Gesällen/Gamla hamnen

"Gävle Hamn har en lång historia som en av de största hamnarna i Sverige. Redan på 1700-talet utfördes linjetransporter till södra Europa från Gävle. Idag är Gävle Hamn, Sveriges tredje största containerhamn efter Göteborg och Helsingborg. Den är ostkustens största containerhamn. Dessutom en av Sveriges största oljehamnar. Gävle Hamn utgör ett förstklassigt logistiknav för samordning av fartyg, tåg, bilar, containers och kombi.

Hamnen är sedan många år utpekad som riksintresse och har strategisk betydelse för näringslivet i hela mellansverige. Hamnen hanterar förutom containers, framförallt skogs- och oljeprodukter. Sedan 2006 lossar Gävle Hamn flygbränsle för vidare transport till Stockholm-Arlanda Airport." (Källa: MellanSveriges LogistikNav)

Det ovan sagda gäller den nya hamnen i Fredriksskans. Den ligger en bit utanför staden. Den gamla hamnen däremot ligger vid Gavleåns utlopp. Förr tillbaka i tiden var det hamnverksamhet längs åns kajer ända in till staden. I dag byggs bostäder i det gamla hamn- och industriområdet Alderholmen. Lagerlokaler och verkstäder rivs till förmån för flerfamiljshus.

Efter det senaste snöfallet gjorde jag en sväng till gamla hamnen. Ren, vit nysnö ger ofta bra ljus och kontrast så här mitt i vintern. Jag ville också testa mitt nyinköpta Sigma 50 mm/1.4 Art. Det kan jag säga med detsamma. Vilket fantastiskt fint objektiv! Behöver inte säga mer. Kul att använda.

Jag koncentrerade mig mest på detaljer den här gången. I en hamn finns ju massor av nautika, som jag gillar att fotografera. Solen var nyss uppstigen och letade sig fram mellan höghusen på Brynäs. Den ligger fortfarande för lågt för att lysa upp hela hamnområdet och mycket ligger i en tråkig skugga. Men den här tiden på året är man tacksam för det ljus som ändå ibland erbjuds.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Ny (affärs)kultur?

Solens sista strålar reflekteras i butikens skyltfönster. Hajar till när jag ser det. Känner inte igen butiken. Märkligt att jag inte sett det där skyltfönstret tidigare tänker jag. Jag går ju ganska ofta ned på stan. Bor en bit norr om centrum. Försöker välja olika vägar dit för att inte bli uttråkad. 

Ser mig runt och då minns jag. Här fanns för bara några veckor sedan en frisersalong. Nu alltså en butik av något slag, med lagret i skyltfönstret som det verkar. På Drottninggatan finns också en butik som har sitt skyltfönster fullpackat med varor. Det är omöjligt att kunna se in i den butiken. I butiken jag nu står framför kan man se in lite grand. Precis när jag står och komponerar bilden ser jag en man inne i butiken som tittar på mig. Hoppas han inte kommer utrusande och börjar bråka tänker jag medan jag tar bilden.

Ingenting händer och jag kan lugnt vandra vidare.

 Jag vet inte om det här sättet att skylta är en ny trend eller om det är uttryck för en annan (affärs)kultur.  Massexponeringar används annars ofta inne i butiker för att locka till köp. 

Häromdagen såg jag en annan typ av massexponering. Ett gym har sina träningsmaskiner alldeles innanför sina stora skyltfönster. Där inne tränar människor, i full belysning, bara ett par meter från folk på trottoaren. Det ser inte riktigt klokt ut, men jag antar att de som tränar där vill bli sedda. Kanske är det också uttryck för en annan (affärs)kultur.

Har precis sett en dokumentär om Marie-Louise Ekman och är full av inspiration och arbetslust. Har alltid gillat henne och hennes exman Carl-Johan de Geer. De har alltid haft modet att följa sina egna idéer och övertygelser utan att bry sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Hoppas inspirationen och arbetslusten överlever nattens drömvärld.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Han låg på kökssoffan.

"Han låg på kökssoffan. I köket rådde halvdunkel och endast ett par fotogenlyktor lyste upp rummet. Kring mannen i kökssoffan stod hustrun och en av sönerna. Den andra sonen var någon annanstans. Vårt ärende var att sälja jultidningar. Vi gick i sexan och behövde pengar till en skolresa. Tillsammans med magistern bestämdes vilket område paren skulle sälja jultidningar i. Vi fick inte göra det ensamma, utan minst två och två skulle vi vara. Jag hade S. med mig och vi cyklade till den här gamla delen av kommunen.

Som sagt var, mannen som ägde gården låg på kökssoffan. Vi visade upp katalogen och han muttrade något för mig ohörbart. De andra i det dunkla rummet stod stilla och var tysta. S. kände de här människorna och förde vår talan. Själv stod jag nära ytterdörren och var beredd att springa ut om mannen reste på sig. Stämningen var så kuslig i det där mörka rummet och jag ville därifrån fortare än kvickt."

Efteråt har jag fått veta att ingen el fanns indragen i huset. Hur det var med rinnande vatten minns jag inte. Mannen i huset tyckte att det var onödig lyx.

Sönerna var båda duktiga fotbollsspelare. Den äldre var tydligt störd och blev med åren allt sjukare. Han vågade inte längre komma in till fotbollsplanen och titta på fotboll, utan stod med sin cykel på stora vägen utanför idrottsplatsen. Faderns hårda och märkliga regemente hade säkert bidragit till den äldste sonens störning.

Detta står jag och tänker på när jag i dag passerar gården på hemväg från mina barndomstrakter. Allt är förfallet och jag förvånas över att det ser ut som det gör. Någon måste ju äga stället och det är märkligt att inte kommunen beslutar om lämpliga åtgärder. Runt omkring finns många välskötta gårdar och hus.

Den förfallna gården är ett utmärkt fotomotiv, men samtidigt ett tragiskt resultat av en människas märkliga idéer. Gården gick i längden inte att sköta och de förbjöds att ha djur.

Jag satte mig i bilen och tittade en sista gång på huset och ladugården. Med en obehaglig rysning i kroppen lade jag i ettan och rullade hemåt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Jag berömde hennes köttfärsbiffar.

Jag hade några ärenden på stan. Min mobil har varit svår att ladda ett tag så den måste fixas. En invandrarkille har öppnat en liten verkstad för mobiler. Stor som en kiosk ungefär. Man går in, tar några steg och så är man framme vid disken. Jag förklarade vad problemet var:

– Det blir 200 kr eller 400 kr, sade killen.

– Får man välja, frågade jag?

– Nej, inte alls, skrattade killen. Det blir 200 kr om den bara behöver göras ren. Blir jag tvungen att byta kontakt kostar det 400 kr. 

– Det blir förmodligen 400 kr för jag rensar kontakten regelbundet, svarade jag.

– Jag gissar på 200 kr, sade killen. Kom igen om en timme.

Jag gick tvärsöver torget till frisersalongen där jag brukar klippa mig. Mest på chans. Mellandagarna brukar det vara svårt att få klipptider. Jag hade tur och fick tid om en timme. 

Då passade jag på att äta lunch. Köttfärsbiffar med gräddsås. Det var de godaste biffar jag ätit sedan barndomen. (Då var det förstås mors det gällde.) Precis när jag hade ätit färdigt kom en från personalen och tog min bricka:

– Smakade det bra, undrade kvinnan?

– Det var de godaste biffar jag ätit någon gång, svarade jag. Har du använt blandfärs?

– Nej, det kan vi inte använda eftersom det är många muslimer som äter här, svarade kvinnan. Vi använder endast nötfärs. Vad roligt att du tyckte om dem. Nu blev jag väldigt glad för det är jag som lagat till dem.

– Mina blir nästan alltid lite torra, fortsatte jag. Vad har du blandat i färsen?

Hon berättade detaljerat om vilka ingredienser som ingick i köttfärssmeten, och hur hon hade tillagat biffarna. Med ett stort leende över läpparna bar hon bort min bricka och jag reste mig från bordet. Tänk vad litet det behövs för att göra någon glad tänkte jag medan jag gick ut från restaurangen och ned för trappan. 

Ute på torget stötte jag ihop med en bekant och vi fick en pratstund innan det var dags att hämta telefonen. 

– Nå, vad kostar det, frågade jag?

– Det blir 200 kr, precis som jag trodde, svarade killen. Man måste ta isär telefonen för att få bort all smuts. 

– Finns det ingen propp att sätta i hålet till kontakten, undrade jag? Så det inte kommer in smuts.

– Jo, det gör det, men jag säljer inte såna, svarade killen.

Nej, det skulle förmodligen vara dåligt för hans affärer, tänkte jag för mig själv när jag promenerade över torget till frisören.

Det blev ingen promenad hem i blåsten utan jag hoppade på bussen i ställen. Men proppen glömde jag bort att köpa. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Gepardens sista rush.

HON

Hon har ställt sig på en liten kulle för att kunna se bättre. Hon spejar och spejar. Blinkar oupphörligt för att klarna blicken. Ser inte riktigt klart ändå. Har inte ätit något på tre dagar och är både hungrig och svag. I ett buskage intill ligger hennes två ungar. De är avvanda och har heller inte fått någon mat på tre dagar. De har åtskilliga gånger sökt efter hennes spenar, men där finns inget att få. 

Nu ser hon något som rör sig en bit bort. Men hon känner inte riktigt igen vad hon ser. Det är varmt och luften dallrar. Hon tittar igen och visst ser det ut som om det är en flock Thomsongaseller där borta. Men det är något som inte stämmer. Hon blir först lite osäker men bestämmer sig för att agera. Hon småspringer över den torra savannen. När hon kommer närmare ökar hon farten och springer så fort hon kan. Nu kommer hon i rasande fart och gasellerna har ännu inte upptäckt henne. 

Så med ens förändras savannen. Det mjuka underlaget har förbytts i något hårt och svart. Hon tvärbromsar och det svider till i trampdynerna. Utmattad sjunker hon ned på det hårda, svarta underlaget. Hon flåsar högljutt och ser sig omkring. Bilar tutar, och människor promenerar med sina hundar.

Sakta reser hon sig, blinkar med ögonen och försöker förstå. Tänker på ungarna som ligger där ensamma bland buskarna. Vänder hemåt och tänker att hon kanske kan få fatt i något byte på vägen tillbaka. Fortfarande flåsig och trött efter den långa rushen sätter hon sig under ett träd för att vila. Om jag bara får vila en liten stund känns det bättre, tänker hon och lägger sig ned. En liten stund bara...

HAN

Varför berättar du det här för mig? Just nu? Jag har bråttom och har suttit länge och väntat på min tur.  Ska köpa ögondroppar för mina ögon rinner när det blåser. För sjutton, det är ju mellandagsrea, du får väl besinna dig lite. Det är superpris på en superdämpad borrmaskin på varuhuset. Bara åttatusen. Inga vibrationer alls. Det passar mina känsliga handleder perfekt. Har du stått på green och ska putta vet du vad känsliga handleder vill säga. Nej, vi kan ta det där sedan, inte nu. Du måste väl för sjutton gubbar förstå hur vanliga människor har det. Man måste väl ändå få fira jul och gå på mellandagsrea. Kom igen efter trettonhelgen. Då kan vi ta ett snack. Inte nu. Sedan.

På återseende

Torbjörn