Nivåer, centralperspektiv och något om balans

Efter att ha hostat nu i en vecka känns min hjärna i dag rejält sönderhostad. Det blir därför inte så mycket snack utan mer verkstad – och det är väl inget fel med det heller. Alltför mycket snack kan tynga ned ett blogginlägg och man orkar inte läsa allt. Detsamma kan naturligtvis sägas om mängden bilder också. Speciellt om det förekommer många varianter av en bild. Det är fotografen som måste stå för urvalet, inte betraktaren. Har väl kanske själv syndat någon gång men försöker i alla fall tänka på de här sakerna.

Balans handlar det om. Det är bra att ha, både vid fotograferingstillfället och vid presentation av bilderna. Balans mellan snack och bilder.

Givetvis försöker man också få till någon form av balans i själva bilden också. Visst finns en del kompositionsregler i bakgrunden men det är ändå känslan som infinner sig just i tagningsögonblicket som är avgörande. Där är vi förstås alla olika.

På återseende

Torbjörn

Mor och far far på semester

När mor och far åkte på semester började det alltid med en bild vid bilen innan de for i väg. Bilen var naturligtvis nytvättad och nystädad. Far tog körkort ganska sent i livet och det fanns ingen bil i vår familj när jag var barn. Det här utvecklade sig till en ritual och det blev ingen riktig semesterresa förrän de här bilderna blev tagna. Mor hade bakat skorpor och kubb som de packade ned i två stora plåtburkar, som det en gång i tiden hade förvarats mandelmassa i. Pappa var länge bagare och tog ibland hem tomma sådana här plåtburkar från bageriet han arbetade i. Burkarna finns fortfarande kvar i föräldrahemmet där min bror Stefan nu bor.

För en tid sedan fick jag ett kuvert med negativ av Stefan. I dag grovsorterade jag dem. Först efter filmformat och sedan efter fabrikat. I kuvertet finns tre filmformat, mellanformat (6x6), instamatic samt småbild. Fabrikaten är Agfa, Fuji, Kodak och Sakura. När jag grovsorterat negativen blir det inte särskilt många negativblad. Det blev inte så många bilder tagna och en film kunde sitta väldigt länge i kameran. Kameran kom fram under semestern och vid högtidliga tillfällen men knappast annars. När far fyllde 55 (eller 60) köpte jag en Olympus Trip till honom och då verkar det som om det blev fler bilder tagna. Kanske var det roligare att fotografera med Tripen.

Jag vet inte om det finns ytterligare fler negativ kvar efter mina föräldrar. De äldsta, svartvita, är förmodligen "bortstädade" för de har vi inte lyckats finna. Negativ som under en längre tid legat i ett kuvert och skavt mot varandra får naturligtvis skador. Kvarblivna klisterremsor ställer också till det och så åldras ju naturligtvis filmen också.  Alla mina svartvita negativ har jag prydligt insatta i pärmar men de allra flesta färgfilmsnegativ ligger kvar i kuverten bilderna levererades i. Det finns m a o fortfarande utrymme för förbättringar.

De här bilderna är tagna under andra hälften av 1960-talet gissar jag. Exempel på filmskador kan ses på min far. Han är här 13–14 år yngre än vad jag är nu. Ett faktum inte helt lätt att ta till sig. Tiden blir ett förunderligt ting.

På återseende

Torbjörn

Upstairs, downstairs – och klockan är halvfyra, drygt

Vad jag först lade märke till var kvinnans intensivt, röda hårfärg. Naturligt rött, kanske, men troligen förstärkt med färgning. Fast egentligen vet jag inte och mitt, för sådana här detaljer,  otränade öga kanske spelade mig ett spratt. I alla fall fann jag situationen värd att fotografera.

Som vanligt när man strosar runt på stan, och plötsligt ser något man vill fotografera, så finns där hela tiden störande element. Här var det den intensiva trafiken med bilar som ideligen skymde motivet. Men så blev det en liten glugg mellan bilarna och jag fick tillfälle att ta bilden. Det är skönt att ha en snabb och pålitlig AF vid sådana här tillfällen.

Ska man egentligen förklara varför man tagit en viss bild? Egentligen gillar jag det inte alls och tycker inte att man ska skriva det på näsan på betraktaren. Min känsla för ett motiv är högst personlig och den känslan behöver naturligtvis inte alls omfattas av andra. Ofta tror vi det och blir förvånade när vi inte får några kommentarer på bilder vi lägger ut i album och blogginlägg.

På återseende

Torbjörn

Har vi någon framtid?

"När man ser på hur barn´a växer upp och står i,
kan man undra om barn´a nånsin får det som vi ?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft ?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad ?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad ?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl.

Ha det bra i värmen på en Sarakrog.
Rosenrött och himmelsblått ska det va.
Vårt liv är inte bara knog.
Öl är till exempel gott.

När man ser på hur barn´a växer upp och står i,
kan man undra om barn´a nånsin får det som vi ?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft ?
Får dom döttrar och söner, har dom dragspel och vals,
har dom kvar bruna bönor, har dom någonting alls ?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barna ändå får ett glas öl !"

Hans Alfredson

Det är nog många ungdomar i dag som funderar över hur det ska bli med arbete, bostad och miljön. En som också funderade mycket om det för länge sedan var Hans Alfredson. Han är en av mina absolut största idoler.

På återseende

Torbjörn

Båten

Ni som var i Stockholm förra sommaren kanske såg kryssningsfartyget Costa Fortuna där hon låg på redden en bra bit utanför Skeppsbron. Passagerarna firades ned och skeppades i land i små, gula motorbåtar som hängde längs fartygets båda sidor. Jag mötte en skeppslast penningstinna passagerare utanför Fotografiska på väg till någon begivenhet, kanske t o m en fotoutställning.

Jag gissar att handeln fick sig en skjuts uppåt den här dagen.

En annan får nöja sig med en kryssning till Åland någon gång ibland. Man äter och dricker gott, köper något med sig hem - och så får man i sig lite sjöluft också. Allt till en ganska billig penning.  Äventyret är över på en dag eller två. Fast visst måste jag erkänna, jag hade gärna låtit mig bjudas på en helkväll på Costa Fortuna. Det hade säkert kostat en förmögenhet.

På återseende

Torbjörn