaget. Man tar sig långt med en cykel under några timmar. Det skulle vara kul att utforska Djurgården lite närmare en skön sommardag, med kaffe och smörgåsar i ränseln. Naturligtvis också försedd med lämplig kamerautrustning för att dokumentera det lilla äventyret.

Man glömmer ju så lätt när man blir äldre får man ständigt höra, och kanske är det så. Fast mycket onödigt är det ju som ligger och skvalpar runt i hjärnans alla vindlingar. Det konstiga i sammanhanget är att just sådana saker aldrig tycks falla i glömska. Tänk alla årtal vi fick lära oss under historielektionerna. Jag lärde mig bl a 1648. Vad har jag för nytta av det i dag?

Efter några år av funderingar är det nog dags nu i vår att skaffa sig en cykelkarta (finns väl?) över Stockholm, med lämpliga cykelvägar angivna och utmärkta. Cykeluthyrningar finns ju lite varstans i stan, några med Alvedonreklam har jag sett. Kanske kan man t o m finna några smärtstillande tabletter i reparationsväskan under sadeln, tillsammans med gummilappar, solution, ventilgummin, sandpapper och plåster. Skrubbsår och huvudvärk hör kanske till när man hojar runt i stadens larm.

Promenerar man vid Slussen ser man massor av människor som cyklar. Staden har t o m placerat ut "luftstationer" där man kan få ny luft om man tappat den gamla. Det här ska bli kul!

På återseende

Torbjörn

Postat 2013-03-07 07:11 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera
1 2 Nästa