Fördelarna med EVIL - de raka linjernas tyranni

 
Panasonic Lumix GF1 + 40/1,7 Konverterad från RAW i Photoshop och såklart obeskuren.

Hur känslomässigt bunden jag än är till Leicas mätsökare - så måste jag erkänna att systemet har sina givna brister. Den klassiska mätsökaren (som idag bara finns hos Leica, Zeiss Ikon, Voigtländer och Fujifilm) lämpar sig bäst för reportage och/eller sk gatufotografi.
När det kommer till exakta kompositioner där utsnittet behöver kontrolleras i detalj så kommer de till korta. Då de generellt visar lite för lite av den verkliga bilden (dvs du får med mer än du räknat med) så kan man ju alltid beskära bilden i efterhand. men jag och antagligen många med mig vill gärna komponera bilden exakt i sökaren och sedan helst undvika all beskärning.
Då är den elektroniska sökaren oslagbar och den sk EVIL (Electronic Viewfinder Interchangeable Lenses) kameran ett perfekt verktyg. "Live view" på en DSLR ger ju samma resultat men med ett mycket större och tyngre verktyg. 

I och med Fujifilm X100 så har man plötsligt kombinerat det bästa av två världar, men kamerans avsaknad av utbytbart objektiv (dvs den är inte EVIL) begränsar dess potential rejält.  

Så min stilla önskan är att nästa Leica (M10?) får åtminstone "Live view" men ännu hellre en hybridsökare a la Fujifilm X100. Vågar man hoppas?

Vill du ha en alldeles egen 0-serie Leica men saknar 13miljoner? (Och hur blir bildkvalitén med över 80år gammal Leica?)

Leitz Elmar 50/3,5 uncoated från 1930 och Tri-X.

Lite funderingar efter mitt förra blogginlägg....

Tycker du att 13 miljoner är mycket för en kamera vars garanti gick ut för sådär 85 år sedan? Lugn! År 2000 tog Leica fram en reproduktion av 0-serie Leican, trogen originalet i allt utom optikens konstruktion och  antireflexbehandling. 

                    
Leica O-serie kameran från 1923 - originalritningen som även låg till grund för den officiella replikan från 2000.

Nu är 0-serie Leican ingen lätt kamera att använda, den saknar bla sekundär ridå - objektivet måste täckas när man drar fram filmen och spänner slutaren (så att inte filmen blir ljusskadad). Den har ingen optisk sökare och tidsratten visar "mm" istället för delar av en sekund - dvs storleken på springan i slutarridån...


Bild på Leica 0-serie replikan med tillhörande kartonger och dokumentation - från en annons på E-bay.

Om du trots det vill ha en så finns den på E-bay för ca 2000 USD men även Photografica i Köpenhamn har osålda ex kvar - som går för 25000 danska Kr.
Skulle du bli lycklig ägare till en så finns det en speciell Flickr-grupp där du kan dela dina bilder ;-) 

0-serie replikan har ju ett modernt antireflexbehandlat objektiv, så den presterar samma bildkvalitet som vilken ny Leica som helst. Men hur bra kan bilderna bli med ett "Ur-Elmar" 50mm f3,5 - i stort sett samma objektiv som sitter på de flesta riktiga 0-serie kemerorna? Bilden överst är tagen med mitt Leitz Elmar från 1930 - garanterat "uncoated". Och bildkvalitén är inte fy skam, lite mjuk i kontrasten och en viss känslighet för motljus - men betydligt mindre distorsion än i dagens "kit-zoomar"!


Min Leica II, här med en modern Summicron 50mm "M39 Limited Edition" från 2000.

Bilden togs med Elmaren monterad på min Leica II som egentligen var den Leica I som det ursprungligen satt fast monterat på. Men någon gång på 30-talet så har kameran uppgraderats med mätsökare och M39-skruvfattning med löstagbart objektiv. Något som idag drastiskt sänker kamerans värde - men gör den mycket mer användarvänlig!
För tacke vare skruvfattningen kan jag montera moderna objektiv, både från Leica (som bilden ovan) och från tillverkare som Cosina/Voigtländer. För att nu inte tala om alla fina M39-gluggar från forna Sovjet och dagens Ryssland.

Skaffar du dig en 0-serie Leica har du inte den möjligheten, den är vad vi idag kallar en "ädelkompakt". Gillar du den fasta optiken, designen och formatet, men vill slippa framkalla film så är Leica X1 ett alternativ. Den är dessutom billigare än 0-serie replikan...


Leica X1 med APS-C sensor och ett fast motsvarande 35mm objektiv - skrämmande lik 0-serien från 1923.

Världens dyraste kamera (13 mille) är en Leica - är någon förvånad? ;-)

I går sålde auktionshuset WestLicht en 0-serie Leica från 1923 för 1,32 miljoner Euro (ca 13 miljoner kronor).
Kameran är unik på många sätt, endast ett 20-tal sk 0-seriekameror tillverkades, och bara ett fåtal finns kvar idag. De var en prototyp-serie med vissa individuella skillnader som togs fram för att testa konceptet inför en eventuell serieproduktion.

Ur-Leican skapades redan 1913 av Oskar Barnack men första världskriget satte stopp för vidare utveckling.  Men som tur var så släppte inte Oskar idén utan lyckades till slut övertyga sin chef, Ernst Leitz, att gå viadre med projektet. 0-serien blev ingen omedelbar succé, men Leitz beslöt trots det att satsa på den unika konstruktionen och 1925 introducerades Leica I, 1930 skruvfattningen (M39) för utbytbara objektiv och 1932 Leica II med mätsökare. Den moderna 35mm systemkameran var född! 

Mannen i kön

Ricoh GR-D III, obeskuren och konverterad till S/V.

Jag stod och köade utanför NK, lite som en äkta östermalmare inför vårrean ;-) Men jag skulle bara på en bokrelease i "ljusgården". Mannen framför mig kändes mer som en äkta "stamkund" och som led lite av tvingas köa - så jag tog en bild på honom...

Fujifilm X100 vs Leica - första intrycket!

Nu när Fujifilm X100 äntligen börjat levereras så kunde jag inte motstå frestelsen att klämma lite på den - och jämföra den med min Leica M8 (och Panasonic GF1). Det som i första hand intresserar mig är handhavandet och "känslan" i huset samt - såklart - den nya hybridsökaren.



Först av allt storleken - Fujifilm X100 är en stor kompaktkamera, nästan lika stor som Min Leica M8 och betydligt större än Panasonic Lumix GF1 /GF2. Orsaken är såklart att sökaren tar plats och att sensorns storlek - APS-C - tillsammans med optikens konstruktion begränsar möjligheterna för en kompaktare konstruktion. Bilderna  får tala för sig själv.



Men kameran känns inte stor i handen. Den har ett mycket bra grepp och alla reglage är mycket logiskt (spec. för en gammal analogfotograf) placerade. Kameran är synnerligen intuitiv att använda - man behöver definitivt inte läsa bruksanvisningen för att komma igång ;-)



Faktum är att den med sina manuella reglage - som sitter där de ska sitta - är mycket lätta att använda "på det gamla vanliga sättet", dvs med kameran mot ögat. Och sökaren är värd en hel massa lovord. Glasklar, väldisponerad med all information som behövs - och med ett "klick" på vad som ser ut som en hederlig  filmlösgörare på fronten så växlar man läge till elektronisksökare. Och helt plötsligt så har du en "DSLR" kamera med 100% visning (utan parallaxproblem) i sökaren. Coolt! Praxtiskt! Antagligen oumbärligt när du väl vant dig ;-)



Såklart kan man ävenanvända skärmen som sökare. Och den exponerade bilden kan visas både i sökaren (som då blixtsnabbt växlar till elektroniskt läge och tillbaka) eller på skärmen i vanlig ordning. Eller inte alls - för oss som vill bevara lite av den analoga känslan... Men att få se den exponerade bilden i den "optiska" sökaren någon sekund ger en fin konfirmation av exponeringen osv utan att man behöver ta kameran från ögat - mycket praktiskt!



En annan detalj som tilltalar mig är den klassiska avtryckaren, med gänga för mekanisk trådutlösare, och som möjliggör användandet av (mitt absoluta favorit tillbehör) en sk softrelease :-)



Slutligen - Fuji har valt en konstruktion där objektivet inte växer eller drar ihop sig vid på och avstängning. Istället är det ganska kompakt och sticker bara ut några centimeter från kamerakroppen. Så med det rejäla objektivlocket på plats så glider kameran lätt ner i fickan. Trots sin storlek så är Fujifilm X100 en verklig kompaktkamera. En ädelkompakt i ordets rätta bemärkelse. För bildkvaliten är imponerande.

Men mer om det i en kommande bloggpost.