Jag står vid sidan om och tittar på

För ett och ett halvt år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom. Det kallas ibland också för utbrändhet. Efter att ha arbetat ända sedan jag tog min examen och före det på alla ferier sedan 15 års ålder kändes det väldigt konstigt att helt plötsligt vara oförmögen. Innan jag själv drabbades tog jag del av andra som hade drabbats och hade väldigt svårt att föreställa mig vad det var de hade råkat ut för. Nu vet jag bättre. Efter att ha åkt samma väg till jobbet tusentals gånger visste jag en dag inte var jag var. Jag kände inte igen gatunamnen och byggnaderna var helt främmande. Så småningom kände jag igen en korsning och lyckades på något vis ta mig till jobbet där min chef omedelbart skjutsade mig till akuten.

Skallröntgen visade att jag inte haft en stroke utan diagnosen blev utmattningssyndrom. Nu följde några väldigt obehagliga veckor. Jag kunde varken läsa, lyssna på radio eller se på TV. Hjärnan gick på högvarv och jag kunde inte ta in någonting överhuvudtaget. Jag var fullt övertygad om att jag skulle dö och paniken var inte långt borta. Läkaren skrev ut medicin så att jag fick sova, och sova gjorde jag. Både på nätterna och dagarna.

Efter några veckor släppte den mest akuta fasen men jag är fortfarande inte riktigt bra och det var först i somras som jag kunde läsa böcker någorlunda obehindrat. Efter en tid kunde jag arbeta 25 procent och det har jag gjort sedan dess. Jag tål inte stress längre och håller mig mest hemma i min lugna vrå. Utflykter med kameran i hand är den livsluft som får mig att må bra och jag är säker på att fotograferingen har betytt väldigt mycket för min rehabilitering. Ta det lugnt därute och låt er inte lockas med i köpmännens julrush.

"Mina" stolar vid Resecentrum i Uppsala

Hamburgerbaren har tagit över efter den fina restaurangen på Stora torget

Utanför biblioteket möts man av både information och förmaningar

I Uppsala finns många cafeer och det här är ett av de populäraste

Uppsala var länge en betydande cykelstad men efter att Nymans verkstäder gick omkull tillverkas inga cyklar här längre. Lägg märke till den reslige fotografen i "skrattspegeln"

Även en stiliserad cykel kan få punka :)

Stol i sol

På den här lilla fotutflykten hade jag sällskap av NEX-5N. Vi börjar trivas tillsammans nu och jag bär den med mig med största lätthet. Min Sony A850 har fått jobba hårt ett bra tag nu och behöver få ta igen sig. Jag vill för allt i världen inte att den drabbas av utbrändhet just den dag man står där öga mot öga med den fånigt leende marsianen :).

På återsende

/Torbjörn

Arne Bivrin 2011-12-07 11:40

Jag är glad att du kommit vidare så långt som du gjort. Det är trevligt att läsa dina betraktelser. Utbrändhet är inte att leka med. Låt kameran jobba!
Allt gott,
Arne

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 17:36

Skapande arbete är rena medicinen och fotografering tröttnar jag nog aldrig på. Jag tycker fortfarande att det vilar något magiskt över fotografering; möjligheten att fånga ett ögonblick som aldrig mer återvänder. Jag kämpar på och det blir bättre och bättre. Tack för dina ord Arne.

/Torbjörn

Svara

janolof 2011-12-07 11:43

Jag känner igen det där med att stå vid sidan av och titta på och har en ganska komplex må-dåligt-historia. Jobbar inte heller full tid, har naft 75%-tjäns i drygt ett decennium och det har räddat mig. På sistone har jag upptäckt att fotograferingen är ett bra motgift; därav min flit.
MvH /J-O

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 17:42

Fotografering är ett synnerligen bra motgift mot diverse elaka tillstånd. Jag jobbade en tid också 75% och trivdes jättebra med det. Man ska det lite lugnare när man blir äldre. Jag har inte orkat vara så utåtriktad och social en längre tid men känner att det börjar bli dags att öka på den dosen nu.

/Torbjörn

Svara

Pia-kristina 2011-12-07 12:20

Det är säkert svårt för den som ej drabbats att sätta sig in i hur det känns och tyvärr är det för många som drabbas. Vårt samhälle kräver mycket av oss och vi översköljs hela tiden med information, jag tycker den tredje bilden är bra exempel på det.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 17:48

Pressen har nog ökat på oss människor. Både i arbetslivet och privat. Vi översköljs ständigt av information och det är inte alltid lätt att sovra och ta till sig det som är relevant.

/Torbjörn

Svara

tomazon 2011-12-07 12:51

Livet tar sig underliga vägar.
Stol i sol gillar jag mycket.

Tommy

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 17:57

Nej, livet är inte alltid som en raksträcka i Texas :). Men det är bara att ta nya tag och hoppas på bättre tider. Jag är väldigt svag för de där stolarna vid Resecentrum. På något vis talar de till mig varje gång jag passerar. Nu när solen står lågt blir det väääldigt långa och intressanta skuggor och här lyckades jag isolera en av stolarna.

/Torbjörn

Svara

Otten 2011-12-08 19:19

Det roliga är att jag passerar där ofta oxå, och har aldrig ens lagt märke till stolarna...

Svara

pia51 2011-12-07 13:42

Det är med sorg i hjärtat jag läser "Jag står vid sidan om och tittar på ." Att inte kunna vara med, att inte kunna ta del, att inte kunna uppleva, att inte klara av, att inte minnas, att inte komma ihåg hur man gjorde, att inte förstå enkla meningar längre, att inte kunna tänka logiskt, att inte förstå ords betydelse,
att inte..........................

Världen krymper och blir ett tyst mörkt rum, månad efter månad, efter..................................
Där ingår inte böcker, musik eller film, inte ens radio eller tv-nyheter.

Jag tror som du, att fotografering är en bra rehabilitering. Jag har köpt en systemkamera och tycker att det är roligt. Inte så roligt som att filma, men tyvärr får det vänta. Att klippa film och sätta till musik var ett äventyr, men att redigera bilder på datorn är urtråkigt. Jag tränar hjärnan med att ta bilder manuellt och får hålla koll på tid, bländare, brännvidd och isotal. Bra hjärngympa. Tur att vi lever i den digitala världen.

Fortsatt god bättring
/pia

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:03

Som jag redan nämnt ovan tror jag att skapande arbete generellt är hälsosamt för oss människor och kanske speciellt när logiska halvan av hjärnan kokat över och behöver avlastning från den kreativa halvan. Inom fotografin finns flera olika vägar att välja och det fina är att man under resan kan byta väg. Jag blir långsamt bättre och hoppas snart kunna hoppa in i ledet igen :).

/Torbjörn

Svara

alf109 2011-12-07 16:01

Du har min fulla sympati, jag sitter ju i samma båt som du vet.
-affe

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:05

Tack Alf. Ja, vi har ju hamnat i samma "bransch" helt ofrivilligt.

/Torbjörn

Svara

Otten 2011-12-07 16:02

Vad bra att du berättar om detta, fler borde nog ta det lite lugnare ibland.
Bild 2 är ett ställe jag jobbade i flera år, men det var innan restaurangen tom. Jag var trafikledare på UPPSALABUSS och dom hade då sin ledningscentral i detta hus, inklusive biljettexpedition och personalrum.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:11

Det är viktigt att man inte nonchalerar kroppens signaler för då kan det gå riktigt illa. MAX har väl den snyggaste hamburgerbaren i stan men det var några som protesterade när de skulle flytta in efter restaurangen (som jag nu glömt bort namnet på). Då hade du en central arbetsplats i ett gammalt, fint hus.

/Torbjörn

Svara

tapanihoppa 2011-12-07 16:18

Tapani Hoppa.
Hej Torbjörn. Att hamna i en sådan snurrkarusell som du har gjort. Smärtsamt Fy fan.....
Jag går snart hem efter 46 år på olika industrijobb inom järnverk- smältverk- passupp hjälpare av trädgårdssysslor försökt att vara hjälpsam för det mesta. Men nu har jag i tanken börjat ta ut pensionen fast det är några månader dit. Det du nämner här märker man när man kommer upp i ålder. Man hinner liksom med på allt som förändras. Man kan bara ta den digitala världen- det mesta är ju datoriserat nu för tiden. Det fanns ju inte på 1960-talet när man som 15-16 år började jobba med HÄNDERNA- FÖTTERNA.
Sambon känner igen de symptom som du beskriver. Hon råkade ut för det 1972-73. Njurproblem- högt blodtryck inlagd på Sahlgrenska för undersökningar. Vad skulle hända med 3 små barn och fick den panikkänsla som du beskriver. Sömntabletter skulle göra susen.
SOV DIN JÄVEL- DANSA DIN JÄVEL. Men problemet ville inte släppa- blodtryck steg- hjärtat klappa fortare- inte kunde läsa text- gick som på vadd. Trodde det var HJärnblödning- Fick frossa under 3 täcken- skaka ändå.. Men det löste sig sakta men säkert. Om det är svarta hålet?
Det få väl andra bedöma- men känslan den har man bara själv. Det kan ingen annan känna.
Hoppas att du kommer vidare. Men det tar tid som själva helvetet. Ha det gött önskar HOPPA och sambon.

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:42

Tack Tapani för din långa och intressanta kommentar. Har man en gång drabbats av utbrändhet bär man skadan med sig resten av livet, även om man till synes har tillfrisknat. Det är jag fullt övertygad om. Man får ta lärdom och anpassa sig till de nya omständigheterna. Men utan stöd från läkare och arbetsgivare går det inte. Jag hyser stort hopp om att bli bättre men tror kanske inte att jag blir helt återställd. Hoppas att du orkar några månader till och att du sedan njuter i fulla drag av ledigheten :).

/Torbjörn

Svara

Ewa Kirjavainen 2011-12-07 16:59

Jag hade precis en diskussion om utbrändhet idag. Din beskrivning har jag hört och läst ofta. Själv har jag dragit i handbromsen 2ggr, kanske i tid men inte utan symptom. Mådde riktigt dåligt för ett år sedan men började arbetsträna den här veckan och känner inte lika starkt av stressen i den nya och annorlunda miljön. Frågan är vad man kan göra för att vi inte ska fara så illa i arbetet, som oftast är kul och inspirerande? För mig är fotograferandet en ventil där jag mår bra och där hjärnan får en paus från sitt eviga malande. Ingen annan hobby har påverkat mig så. Jag har nog kameran att tacka mycket för. :-)
Ta hand om dig!
Ewa

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:18

Då har vi båda erfarenhet av vad stress kan göra med oss människor. Alla mår ju inte dåligt av stress, eller man kanske ska säga att de tål stress under en längre tid, medan andra inte alls tål stress. Jag hade levt under stress i arbetet och privat under en längre tid tills kroppen inte orkade längre. Jag hoppas att du får nya krafter och ett arbete som inte är för stressigt. Fotografering borde finnas i varje läkares receptblock :). Det är rena medicinen och man rår själv över doseringen :).

Ha det gott Ewa

/Torbjörn

Svara

Marianne Bengtsson Rosander 2011-12-07 17:57

Ja du Tobbe, du är inte ensam..... symtomen känner jag väl igen. Att vakna en morgon och inte veta vad man heter eller var man är, fast man ändå på nåt sätt vet. Att inte kunna läsa, skriva, lösa det enklaste barnkorsord, veta hur duschen fungerar eller se på Tv. veta att det är nåt fel, men inte kunna göra nåt åt det.Det känns.
Doktorn sa åt mig att det du byggt upp under många, många år kan man inte läka på ett halvår. För mig tog det 5 år. Stress, det tål jag fortfarande inte för att inte tala om stressade människor.
För mig har fotandet blivit den terapi som jag i min takt kan ägna mig åt.Körsången en annan terapi.
Bra att du tar upp problemet, det behöver komma i ljuset.
Vi är fler än man anar
Många kramar Marianne

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:31

Hej Marianne. Även du har alltså drabbats av den moderna tidens folksjukdom. Då vet du hur jobbigt det är när det är som värst. Det är intressant att flera pekar på att just fotografering har bidragit till att man så småningom tillfrisknar. Jag märker att jag långsamt blivit bättre men min läkare är väldigt observant och följer utvecklingen väldigt noga. I januari ska vi ha en träff med arbetsgivaren och då får vi se vad det blir för lösning. Musik är ju också rena medicinen och jag for runt på flera ställen i somras och lyssnade på folkmusik.

Ha det gott
/Torbjörn

Svara

kreatören 2011-12-07 18:23

"Jag står vid sidan om och tittar på", så har jag också känt hela mitt vuxna liv. Som skapande och kreativ människa har jag alltid känt mig leva i ett "utanförskap". Men det kanske också har varit en nödvändighet för att kunna genomföra det jag har gjort...

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:46

Ibland är det nödvändigt att "frivilligt" kliva åt sidan för att få perspektiv och personlig frihet. Jag förstår precis vad du menar med "utanförskap" i det här sammanhanget och det har du säkert delat med många andra människor som har ett kreativt arbete.

/Torbjörn

Svara

Sabud 2011-12-07 21:57

Hej Torbjörn,

Tråkigt att höra. Man har ju hört talas om utbrändhet och till och med varit med om att någon på arbetet blivit drabbad men aldrig riktigt fattat vad det egentligen handlat om. Antar att det är en mycket lång process att komma tillbaka till en någorlunda stabil tillvaro. Fotografering är helt klart en förnämlig sysselsättning om man behöver dra sig undan lite. Rena rama terapin faktiskt. Och vad jag kan förstå så är vi inte ensamma på detta forum att tycka så;)
Ha det bra tills vi ses nästa gång.

/Stephan

Besvara

Svar från pic-tor 2011-12-08 18:52

Tack Stephan. Ja, inte går det fort inte och det är ömsom vin och ömsom vatten. Fast visst går det åt rätt håll och jag är medveten om att det är en lång process att återerövra det som gått förlorat. Om jag inte hade haft fotograferingen är jag övertygad om att tillfrisknandet gått mycket långsammare. Hjärnan får träning fast nu är det andra "muskler" som får jobba medan de "övertränade" får vila :).

/Torbjörn

Svara