Gesällen/Kulörtvätt

Det hänger tvätt på tork i den lilla byn. Kulörtvätt. Lite dov färgskala på kläderna. Det gör inget, naturen står för färgprakten så här års. Solen värmer och det fläktar lite grand. Bra torkväder m a o.

Vi går vidare. Vi ska gå över åsen som så många gånger tidigare. Där finns både blåbär och blåklockor. Senare också trattkantareller.

Det är en fin tid att leva nu. I alla fall här. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Möten

En cyklist kommer nedför backen i hög fart, ut ur skuggan, ut på den gamla träbron. Där möter hon en familj som inte tycks ha sett henne. Cyklisten tvärnitar och för säkerhets skull kliver av cykeln. 

Det var så bilden blev till. Jag fick upp kameran och ett par som gick bakom oss stannade och lät mig ta bilden. Inte alltid folk visar sådan hänsyn. Det händer rätt så ofta att de tämligen ogenerat kliver in i den bild man precis håller på att ta. Jag vände mig om, bockade och sade "att nu kan ni gå". Vi skrattade alla åt situationen och sedan skiljdes vi åt.

Ett fint möte på bron men även i backen ned mot bron.

Gesällen/Stugan

Har blivit med stuga på äldre dar. Den är inte min utan L:s. Vi åker dit så ofta vi kan. Men bara på sommaren. Det kan bli rejält med snö här. Rödhaken hälsar på ibland, liksom haren. Förr var det mycket älg här och en gång låg ett lodjur på gräsmattan. Lärkfalken brukar fara över stugan ibland men ännu inte i år.

Blåbär finns på tomten i riklig mängd.

Stugorna här har gemensamt vatten som smakar ljuvligt och det är kallt direkt du öppnar kranen. Det blir det inte i stan och du måste spola länge innan det blir drickbart.

Man sover gott här till trädkronors sus och regndropp på plåttak.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Von oben perspektiv

Står på en bro och tittar ned på vattnet som strömmar förbi. Ser de hästhovsliknande näckrosbladen och andra växter som kantar ån. Och det svarta vattnet förstås. Tänkte att det här blir nog bra med svartvit film. Annars hade det mesta varit grönt.

Det är något speciellt med svarta vatten. Man kan ofta inte se botten och vet inte hur djupt det är. När man var liten hörde man de vuxna ibland tala om bottenlösa sjöar där folk hade försvunnit i det oändliga djupet. Simkunnigheten var ju inte så stor förr så därför satte sådana här historier skräck i åhörarna. Ramlade man i sjön, även om den inte var särskilt djup, var man illa ute. Var sjön bottenlös ja då var man chanslös och säkert fanns något i sjön som drog ned en i djupet.

Här kan man som mest plurra.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Har våra bilder ett bestående värde?

Ibland när jag står där med kameran i hand funderar jag om alla dessa bilder vi tar har ett bestående värde. De är ju så många och av så skilda slag. Film- och digitalkameror, mobiler och paddor. Bloggar, Facebook, Instagram, fotoutställningar, fototävlingar, fotoklubbar mm. Det är verkligen inte brist på bilder i dag. De kan ses nästan överallt och idag är ju alla fotografer som bekant. Men har alla dessa bilder ett bestående värde? Kommer de ens att kunna betraktas i framtiden? Nya teknikskiften kommer stup i ett och vad vet vi om bakåtkompabiliteten? Hårddiskar kraschar, det vet vi med säkerhet. Filmnegativ känns säkrare, men de kan naturligtvis också gå förlorade vid brand, översvämningar o dyl. 

I alla fall när jag får dessa tankar tar jag en analog kamera och fotograferar med film. Negativen skannar jag till en hårddisk och den kan naturligtvis också krascha. Men då finns ju alltid originalen, negativen, i sin pärm. Därför känns mina bilder som tagits på film lite säkrare än mina digitala. Nu är det ju bara en bråkdel av mina bilder som är analoga så det är en klen tröst.

För att våra bilder ska få ett bestående värde måste de också kunna betraktas av kommande generationer. Vad tjänar det till att ta mästarbilder om de försvinner i tomma intet utan att kunna ses och värderas?

Vilka bilder kan tänkas ha ett bestående värde? En fråga som är svår att besvara för oss som finns i livet i dag. Den frågan får kommande generationer svara på när vi alla som finns nu för länge sedan är borta. Förgänglighetens vind drabbar alla – och nästan allt.

De här bilderna är alla tagna hemikring. På promenadavstånd. Ingen särskild tanke bakom varför jag publicerar dem här, jag tog några som nyligen framkallats och skannats. Jag har sedan en tid digitaliserat glasplåtar från 1920-talet fram till 1950-talet. De finns bevarade på ett museum, men många, många har kastats på soptippar, brunnit inne eller försvunnit på annat sätt. Man kan hitta en del av de här gamla bilderna i digitala arkiv och det är naturligtvis en välsignelse. Men många är för evigt borta och bortglömda.

Har inte störts av några patrullerande poliser under mitt fotograferande.

Har för övrigt aldrig sett några patrullerande poliser här i Gävle så risken har varit obefintlig. 

På återseende

Torbjörn