Håll igång de gamla kamerorna - liksom elementen!

Saker och ting mår bra av att användas. Det gäller i allra högsta grad gamla kameror och dito element. Om vi börjar med det sistnämnda så har jag haft ovanligt kallt i mitt radhus under de sista veckorna. Elementen har blivit luftade men det har inte hjälpt. Då erinrade jag mig att stiftet som sitter under varje termostat inte hade blivit motionerat på länge. Jag letade därför fram en lämplig tång ur verktygslådan och greppade med den tag i stiften och drog fram och tillbaka ett antal gånger. Tro det eller ej, men efter bara några minuter känner jag hur värmen strålar ut över elementen. Prova själv får ni se.

Jag har några gamla Pentax Spotmatic F som fått vara overksamma nu en tid så det var dags för lite motion. I med T-max 400, på med normalen och så ut i gråvädret. För gråväder var det den här dagen. Det kan inte hjälpas motion behöver både kameror och fotografer. Filmen har legat i negativpärmen i fyra-fem dagar så den är inte helt slät. Egentligen ska väl filmen ligga längre för att släta ut sig innan den skannas men nu behövde även skannern få lite motion så därför fick det bli så här.

Det finns alltid något att fotografera. Analogt eller digitalt. I alla väder.

På återseende

/Torbjörn

Festen är slut, nu drar vi hemåt

Den 14 augusti var det American Car Show i Uppsala. Det är en fröjd för ögat att vandra runt bland entusiasternas ögonstenar. Jag fick några ord med en av dem och han berättade om den ständiga jakten efter bra garageplatser där man kan hålla till och meka med bilarna. Nu finns det ju de som inte gör så mycket med sina bilar utan låter de vara i originalskick. För att inte rosten ska ta fart gnids de in med linolja var det en som påstod. Vädret den här dagen var alldeles för soligt för min smak så jag fick koncentrera mig på detaljer i huvudsak. Visar här några bilder från hemfärden där alla visar gott humör fast de kanske inte vann någon buckla den här gången heller.

Kom nu gubben min så drar vi!

På återseende

/Torbjörn

Förvaltning, konsolidering och omhändertagande

Förvaltning, konsolidering och omhändertagande. Vad har de begreppen med fotografering att göra? Det låter mer som en strategi för ett fastighetsbolag eller något liknande. För mig har begreppen i alla fall högsta relevans för närvarande. Sedan 2005 har jag samlat på mig massor av bilder. Det var då jag började fotografera digitalt. Nej, egentligen stämmer det inte. Jag har samlat på mig massor av ettor och nollor, som jag i och för sig kan beskåda i form av bilder på min dataskärm i hyfsad kvalitet, knappast mer. Det händer att jag skickar iväg några filer till något labb för utskrift men det händer inte särskilt ofta. Varför? Ja, det känns som om tiden inte räcker till för det här omhändertagandet helt enkelt. All tid går ju åt att ständigt fylla på med nya bilder. Det är ju det som är det roliga - inte att sitta timtal framför datorn. Nu har jag emellertid kommit fram till att det är dags att förvalta det jag under åren har samlat på mig. Jag måste se över min back up och hur jag sparar bilderna. Innan det är för sent. Jag använder Lightroom men jag behöver bli bättre på att märka upp de bilder som ska vara kvar. Det gäller också att konsolidera den bildsamling jag samlat på mig. Vad ska slängas och vad ska vara kvar. I början var jag duktig på det här tycker jag men nu har biblioteken svällt utan att ha blivit "konsoliderade".

Instinktivt känner jag att jag måste ta fram fler "fysiska" bilder. Bilder att plocka fram när man har släkt och vänner på besök. Eller varför inte när man själv får lust. I dag slår man på datorn men det känns inte inspirerande längre. Jag har helt enkelt tröttnat på att se på bilder på en dataskärm. För att något råda bot på det här så håller jag på med att ta fram en fotobok på Blurb med inskannade svartvita bilder från 1970-71. De som finns med på bilderna har aldrig fått se dem förut och det är naturligtvis synd och skam. Jag har inte haft kontakt med dem sedan den här tiden men det är ingen ursäkt. Det minsta man kan göra är väl att åtminstone betala tillbaka med bilder på de man fotograferar. Jag erkänner direkt att jag inte alltid varit så bra på det. På analoga tiden var jag bättre för jag har nästan inga bilder kvar själv från den tiden.

Att hålla ordning på negativ och dia upplever jag inte vara något större problem. De svartvita negativen förvarar jag i negativpärmar med uppgifter om varje negativ. Diorna finns i magasin som i sin tur förvaras i de lådor som följer med. Det är sämre ställt med  negativ från negativ färgfilm. De ligger kvar i kuverten från fotolabben. Här borde någonting göras känner jag.

Några tankar en regnig dag. Bifogar några bilder från sommaren 1969 som jag själv aldrig tidigare har sett. Det är bland de första negativ som jag själv framkallat. Tyvärr är det ett glapp mellan 1962 och en bit in i 1969 där det saknas negativ. Jag hoppas en dag att de ska komma fram. Även om det så sker vid ett stånd på Hötorget :).

Pappas gamla cykel. Var det den här han använde när han cyklade från Ockelbo till Gamla Uppsala på 30-talet för att dricka mjöd med en gammal faster? När jag flyttade till Uppsala 1969 följde cykeln med och den användes sedan i flera år i ett ständigt blåsande Uppsala. Tyvärr glömde jag bort att plocka av registreringsskylten när jag bytte upp mig efter några år.

Min kompis Kenneth och jag gjorde en biltur efter Norrlandskusten 1969. Slutmålet var Pite havsbad. Brorsan gjorde "rekryten" så vi fick låna hans röda Ford Taunus. Vi hade tält med oss och tältade på alla möjliga ställen.

Här är det dags för en fikastund och Kenneth tar fram termosen

Husvagnarna var inte så stora på den här tiden

Som sagt var, glöm inte bort att förvalta, konsolidera och omhänderta era bildskatter!

På återseende

/Torbjörn

Monstret

Jag hade varit i Gnesta på fotoutställning. Det var trevligt att träffa bekanta och se på fina bilder uppsatta i ögonhöjd. Tiden gick och hungern gjorde sig påmind. Jag fick sällskap av Claes till den närbelägna restaurangen Gnesta Strand där vi åt en härlig lunch. Efter mat och kaffe undrade Claes om jag ville följa med på en utflykt till Stendörrens naturreservat. Jag hade inget särskilt för mig, och dessutom hade jag aldrig varit där, så jag tackade ja. Föga anade jag då vad jag skulle möta i den sörmländska idyllen.

I var sin bil for vi på slingriga vägar tills vi äntligen kom fram till Stendörren. Vi följde en väl upptrampad stig som tog oss ned till havet. På vägen fick vi gå över en hängbro. I viken låg några segelbåtar och guppade, en av dem var från Tyskland. Vi gick vidare över kobben och efter bara en liten bit så dök det upp vid sidan av stigen. Monstret. Det gick en rysning genom kroppen när jag betraktade besten i hela dess längd. Kroppen gick i krumbukter hit och dit och man kunde tydligt se onduleringen på ytan. Den låg helt stilla medan vi fotograferade men sådana bestar vet man aldrig var man har så vi drog oss långsamt undan medan vi begrundade vad vi fått uppleva.

Det här är vad som mötte oss vid Stendörrens naturreservat. Huvva!

Kroppen gick i krumbukter hit och dit

Jag dristade mig till att gå lite närmare

Onduleringen syntes mycket tydligt

Den låg helt stilla men man ska inte vara alltför säker

Vi drog oss sakta tillbaka och begrundade vad vi varit med om

Vi gick vidare längre ut på kobben och njöt i fulla drag av solen som värmde så skönt. På hemvägen passerade vi monstret på behörigt avstånd. Sådana bestar vet man aldrig var man har.

På återseende

/Torbjörn

Puman som tog av sig pälsen

När man lugnt och fridfullt strosar på Stockholms gator händer det:

En puma tar av sig pälsen

På återseende

/Torbjörn