Gesällen/Det regnar i Stockholm i dag

Det här inlägget handlar inte om Carola. Nej, det handlar om paraplyer. Olika slags paraplyer som hanteras av både män och kvinnor. Jag har hört någon säga att det är omanligt att använda paraply. Riktiga män ska väl tåla lite regn liksom. Själv använder jag ett så snart det börjar dugga och det gör nog de flesta också. Vad som är manligt respektive kvinnligt har i dag kanske ett annat innehåll än förut. Ibland kan det tyckas att det inte finns några gränser alls mellan män och kvinnor, men vi är ändå olika. Tack och lov för det. Jämställdhet betyder ju inte att vi ska bli könlösa.

En regnig dag i juni för några år sedan vandrade jag omkring i Stockholm och fotograferade i regnet. Mycket paraplyer blev det. Folk som bär paraply gör sig bra på bild och det förekommer ofta som accessoar vid porträttfotografering.

Här har jag använt en 24-70 zoom vilken är idealisk i sådana här sammanhang. Du kan snabbt välja utsnitt från den plats där du står. Att zooma med benen går naturligtvis också men risken är stor att tillfället går förlorat då. Det finns en del som inte kan tänka sig att använda zoomobjektiv. Nej, fasta gluggar ska det vara. Själv använder jag både fasta objektiv och zoomobjektiv. Fototekniken går framåt och dagens zoomar håller mycket hög kvalitet. Teknik som underlättar fotografering är naturligtvis bra för oss som gillar att fotografera. Jag har inte råd att skaffa någon av de mest sofistikerade kamerorna, även om det vore frestande att någon gång få prova en.

Den kamera jag har nu är fem år gammal. I dagens kamerasammanhang en föredetting. Men vi trivs trots det bra tillsammans. Jag är ju pensionär sedan en tid och kan väl också betraktas som föredetting.

Lika barn leka bäst heter det ju.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Bye-bye FOTO

Jag prenumererade på tidningen FOTO från 1969 till dess den lades ned en bit in på 2000-talet. Något år gjorde jag uppehåll. Jag minns högtidsstunden när den kom i postlådan. Den lästes från pärm till pärm under flera dagar. Jag har sparat alla ex under alla dessa år men nu har det blivit dags att rensa ut. Inte bara FOTO utan flera andra fototidningar. Det är mycket sällan jag har tittat i dessa gamla tidningar, men mina grabbar har ibland kikat i dem när de kommit på besök. Jag behöver hyllutrymme för böcker och annat så nu får de gå till återvinning.

Idag bläddrar jag igenom fototidningen på en halvtimme. Längre tar det sällan. Det finns så mycket om foto på nätet så behovet av en fototidning är inte så stort längre. Att jag fortfarande prenumererar på Fotosidan Magasin beror nog mest på gammal vana. Den ger mig inte så mycket om jag ska vara ärlig.

Dagstidningar har jag bara i e-format. Har två prenumerationer. Arbetarbladet och DN. Det har jag sparat många granar och tallar på. Fast DN i pappersformat har jag haft stor nytta av när jag målat. Speciellt när den var i det gamla formatet. Då behövdes inte så många tidningar för att täcka ett golv.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Lunch med Hans och Bernt

Åt lunch med två barndomskamrater för ett tag sedan. Vi växte upp tillsammans i Hamrånge norr om Gävle. På den tiden var Hamrånge egen kommun men inkorporerades (som det hette) med Gävle 1969-1970. Vi sysslade mycket med idrott. Fotboll och friidrott mest men även basket, bandy, ishockey och skidor. För det mesta handlade det om idrott vi organiserade själva, undantaget fotboll där vi alla spelade i Hamrånge GOIF. Vi arrangerade olympiska spel med deltagare från byarna runtomkring. Tiokamp förekom också men där var vi tvungen att justera poängberäkningen lite grand. Våra idrottsprestationer hade nämligen inte tillräcklig verkshöjd för att kunna poängsättas enligt poängboken vi hade tillgång till.

Stavhopp var särskilt populärt på sextiotalet. Glasfiberstaven började göra entré och resultaten steg i höjden. Finnen Pentti Nikula var en stor favorit världsmästare som han var. Vår lärare i idrott, Bertil Dahlberg, ordnade så att det inköptes en glasfiberstav till Vifors IP, där vi för det mesta höll till. Bertil kom från Södertälje och betydde mycket för oss ungdomar. Han såg till att idrottsplatsen rustades med fina löparbanor och hoppställningar och gropar. Spjut, kula och diskus mm köptes också in. Han arrangerade tävlingar och tiggde ihop priser till de tävlade.

Vi lärde oss aldrig att hoppa rätt med glasfiberstaven. Ingen av oss kunde få till katapulteffekten. Så därför använde vi stålstav för det mesta. Ibland var vi på någon äng och hoppade. Då "lånade" vi en hässjestör av bonden. Vi hoppade många hopp och till slut orkade vi inte längre utan hängde som "en död häst" på stören. Men efter att ha vilat en stund så försökte vi igen. Vi hoppade ca 3 meter, Nikula strax under 5 meter.

Hans förde bok under den här tiden och på lunchen hade han anteckningsböckerna med sig. Där fanns alla resultat inskrivna från olympiader och andra tävlingar. Kul att se och vissa resultat kom man ihåg.

Spontanidrotten har nästan upphört sägs det. Tråkigt i så fall om allt måste vara organiserat och tillrättalagt. 

Vi hade vansinnigt kul när vi höll på och det blev även många glada skratt under lunchen många, många år senare.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Från mitt köksfönster

Har influensa sedan en vecka och är fast inomhus för en tid. Jag bor på tredje våningen och har fin utsikt över mitt närområde där jag kan följa vad som sker från mitt köksfönster. Två kråkor håller t ex på att bygga bo i en av de stora tallarna. Fast nu när det har snöat kraftigt några dagar har de gjort en paus. Folk rör sig på gång- och cykelvägen nedanför till förskolan här intill, till affären lite längre bort och till jobbet förstås. Känner mig lite grand som mannen i filmen "Fönstret åt gården" som brutit benet och får dagarna att gå genom att titta ut genom fönstret för att se vad som händer utanför på gården och i huset mittemot. Fast till skillnad från honom (James Stewart) har jag inte bevittnat något mord.

Dagens spaning avslutad.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Nära ting

"Din längtan flyr vilsen så vida omkring,
Det är som du glömt alla nära ting.
Det är som du aldrig fick ro en minut,
Till någonting annat du jämt vill ut...."

Att finna ro i mitt fotograferande utan att jaga runt överallt är något jag eftersträvar. Att flänga och fara världen runt för att jaga bilder är inget för mig. Bilder finns överallt, även där du bor. Är jag på resa har jag naturligtvis kameran med men det mesta av mitt fotograferande sker nog inom en inte alltför stor radie från där jag bor. Det sades om Gunnar Smoliansky att han aldrig korsade Götgatan när han fotograferade. Det blev trots den inskränkningen i rum väldigt bra bilder som jag tycker mycket om.

Här har jag fotograferat ting som finns i min och L.:s respektive bostäder. Inget märkvärdigt eller enastående. Bara vardagsföremål.

x

Allt är fotograferat med film, Ilford FP4+. Det går inte så fort med film, men det gillar jag. Jag har gott om tid. Är pensionär sedan några år och har tid med att framkalla och skanna mina filmer. Tycker om hantverket. Tycker om att se filmen hänga på tork i duschen. Tycker om att kolla på negativen på ljusplattan. Tycker om att se bilden uppenbara sig i datorn när jag skannar. Tycker om det färdiga resultatet. 

Det finns mycket att tycka om när det gäller analog fotografering.

Jag kör några filmer när lusten inte vill infinna sig. Då brukar den alltid komma tillbaka. Lust är en viktig ingrediens när man fotograferar.

På återseende

Torbjörn