Gesällen/Utsikt från en bro

Jag associerar till den fina sången "Utsikt från en bro" (Charles Trenet/ Sv text Karl Gerhard) när jag står och ser ut över Gavleån och dess broar. Povel Ramels primadonna Brita Borg gjorde en mycket fin tolkning av den välkända melodin. 

Årummet är vackert här i närheten av Gammelbron. Gamla, fina hus klättrar upp efter de ganska branta sidorna. Över bron färdas numer bara cyklister och fotgängare. Nya broar har byggts för biltrafiken. Först Drottningbron och sedan Kvarnbron. I dag är det bara Kvarnbron som trafikeras av bilar.

Det gamla fängelset tornar upp sig på en sida av ån. I dag har internerna flytt och fängelsemuseet intagit deras plats. Där arrangeras också utställningar av olika slag och vi i  fotoklubben har ställt ut där ett antal gånger.

Nedströms fiskar man gös och uppströms havsöring och lax. Uppströms finns också den vackra parken Boulognerskogen där jag ofta strosar längs med ån. I Uppsala, och endast där, säger man "endes" ån. Det gör vi inte här.

Nyframkallad film, m a o nytaget.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Berglunds café

Vi gjorde en sväng i regnet till Berglunds café och bageri i Kungsgården utanför Sandviken. Ett omtyckt och välkänt ställe i dessa trakter. Lokalen är full av bonader med gamla visdomsord. Först köper man bröd i bageriet sedan går man in i ett angränsande rum där kaffet och sittplatserna finns. Koppar står staplade på varann på ett bord och jag tror inte att det finns två likadana koppar. I ett skåp intill finns också kaffekoppar. På en hylla står flera tidningssamlare inom olika ämnen allt från Traktor till historiska mord.

Vi tar var sin kopp nybryggt kaffe och sätter oss ned vid ett av borden. Lokalen är nästan full av människor som fikar och pratar. Trevlig stämning.

En man kommer in med en tidning under armen och en bulle på ett fat. Han tar sitt kaffe och sätter sig ned vid ett bord intill. Han vecklar ut tidningen och börjar läsa intensivt sida upp och sida ned, medan han begärligt mumsar i sig bullen och sörplar på kaffet. Det verkar vant och bekant. Kanske brukar mannen gå hit varje dag för att läsa tidningen och samtidigt fika.

Strax efter det att mannen lämnat går vi också. Kaffet är urdrucket, även tretåren. När vi passerar bageriet köper jag med mig en surdegslimpa hem. Vi kör sakta hemåt i regnet. Jag ser på mätaren att tanken nästan är tom.

Väl hemma skannar jag färdigt filmen jag nyligen framkallat. FP4+ går så bra att skanna för den blir alldeles plan efter att den torkat. Det blir Ilfords övriga filmer också. Värre är det med Kodaks filmer. De liknar hängrännor efter torkningen och måste ligga i press några dagar för att slätas ut innan de kan skannas.

Innan vi åkte till Kungsgården skickade jag in några bilder till en fototävling. Temat var "Monochrome" och för mig blev det fyra analoga bilder.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Brorsan

Brorsan gav mig livet tillbaka genom att donera en njure till mig. Det blir 22 år sedan nu i oktober. Staten borde premiera personer som donerar organ till behövande. De får inte en krona, och samhället sparar miljoner. I stället premieras diverse olika pigtjänster med skattelättnader för utnyttjarna. Vidrig politik – och människosyn.

Det är stor brist på organ att transplantera och det är många patienter som dör i väntan på lämpligt organ. En rejäl ersättning till donatorer av organ skulle säkert avhjälpa en viss del av bristen. Alla organ kan inte doneras från levande människor. Organdonatorerna är värda en större uppskattning av samhället. De utsätter sig själva för risk och behöver också en tid av rehabilitering efter ingreppet.

Brorsan, du är en riktig hedersman.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Jag har inte glömt bort att fota med film

Nejdå, jag har inte helt glömt bort att fota med film. Film har sitt speciella uttryck vilket jag gillar. För mig handlar det uteslutande om svartvit film. Jag har en hel del dia och färgnegativ liggande. Det mesta oskannat. Kanske jag testar att fota negativ färgfilm i sommar. Det skulle vara kul att prova på.

Första bilden är från i höstas och är tagen vid södra Hälsingekusten. Som synes är det väldigt gott om sten här och vid lågvatten, som här, kan det vara knepigt att navigera genom trånga passager. De tre följande bilderna är tagna i mars i år vid Duvbacken i utkanten av Gävle, inte långt från havet.

Den här gången har jag använt Minoltas fina Dynax 9 med Minolta AF 1.7/50. Film: Ilford FP4+, framkallad i XTOL. Naturligtvis gör jag allt själv när det gäller film. Framkallar, skannar och redigerar. Det är ju det som är kul. Hantverket. 

Negativpärmar fylls, liksom hårddiskar. Det är ju det vi håller på med – att samla bilder.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/"Det är som att skjuta på sittande fågel"

Man ser dessa fantastiska bilder överallt. På YouTube, TV och naturligtvis också här på FS. Fåglar i flykt. Bilder vars kvalitet man aldrig skådat förrän de allra senaste åren. Det beror naturligtvis på den tekniska utvecklingen hos både kameror och objektiv. Följande autofokus är ju ingen ny grej det fanns ju redan på analoga tiden. Men nu har tekniken blivit så avancerad att den t o m kan följa ett fågelöga i flykt. Det är som att skjuta på sittande fågel kanske den oinitierade tycker. Inte helt sant, men nog har det onekligen underlättat för naturfotografer vad modern kamerateknik kan erbjuda. Naturligtvis kräver det erfarenhet och kunskap för att resultatet ska bli bra, men det är hoppingivande att även vi som inte betraktar oss som utpräglade naturfotografer ibland kan få till hyfsade bilder på svårfångade objekt.

Själv har jag inte provat på att fota fåglar i flykt särskilt mycket. Någon enstaka gång bara med blandat resultat. Jag brukar vänta tills de sätter sig ned. Fast en fågel sitter ju inte still så värst länge så följande autofokus är även här en välsignelse.

Sådan här bilder kräver inget gömsle och långa väntetider. Fåglar är nyfikna och de brukar dyka upp efter ett tag om man sätter sig ned och är stilla. Skrattmåsar är inte så rädda av sig så de är lätta att fotografera.  Ett medellångt tele fungerar bra. Några av bilderna här är tagna med en 135:a, övriga med 100-400 zoom. Fotar man fågel får man ju räkna med att croppa bilderna en del och det gäller även här.

Det sägs ibland om Henri Cartier-Bresson att han aldrig beskar sina bilder. Det må vara så, men jag tror inte det är sant. Varför skulle han begränsa sitt skapande så?

Det är en beskuren verklighet som våra ögon ser. Vi måste skifta synfält för att se hela bilden.

På återseende

Torbjörn