På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

Som jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutaröppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.

Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

Beskära eller inte beskära - det är frågan...

Fujifilm X-pro1 med 35/1,4 - helt obeskuren - bara konverterad från RAW och varsamt behandlad i PhotoShop = DOGMA ;-)

Jag finner en väldig glädje att i att komponera bilden i sökaren - några sekunder av ren skaparglädje när känsla, komposition, exponerig osv sammanfaller till en exponerad bild. Ska villigt erkänna att det såklart inte alltid blir så perfekt - många bilder mår bra av lite beskärning ;-) Men - att eftersträva en perfekt komposition redan i sökaren är en bra och mycket utvecklande fotografisk "arbetsmetod". Och då blir kamerans sökare en mycket viktig komponent. 
Här fungerar Fujifilm X-Pro1 mycket bra - att söka motivet i en glasklar optisk sökare för att sedan med ett knapptryck (utan att ta ögat från sökaren) växla till en exakt (100%) elektroniks bild - är banbrytande!

Lata dagar vid havet, solskyddsfaktor 50 och en iPhone är faktiskt allt du behöver...

  
iPhone och Camera+ via Instagram, samtliga bilder.

De senaste dagarna har vi tillbringat vid havet och för min del innebär det solskyddsfaktor 50 och minst två timmar i vattnet åt gången ;-)

 

Jag är lite extra förälskad i vissa av Skånes (läs Falsterbo-näsets) stränder, Skanörs strand söder om hamnen är en sådan, likaså den norrut mot "märket" precis innan Svanrevets nakenbad tar vid...

 

Kanske för att jag tillbringade alla barndomens somrar där, kanske bara för att vattnet är så varmt, sanden inbjudande mjuk och stränderna oändligt långgrunda? 

 

Eller är det för det lugn som härskar i Skanör med Falsterbo? Man känner det direkt när man kliver ur bilen och på stranden sveps man in i det - en obestämbar känsla av att tiden på något vis står still.



Visst är det skönt med 28 grader i luften och 20 i vattnet men de bästa badstunderna för mig är när det mulnar på och blåser upp rejält - gärna kuling. Då går vågorna tropiskt höga och sanden flyttar på sig. Badet blir ett äventyr och havet avslöjar sina hemligheter - gamla vrak blottläggs och bärnsten glimmar till i sanden.


 
Bäst är trots allt att bara få vara. Att sitta i sanden och se ut över havet, trött efter timmar av bad och med en skön känsla av värme i kroppen...

Några snaps tagna under en kvällspromenad med Fujifilm X-Pro1 - "straight out of camera" #2

Fujifilm X-pro1 med 18/2 vid f2,4 och 1/350 sek @200 ISO - samtliga bilder.

Tar allt som oftast en promenad ner mot det som numera kallas "Västra Hamnen", nu senast med Fujifilm X-Pro1 som följeslagare. 



De sista resterna av den en gång så dominerande varvsverksamheten förvandlas till fashionabla kontor och vad som borde vara den sista fungerande dockan ser ut att bli "fikaterass" för SVT's medarbetare... Kockums huvudkontor finns dock kvar i "Vingmuttern" alldeles intill, och behöver vi nya ubåtar så lär väl de byggas i Karlskrona eller Hamburg.



Men Fujifilm X-Pro1 - vad har jag att säga om den? Den är först av allt en mycket trevlig "promenad-kamera", trots samma "lagom" format som Leica M9 så väger den märkbart mindre, så även optiken. Tre gluggar, ett hus, laddare, minneskort och en Macbook Air i en Billignham Hadley Pro blir inte för tungt. Tvärtom. Och bara huset med monterad glugg i rem över axeln - märks knappt ;-) 

Att sedan - med en knapptryckning - kunna växla från optisk sökare till elektronisk dito med 100% exakt utsnitt är fantastiskt, speciellt när man flanerar och inte vet vad (eller vem) som blir nästa motiv.

Jag lär mig kameran dag för dag och är inte på något sätt färdig i mitt omdöme. Men jag tänkte dela med mig av processen här i bloggen, så ni får mina intryck och tankar i "realtid". Och så får vi se vad "slutomdömet" blir...

 

I natt drömde jag om en kamera som inte finns - än? (Jag brukar faktiskt inte drömma om kameror på natten... )

Min vision av en 18MP Epson RD-2 med Voigtländer Nokton i sk "safari utförande" - bilden manipulerad och ursprungligen från CameraQuest.com ;-).

I natt drömde jag om kameror - något jag faktiskt inte brukar göra ;-)

I drömmen hade jag en Epson(Voigtländer?) RD-2 med ett Nokton 35/1,2 - båda i sk "safari" grön färg. Jag var på Malmö station, på väg att ta tåget över till Köpenhamn för att gatufota, och och det föll ett lätt duggregn.
( Det blir så i en dröm - det kan inte regna in på perrongerna i verkligheten... ) Och jag fotograferade medresenärer, njöt av den glasklara sökaren och att med tummen spänna slutaren inför varje bild ny bild. Det distinkta avtrycket och ljudet av slutaren samt bilden som flimrade förbi på skärmen efter varje exponering...

Så långt min dröm. Men varför drömmer man en sådan här dröm? Antagligen var det mitt undermedvetna som rensade upp i alla intryck efter första veckan med Fujifilm X-Pro1 ;-)

För drömmen adresserade det som är mina största frustationer med Fujin:
1. avsaknaden av kopplad mätsökare - även om sökaren är glasklar med tydlig AF-indikator.
2. slutarfördröjningen orsakad av kontrastautofokusens långsamhet - som på alla EVIL-kameror.
3. ergonomin är mycket bra men jag saknar en frammatningsarm eller kanske en "Thumbs-up"?

Detta hade jag nog förträngt pga kamerans alla positiva sidor - inte minst ergonomin, optiken och bildkvaliteten.

Men mer om det i kommande bloggposter - nu åter till min dröm.

Tänk om Epson (eller Voigtländer?) ville återuppliva RD-1 konceptet? Jag tror att vi är många som uppskattar idén med RD-1 men inte den föråldrade (samma som Nikon D70) 6MP APS-C sensorn. Föreställ dig en RD-2 men med Fujifilms fantastiska sensor från X-Pro1...