Gesällen/ Kamerafattningen har spelat ut sin roll

Ett litet tillägg till mitt förra inlägg "Kamera och plattform". Michael Reichmann vid Luminous Landscape menar att kamerafattningarna har spelat ut sin roll. Jag hade tänkt spåna lite grand kring detta, men nu gör Reichman det så mycket bättre. Så mina vänner, läs och begrunda.

Baby you can drive my car....

Kom helt plötsligt att tänka på returglas. Konstigt hur tankarna far ibland.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Kamera och plattform

Jag hade tänkt spåna lite grand kring kameran som plattform. En plattform som tillsammans med lämplig adapter kan använda alla på marknaden förekommande objektiv. Är vi på väg dit kanske med Sonys A7-kameror? Är det kanske rentav Sonys (geniala?) strategi?

Men som sagt i dagens läge med ökad rasism och främlingsfientlighet och länders ovilja att hjälpa människor i nöd så känns det hela lite futtigt. Vad bryr sig människor på flykt om finurliga marknadsstrategier?

Plattform: Sony A7rII med adapter LA-EA3

Objektiv: Sigma (A-fattning) 35/1,4 ART

Som sagt, lite futtigt känns det allt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Exit Slussen

Jag har aldrig haft någon personlig relation till Slussen. Första gången jag passerade där var jag 6-7 år och skulle med resten av familjen besöka släktingar i Saltsjöbaden. Jag har inga äkta minnen från den tiden. Till skillnad från många som bor i staden har jag inte heller kutat runt i Slussens alla prång och vrår. Slussen är med andra ord inget speciellt för mig. En trafikplats som inte längre fyller den funktion den en gång byggdes för.

Nu plockas den ned bit för bit och det dokumenteras säkert av de som bor närmare än vad jag för närvarande gör. De bilderna blir i framtiden mycket betydelsefulla tidsdokument. Liksom bilderna på tillblivelsen av nya Slussen. Anpassad för tidens krav på trafiklösningar och vattenreglering.

Icke förty så har det ändå varit en intressant plats att fotografera. Det rör sig ständigt människor där på väg någonstans. Lite torghandel finns också där. I skrivande stund vet jag inte vad som finns kvar där. Kolingsborg är väl helt nedrivet nu, man höll på för fullt när jag var där senast för några veckor sedan.

Ser fram emot att fin, vit snö ska falla över Slussenområdet. Jag har inga snöbilder därifrån nämligen. Det kanske inte blir några heller för ju mer som rivs desto svårare blir det att hitta något intressant att fotografera.

Väntar med spänning på resultatet av klubbtävlingen i Gävle Fotoklubb. De gamla fotorävarna i klubben brukar hålla sig framme, men man kan ju alltid hoppas på någon framgång. Vid månadsmötet om två veckor får vi besked.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Kan man fotografera på kontorstid?

Jag dristar mig till att ganska ofta fotografera på kontorstid. Solen får ha sin gång, och tuppen sin sång. Jag går oftast upp vid pass sju, äter stadig frukost, och sedan stämplar jag in. Det blir stadspromenader på flera timmar, med avbrott för en närande lunch. Tillagad hemma i mitt kök, eller inmundigad på något av stans näringsställen. Ibland blir det arbete på heltid, ibland halvtid och ibland endast på deltid. Flexibel arbetstid i sin fulla blom m a o. 

Naturligtvis fotograferar jag också på obekväm arbetstid. Tidiga morgnar och sena kvällar. Många är det som enbart fotograferar på obekväm arbetstid. Då ljuset är mjukt och vackert. Men det går naturligtvis att fotografera när som helst på dygnet. 

Den här årstiden står solen inte så högt så skuggorna blir långa. Det kan man utnyttja bildmässigt. Så i det fallet fungerar kontorstid alldeles utmärkt.

Muraren skulle lägga på lite puts under takfoten på ett gammalt hus. Till sin hjälp hade han en skylift. Men det fanns ett problem. En balkong var i vägen för skyliften. Han pekade och visade och jag kom säkert med en hel del oprofessionella tips om hur han skulle kunna göra. Han tände en cigarett och gick ned till åkanten. Där stod han en bra stund och funderade. Kanske skrattade han inombords åt mina "experttips"?

Jag ville inte störa honom mer i sitt arbete, dessutom hade jag ju själv mitt arbete att tänka på. Mitt arbete på kontorstid. Jag drog alltså vidare, utan att ha fått veta hur muraren löste problemet med balkongen. Kommer jag någonsin att få veta? 

Har jag tur stöter jag på hans kusin när han sitter på torget och stoppar sin pipa. Då ska jag fråga hur han bar sig åt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Jag frågade om jag fick slå mig ned

Strosar över torget och ser en man som sitter vid ett bord och stoppar sin pipa. Han ser sympatisk ut så jag frågar om jag får slå mig ned. Vi börjar prata och ganska snart börjar han prata om sin släkt, som till viss del har sitt ursprung i Skutskär.

Min kusin Anders bor i Uppsala sedan länge, berättar han vidare. Vad heter han i efternamn, frågar jag? L. svarar mannen. Det kan inte vara sant utropar jag! Honom har jag ju jobbat tillsammans med i många år. Vi tittar storögt på varandra och börjar skratta. Här sitter vi och pratar, fullkomligt okända för varandra, och plötsligt har vi något gemensamt.

Ett par dagar senare sneddar jag över torget på hemväg från en lunch med en gammal vän. Då ser jag plötsligt en man komma springande mot mig. Det är samma man som stoppade pipan några dagar tidigare. Ivrigt berättar han:

– Jag glömde nämna att min kusin har två systrar.

Han berättar utförligt hur systrarna ser ut och jag ser dem tydligt framför mig. Mannens släkt, som sysslat med allt från teater till stämning av pianon, blir med ens en del av min egen bekantskapskrets.

Ser ni en man som sitter vid ett bord och stoppar sin pipa, be om att få slå er ned.

På återseende

Torbjörn