Gesällen/Auto-ISO och bländarförval

Sedan en tid använder jag Auto-ISO och bländarförval. Ja, bländarförval har jag använt i stort sett sedan jag började fotografera i slutet av 60-talet. Men Auto-ISO är ganska nytt för mig. De begränsningar jag har är längsta slutartid 1/125 sek, ISO-intervall 100-12 800. När vi går mot ljusare tider kommer jag förmodligen att sänka max ISO till kanske 1 600. 

Jag tycker inte det är så kinkigt med ISO-inställning som tidigare. Pixelpeepare har säkert en annan uppfattning. Det är klart att en 100-ISO bild är renare och skarpare än en 12 800. Är detta jätteviktigt för just den bilden så använder jag naturligtvis 100 ISO. Men i övrigt sitter jag nöjd med vad kameran presterar.

100 ISO

400 ISO

2 500 ISO

För mig duger alla tre bilderna. Vid en normal utskrift upp till A3 tror jag inte skillnaderna är så stora att de på något sätt är avgörande. Jag har inte testat men ska göra det vid tillfälle. 

Auto-ISO förenklar fotograferingen och man behöver bara tänka på att ställa in för ändamålet rätt bländare. Jag fortsätter så här ett tag till. Sedan får vi se om jag ändrar uppfattning.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/På gång

Lämnade in fem bilder till utställningen Fotografi 2017 på Kulturcentrum i Sandviken i går. Jag har kanske inte så stora förhoppningar att få någon bild antagen, men lämnar man inte in några bilder alls har man ännu mindre chans. "Måla med ljus" är årets tema. För att få delta måste man vara född, eller verksam, i Gävleborgs län. Vernissage blir det den 28 januari.

Sedan står RIFO för dörren där sista dag för uppladdning av bilder är 31 januari. I praktiken blir sista dag den 26 januari, för då sker inlämning av påsiktsbilder till fotoklubben.

Fotoklubbens årsmöte går av stapeln den 8 februari och då ska det bl a väljas ny ordförande. Jag har blivit tillfrågad av valberedningen om jag vill kandidera och har också tackat ja. Är man med i en förening får man ställa upp om man blir tillfrågad. Nu gör ju inte alla det, men hur skulle det gå om alla tackade nej? Vår nuvarande ordförande har haft den posten i många år och gjort en stor insats för klubben. 

På vårt senast månadsmöte hade vi besök av Johnny Hildingsson, som berättade om och kring sina bilder. Han är en mycket skicklig konstfotograf och blev tillfrågad om att hålla i en kurs i Photoshop. Klubben har möjlighet att få låna Studiefrämjandets lokaler, så förhoppningsvis går det att arrangera. För min egen del vet jag inte om jag är intresserad av att delta. Konstfoto är helt enkelt inte min grej.

Senare i vår stundar så Fyrklubbstävlingen mellan Folkare FK (Avesta), Gävle FK, Sala FK (premiär i år, Långshyttan har hoppat av) och Söderfors FK. Arrangörskapet cirkulerar mellan klubbarna och i år är det vår tur.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Den ville till andra sidan

Den ville till andra sidan. Gatan alltså. Den kom också till andra sidan, i dubbel bemärkelse. Jag stod en bra stund och betraktade den lilla kaninen. Smällen tog nog i huvudet. Det finns mycket kaniner där jag bor och man ser de ofta på ängarna. De springer också över gården där jag bor, och man ser spår efter deras små tassar överallt i snön. Nu är de ju inte alls lika snabba som harar, och de blir lätt offer för bilar när de skuttar över gatan. 

Nu vet jag inte vem som lade kaninen på gräset bredvid gatan. Kommunen har folk som tar hand om sjuka och döda djur som påträffas på stan. Jag såg en gång en man som tog hand om en sjuk duva utanför ett kafé. Han fångade den orörliga duvan med en håv och avlivade den direkt därefter. Det såg inte så trevligt ut men var säkert enligt reglementet.

Den som körde på kaninen borde också ha kontaktat viltvårdare på kommunen.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Några reflektioner vid frukostbordet

Jag läppjar på en kopp med grönt te efter att ha ätit frukost. Det är nybryggt och hett. Eftersom jag är ensam sörplar jag. Ägg (3 min), kaviar, havregrynsgröt med blåbär och mjölk, en assiett med uppskuren tomat och en näve bladspenat, vilket jag ringlar lite olivolja över, grovt rågbröd med en skiva ost. Ja, så ser mina frukostar ut. Jag varierar ibland och byter ut gröten mot yoghurt, och teet mot kaffe.

Såg ett program på TV i går hur man ska äta, och i övrigt leva, för att få ett långt liv. Veganer tycks få ett långt liv, speciellt de som också dansar. Jag är inte vegan, och jag dansar inte. När jag var yngre dansade jag flitigt. Kanske har jag nytta av det nu? 

Långt liv förresten. Jag trodde inte jag skulle bli 30 ens. Nu är jag 67 fyllda och jag kan nästan inte fatta hur det har gått till. När jag var 15 drabbades jag av kronisk njurinflammation som sakta men säkert förstörde mina njurar. Läkarna försökte efter några år stoppa förloppet med chockdoser av kortison. Det hjälpte inte, förmodligen sattes det in för sent. Tio år senare var njurarna i det närmaste förstörda och jag fick börja med proteinreducerad kost. Efter ytterligare några år blev det dialys i drygt fyra år. Jag såg flera av mina olycksbröder försvinna, och jag var själv inställd på att livet höll på att ta slut. 

En kväll i februari 1984 var min hustru och jag på restaurang. Jag åt bär till dessert och fick av misstag i mig några som smakade illa. När vi kom hem blev jag dålig i magen. Jag hade precis somnat när telefonen ringde. En läkare från njurmedicin ringde och meddelade att de hade en njure till mig och bad mig komma omedelbart. Jag berättade att jag var magsjuk. Läkaren frågade om jag hade maginfluensa eller om jag ätit något dåligt. När jag svarade att jag ätit något dåligt svarade han; "då är det bara att komma in."

Väl inne på Akademiska sjukhuset blev väntan ganska lång. Så fick jag då till slut lugnande och man drog iväg med sängen. Då kommer en man springande mot sängen. "Ursäkta att jag är sen, men jag fick punktering på cykeln", flåsade han. Det var kirurgen som skulle operera mig. Ingen vidare start på det här äventyret tänkte jag innan jag försvann in i dimmorna.

Femton år fick jag behålla njuren. Sedan var det dags för dialys igen. Denna gång i hemmet. Efter ett år ca fick jag en njure från min bror som fortfarande fungerar. Jag är både tacksam och djupt imponerad av min brors agerande. 

Som de flesta har jag studerat, bildat familj, jobbat, byggt hus och allt det där. Familjen har betytt oerhört mycket för mig. Ensam hade jag inte klarat av det. Nu är jag ensam. Min Eva fick bara leva i 46 år. 

Försiktighetsprincip har i många år varit min ledstjärna. Röker inte, dricker sällan alkohol, motionerar, äter sunt, klättrar inte i berg, dyker inte i okända vatten, undviker folksamlingar i influensatider. Det sista levde jag inte upp till när jag besökte fotomässan i november. Några dagar senare låg jag sjuk i just influensa. Nu hade jag inte haft influensa på säkert 25 år så det var kanske dags.

Ja, livet tuffar på. Testar en ny kamera som jag trivs väldigt bra med. Vilken ska jag välja? Vilken ska jag sälja? Valberedningen i fotoklubben vill ha mig som ordförande, nu när Lars efter väldigt många år slutar vid årsmötet i februari. Vi får se vad församlingen säger. Och, som sagt, livet tuffar på.

"Fröken får jag lov, ska vi dansa ett tag..."

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Minnestvätt

Först fintvätt i 30 grader och på detta två timmar i torktumlaren. Då borde det vara rent. Minnet alltså. När jag tömde torktumlaren i går kväll märkte jag att det låg något kvar inne i tumlaren. Plockade ut det och såg att det var ett minneskort. Bredvid låg också plastetuiet. Jag hade inte tömt kläderna jag tvättat så noga och minnet hade följt med. Då är det naturligtvis pajat tänkte jag. Det fick ligga till sig över natten och i dag på morgonen testade jag det. 

Jag tog en testbild och minnet fungerade precis som det skulle. Ingen märkvärdig bild, jag ville bara kolla om det fungerade. Hållbara grejer, i alla fall det här märket. 

Rentvättat minne

Funktionstest

Jag använder för övrigt nästan bara minneskort från SanDisk. Har aldrig haft några problem med dem. Transcend har också fungerat bra. Lexar har jag däremot ingen bra erfarenhet av. Plasten som skiljer kontakterna åt har lossnat och kameran kan inte läsa kortet. Kanske har jag haft otur och fått ett dåligt ex. 

Nu hade jag inga bildfiler på det här kortet. Det hade naturligtvis varit intressant att veta om dessa också hade klarat den här omilda behandlingen.

På återseende

Torbjörn