Min första kontakt med en Leica

Min första egentliga kontakt med Leica skedde sommaren 1975. Jag var ute på en cykeltur med Fredrik, då två år, ändes (längs) Fyrisån. Vi gjorde ett stopp på ett ställe för att dricka medhavd saft. Då kom en man paddlande i en kajak. I sittbrunnen satt också en liten pojke. Han stannade till och vi började prata med varandra. Det visade sig att hans namn var Rolf Hamilton och var fotograf på Upsala Nya Tidning (UNT). Han klev ur kajaken och tog med sig sin son till stocken där vi satt. I en rem runt ena axeln hängde en Leicakamera. Vilken modell minns jag inte men det var nog en tämligen aktuell sådan. Själv hade jag min Pentax Spotmatic och en 35:a med mig. Rolf tog min kamera och tog några bilder på mig och Fredrik. (Vid tillfället var jag proppfull med kortison. Det syns på mitt ansikte. Läkarna försökte häva en njurinflammation, som jag dragits med en tid, med chockterapi. Tyvärr visade det sig vara alldeles för sent. Den behandlingen skulle ha satts in många år tidigare. Mina njurar blev förstörda fyra år efter det att bilden togs. Därefter blev det dialys i drygt fyra år och två njurtransplantationer, 1984 och 2000.)

Sedan blev det min tur att ta några bilder med hans Leica på honom och sonen sittande i kajaken. Han instruerade mig kort hur kameran fungerade och det var första gången jag kom i kontakt med en Leica. Jag vred på objektivet tills jag tyckte att bilderna sammanflöt, det var väldigt ovant och inte så lätt, sedan tryckte jag av. När jag tyckte att jag var klar räckte jag över Leican till Rolf. Han tackade och sedan paddlade de vidare på sin färd och jag och min grabb cyklade hemåt.

Innan han for i väg bjöd han in mig till UNT:s fotolabb. Jag åkte naturligtvis dit och fick labbet förevisat för mig. Bl a en nyinköpt framkallningsmaskin där filmen matades in i ena änden och sedan kom ut framkallad och torr färdig att klippas upp. Världens underverk tyckte jag då.

Min film från det här tillfället skickades till Kodak för framkallning och några dagar senare kom den gula asken med Kodachromediorna i pappramar.

Många år senare var jag på en fotoutställning i Uppsala där flera UNT-fotografer ställde ut, däribland Rolf Hamilton. Jag gick fram till honom och kollade på hans mycket fina bilder. Jag frågade Rolf också hur bilderna blev på honom och sonen i kajaken på Fyrisån för ca 25 år sedan. Han mindes inte händelsen helt klart men lovade att han skulle kolla i arkivet när han kommit hem. 

Jag är inte helt säker på att de blev särskilt bra. Mätsökare var något nytt för mig. Nu är ju inte knivskarpa bilder det avgörande för att en bild är bra.

Jag får trösta mig med det.

På återseende

Torbjörn

Händelser vid ett torg

Tog bussen ned på stan för jag skulle köpa rakblad. Jag bor några kilometer från centrum och bussförbindelsen är utmärkt. Kom ned vid tiotiden och på Stortorget hade kommersen så smått kommit igång. Bergmans fisk från Norrsundet hade nyss parkerat sin fiskbil och redan ringlade kön över torget. Tänkte själv ställa mig i kön för att köpa några kast böckling men insåg ganska snart att jag förmodligen då skulle missa bussen hem. Jag hade en del att göra hemma och tänkte inte stanna på stan särskilt länge. Naturligtvis hade jag kameran med mig och tog några bilder på människor på och kring torget. Håller på att köra in mig på min nya Sony A7V, idag med det fina objektivet Sony FE 55mm f/1,8 ZA Zeiss Sonnar.

Rakbladen var snabbt inhandlade och jag hade en halvtimme drygt på mig innan bussen skulle gå tillbaka hem. Jag kikade runt på torget och inte mycket var det som hände. Staden kändes nymornad på något vis. Vårt torg är egentligen rätt så tråkigt. Stort och ödsligt och endast några få försäljare som mest håller till längs ena sidan där Drottninggatan ligger. Den här årstiden är det väldigt dött och de turister som letar sig hit har inte mycket att finna här.

En kvinna hade monterat några ställningar med färgglada mjukisdjur på. Hon hoppades få sälja något den här dagen. När jag passerade hade hon satt sig ned på en stol och tog  fram en termos med något varmt i. Trots det soliga vädret var det rätt så kyligt. Jag såg endast två personer röra sig över torget. En dam i svartvitrutig kappa passerade. Hon hejdade sig mitt i steget och kliade sig på huvudet. Något var det som irriterade. En man skyndade över torget med en rottweiler i koppel. Han styrde stegen mot fiskbilen.

Jag lämnade torget och gav mig av mot busshållplatsen. En kvinna stod lutad mot en reklamskylt och hennes spegelbild reflekterades i glaset. Såg ut att vänta på någon. Satte mig ned på en bänk mittemot gudinnan. En kvart återstår innan min buss kommer. Solen värmde lite grand. En kvinna med resväska på hjul passerade och hennes ansikte lystes upp av ett återsken från något. Kanske var det en passerande bil, buss eller skyltfönster som kastade reflexer mot kvinnan. Motljuset lyste upp hennes hår. Jag hann få ett skott innan hon med raska steg drog vidare. 

Fiskbilen från Bergmans fisk var redan på plats och kön ringlade sig långt ut på torget

En kvinna sålde mjukisdjur i kulörta färger

En kvinna i svartvitrutig kappa kom gående tvärs över torget

Mannen med den bastanta rottweilern tog sikte på fiskbilen

Kvinnan och hennes spegelbild väntade på något/någon

"Hon kommer med solsken..."

Kvinnan i den röda jackan väntade på nästa buss och höll stenhårt i sin väska på hjul

Den svarta kvinnan halade upp sin mobil direkt när hon hade satt sig

Så kom min buss och jag klev på. Utanför bussen stod en kvinna och väntade på nästa buss. Hennes röda jacka kontrasterade fint mot det svarta runt omkring. Tog en bild genom bussfönstret. En svart kvinna satte sig på sätet på andra sidan gången. Hennes kläder har inslag av rött och svart och när hon satte sig tillrätta tog hon upp sin mobil. Jag tog ett höftskott och sedan började bussen att rulla. När jag kom hem såg jag att jag missat halva hennes ansikte. Den delen får vi lägga till i fantasin.

Händelser vid ett torg en fredagsförmiddag. Trekvarts besök när inget särskilt hände.

På återseende 

Torbjörn

Härföraren på Tyska brinken

Här kommer en söt flicka gående uppför Tyska brinken. Efter henne följer en grupp människor – på behörigt avstånd. Härföraren. Den som går före, tar täten. Det är i början av mars det året och solen, eller solreflexerna, kastar sitt vårtrötta ljus på husväggarna och den stenbelagda gatan. I soldiset i bakgrunden kan man ana Münchenbryggeriet på södermalm.

Vem är hon? Kanske är hon aktiv i Acqua for LIFE? Projektet som arbetar för rent dricksvatten för alla människor, som modeskaparen Georgio Armani tog initiativ till. Eller har hon varit och shoppat i boutiquen Zapata längre ned på gatan och fick den här kassen där? Många frågor, inga svar. Hon klär sig fint i alla fall. Det långa håret faller vackert över pälskragen och hon verkar nyss ha stoppat ned något i handväskan. Eller så söker hon något där i.

Ingen konversation blev det, bara några blickar.

Än är det ljust några timmar till och jag vandrar vidare med min kamera.

På återseende

Torbjörn

Midsommarafton 1983

Midsommarafton på Hamrånge hembygdsgård. En dragspelare, en trummis och en liten tös som lyssnar på musiken. Musikerna har ställt sig på dansbanan i stället för estraden i bakgrunden för att komma närmare publiken. Tösen ville komma ännu närmare. Det här var på eftermiddagen då festligheterna riktade in sig på hela familjen. På kvällen blev det större orkester som tog plats på estraden och dansbanan fylldes av danssugna. Så som det alltid har varit.

Midsommarafton 2025 ställdes firandet in för det fattades folk att arrangera det hela.

Folket har naturligtvis inte tagit slut men den nya generationen prioriterar annat. Generationsväxlingen för med sig problem lite varstans. Inte bara för svenska herrarna i skidlandslaget.

Dansbanan och estraden är nu borta. Allt är nu inbyggt under tak och det är så flott.

På återseende

Torbjörn

Sommarnattens leende

Det här är Ylva. Vi träffades sista april 1970 i Uppsala. På KFUM hade några av landets bästa musiker och sångare uppträtt. Om jag minns rätt var det Monica Zetterlund, Rune Gustafsson, Egil Johansen och kanske även Arne Domnerus som sjöng och spelade. Liksom jag stod hon också där och lyssnade på de fantastiska musikerna. Vi började att prata med varandra och nästa dag träffades vi hos hennes syster och drack te. Det hela slutade med att jag blev bjuden att besöka deras fritidshus på Jungfrubacken i Falun. 

Jag stannade några dagar och fick bo i ett upprustat härbre. Jag hade naturligtvis min kamera med mig som jag köpt året innan på Norrländska Fotocentralen. En Pentax, utan exponeringsmätare, med normalobjektiv. Inför resan hade jag fått låna en gammal selenmätare av en kompis.

Den här bilden tog jag en sen sommarkväll i skogen vid stugan.

Filmen var Tri-X, förmodligen framkallad i D-76, skannad i Epson V750. Skaffade en dedicerad negativskanner senare men resultatet från den här flatbäddsskannern tycker jag är helt OK.

På återseende

Torbjörn