Astaire, den svartvite eleganten

Har precis sett en dokumentär om Fred Astaire. Vilket dansfenomen denne man var. Oöverträffad enligt många. Han hade det trögt i början av sin karriär. Såg inte särskilt bra ut. För stora öron bl a. Kunde utseendemässigt inte mäta sig med Hollywoodstjärnorna. Han kunde dansa och röra sig någorlunda tyckte man. Men knappast agera och sjunga. Den bilden av honom skulle dock med tiden förändras och han utvecklades till en enastående dansare, men även sångare och skådespelare. Hans filmer med Ginger Rogers blev oerhört populära över hela världen. Han var ytterst noga med dansstegen och han tränade i månader med sina partners (hade flera, inte bara Rogers).

Han var mycket noga med att kameran skulle vara stilla medan dansarna rörde på sig. Allt för att skickligheten och perfektionen hos Astaire och partnern skulle synas. Han var mycket tunn, inte alls så atletisk som t ex Gene Kelly var. Men man undrar var han fick styrkan och balansen från? Den var något enastående.

Varför skriver jag det här om Fred Astaire? Jag är inte särskilt intresserad av dans. Men jag uppskattar goda prestationer och skickligt hantverk. Oavsett vad saken gäller. Dans, foto, idrott, musik, måleri etc. 

Man såg de här filmerna för länge sedan på TV. Det var innan färg TV kom och allt sändes i svartvitt. Det svartvita framhävde det drömlika i Astaires filmer och det såg verkligen snyggt ut. Det tycker jag än i dag.

När han blev äldre tog skådespeleriet över och han dansade mera sällan. Han blev även här mycket skicklig. En sann mästare.

Tyvärr är han nog bortglömd av de flesta som växer upp i dag. Detsamma gäller många andra gamla mästare inom andra genrer. Synd tycker jag. Vi behöver ständigt påminnas om deras storhet.

Vad har den här bilden med Astaire och hans dansande att göra? Inte mycket kan tyckas. Men kanske en slags robusthet och balans? Elegans kanske rentav? Bordet och stolarna står stadiga mot marken trots nedtyngda och snedlastade av snö. Gjutjärn står pall för det mesta. Dessutom gör det sig bra på bild. Bäst i svartvitt. Precis som Astaire.

Detta om Fred Astaire.

På återseende

Torbjörn

Träd, Gräs och Stenar spelade.

Jag fortsätter botanisera bland mina bilder från folkfesten i Slottsbacken, Uppsala, sommaren 1972. Upptäcker en bild på bandet Träd, Gräs och Stenar som spelade där den sommaren. Fullt med folk som dansade, sjöng med, fikade, åt grillad kyckling, drack vin, ja hade det trevligt i största allmänhet. Där gick jag omkring med min Pentax Spotmatic, försedd med en 35:a eller en 85:a, och fotograferade. Den här dagen använde jag Plus-X, en film som jag gillade.

Framkallad i Microdol-X. Minns inte var jag höll till när jag framkallade filmen. På studenthemmet fanns det ett mörkrum men det var så pyttelitet, men kanske. Eller så passade jag på när jag besökte mina föräldrar. Deras tvättstuga fungerade bra och i matkällaren kunde jag ladda filmdosan. Där var mörkt och svalt och luktade potatis från den stora potatislåren.

Det var en härlig tid. Lumpen var avklarad sedan ett år, jag läste vid universitetet, hade träffat Eva som blev min hustru. Och mindre än ett år senare skulle jag bli far.

Nu är jag farfar sedan drygt 24 år. Jag har två söner och tre barnbarn. Eva är borta sedan 1997. Livet går vidare. En dag i taget.

Bilder är en välsignelse när man blir äldre. De visar livet man levt.

På återseende

Torbjörn

Oxlarna

Utanför mitt köksfönster finns två oxlar. Det är ungefär 25 meter till träden. Bären gillas av sidensvansar och björktrastar. Linné skrev att bären är goda men ger mycket väder. Kanske det inte bekommer dessa fåglar särskilt mycket. De kommer en kort stund och äter sedan är de borta för resten av dagen. Det kan dröja några dagar innan de är tillbaka igen. Vet inte vad som styr deras beteende.

Här har jag fångat fåglarna när de är relativt stilla, men de är hela tiden i rörelse och flyger omkring i och mellan träden. Min kamera har ingen ögon-AF för fåglar så fåglar i flykt är inte direkt min kopp av te. Följande AF fungerar hyfsat och när de rör sig inom ett begränsat område. Jag är ingen utpräglad fågelfotograf men får jag chansen tar jag gärna några bilder. Jag behöver skaffa en modernare och snabbare kamera utrustad med dedicerad AF för djur, fåglar mm för att kunna ägna mig åt det i större omfattning. Några sådana planer har jag för närvarande inte.

På återseende.

Torbjörn

Sätraängarna i vinterskrud

Jag bor alldeles intill Sätraängarna. Ett långsträckt grönområde med många fina, stora träd. I kanten rinner Tickselbäcken som ibland mer liknar en å. Här strosar jag ofta omkring. Den här dagen ville jag fotografera de frostiga och snötyngda träden. Ljuset var hyfsat men solen visade sig inte. Det är inte mycket färg i bilderna. De är nästan svartvita, men det finns lite färg i alla. Jag tycker det är snyggt med sparsmakade färger.

För att ändå få med mig en färgklick med mig hem kom en talgoxe och satte sig ett kort ögonblick en bit bort. Jag hade min 135:a på och det var förstås inte optimalt. Men med lite cropping så går bilden ändå att visa.

Vi startar turen vid cykel- och gångvägen där jag bor.

Jag gillar träd. Det är fint att de sparade många sådana när området bebyggdes i slutet av 1960 talet. Nu är de stora och syns på långt håll. Hoppas de får stå kvar många år till.

På återseende

Torbjörn

Polare

– Vilken fin kamera du har.

– Vad fotograferar du för något?

– Kan du ta en bild på oss?

Frågorna strömmade ur munnen på killen. Jag var ute för att fotografera de frostiga träden på Sätraängarna och passerade Lilla Sätraskolan på min väg dit. För dagen hade jag Sonys fina 135/1.8 på kameran. Jag stannade till och pratade med killen som frågat. Han kallade till sig en kompis och frågade igen om jag ville ta en bild. De undrade också om de kunde få se bilden.

– Har ni Facebook, frågade jag?

– Nej, svarade killarna, men vi har ...... 

Jag uppfattade inte vad killarna svarade men bestämde ändå att ta en bild på dem. Ställde in på bländare 1.8 och killarna makade ihop sig. Jag tog bilden, visade den för killarna som sedan drog i väg.

Jag tycker bilden blev bra och jag vill naturligtvis att de ska få ett varsitt ex. Ska efter julhelgen gå till skolan med två inramade bilder och försöka hitta igen killarna. 

Blir du ombedd att ta en bild på en person bör du naturligtvis se till att hon/han får ett exemplar.

Vi får se om jag lyckas få tag i de här polarna.

På återseende

Torbjörn