Gesällen/ "Fy fan" och "Skit på linsen", kommenterade han

Jag lade in ett porträtt på en vacker somalisk kvinna i gruppen Skandinaviska fotoklubben på Facebook. Jag har fått många positiva kommentarer och gillanden. Men det är en kommentar från en man som avviker från de övriga. Han kommenterar bilden med orden "Fy fan" och "Skit på linsen". Visst blir man fundersam över sådana kommentarer. Överraskad? Nja, jag vet inte, i dag skäms inte folk över att öppet visa sitt främlingshat. Att de samtidigt avslöjar sin egen brist på kunskap och begåvning tycks inte hejda dem.

Naturligtvis är mannen som fällde kommentarerna nu bortplockad från gruppen. Det var säkert ett pris han var villig att betala för att få uttrycka sitt främlingshat och rasism.

Den här underbara kvinnan bor inte så långt ifrån där jag bor. Hon är själv intresserad av foto och har förklarat att hon gärna ställer upp för fler fotograferingar.

Bilden har tidigare publicerats i min blogg.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Håller maten på att ta slut?

Läser i DN att hälften av livet i världshaven har tagit slut. Mätperioden sträcker sig ca 40 år tillbaka i tiden. Det låter väldigt oroväckande. Bilden av havet som outsinlig källa för föda måste m a o revideras. Utfiskning och klimatförändringar har slagit hårt på livet i havet och vad kan vi människor göra åt saken. Att fiska mindre låter ju som en enkel lösning, men det är ju också det som måste göras. För att fiskbestånden ska ha möjlighet att återhämta sig. Klimatförändringarna är en svårare nöt att knäcka. De som förorsakas av människans sätt att leva kan vi till viss del påverka, men knappast de som kan förklaras av naturliga variationer.

På landbacken, å andra sidan, ser vi resultatet av det förändrade klimatet i form av ihållande torka och regn. Förutsättningarna för att bedriva matproduktion försämras naturligtvis om de här fenomenen håller i sig över tid. Summan av kardemumman är ju att man undrar om maten i framtiden kommer att räcka till oss alla? Folkvandringar p g a krig och konflikter har alltid funnits i olika omfattningar, och är särskilt aktuellt i dag. Risken finns att vi snart får folkvandringar som har sin orsak i att klimatet har förändrats så pass att vissa regioner blir obeboeliga.

Jag såg ett program med Hans Rosling där han med elegant statistik visade att befolkningsexplosionen nu är ett minne blott. En familj med två barn är nu det normala i de allra flesta länder, även i de s k utvecklingsländerna. Kurvan för befolkningstillväxten planar av vid ca 11 miljarder och därefter kommer tillväxten att öka väldigt långsamt. Detta förutsätter naturligtvis att det finns tillräckligt med mat för att fylla alla dessa munnar och att klimatet inte förändras till det sämre. Annars får vi nog se annan lutning av den där kurvan.

Ja, det är många tankar som flyter upp till ytan när man gör sina rundor med kameran. Den här dagen blev det en tur med den mycket fina Minolta Autocord, den finaste TLR-kamera jag har.

Apropå mat så kom jag för en tid sedan i samspråk med en kvinna från Somalia. Hon bjöd på somaliskt kaffe och vi kom att samtala om svenska och somaliska matvanor. En sak hon inte kunde förstå var hur mycket vi svenskar åt, och hur ofta. Ni äter ju jätteportioner jämt, sade hon. Förmodligen har hon rätt. I allmänhet behöver vi nog inte äta så mycket vi gör, och inte heller så ofta. De flesta har stillasittande jobb och förbrukar inte särskilt många kalorier per dag. Själv har jag dragit ned på portionernas storlek. Jag går mätt från matbordet, i stället för proppmätt.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Är den digital, frågar mannen?

Jag är och hälsar på Björn och Ingemor i deras vackra fritidshus i Korsheden. Korsheden ligger strax utanför Söderbärke i södra Dalarna. Här förplägnas jag med god mat och gott fikabröd. Vi pratar om allehanda ting och det känns som om samtalen kan pågå hur länge som helst. Björn och Ingemor är fantastiskt trevliga människor och jag stortrivs.

Björn och jag går en runda genom den intilliggande skogen. Den är skyddad och ingen åverkan får göras. Här växer höga, mäktiga granar som effektivt filtrerar solljuset. Det här är ingen låg-ISO-skog.

Senare på dagen gör vi en tur till Söderbärke. Vi promenerar förbi Hembygdsgården och kyrkan ned till sjön Barken. Där sätter vi oss på en bänk och ser ut över den vackra sjön. En man kommer förbi och undrar vad vi har för oss. Han är nyfiken på min gamla Yashica Mat 124 och får kolla hur bilden framträder i sökaren. Han undrar om den är digital, för han har hört att det inte längre finns film att köpa. Kanske är det så i Söderbärke, synd i så fall.

Är den digital, frågar mannen?

När vi kommer till sjön ställer vi våra klockor

Hus vid Barkens strand

Vi sätter oss på bänken och tittar ut över sjön

Solen reflekteras i Hembygdsgårdens fönster

Badsjön

Det fanns film kvar i kameran och därför fick den komma med på resan. Den har stått oanvänd ett halvår i skåpet så den behövde motioneras. De rutor som finns kvar rinner snabbt genom kameran och jag uppskattar fortfarande den känsla av ursprung dessa kameror har.

Väl tillbaka i Korsheden fortsätter de trevliga samtalen, allt medan mörkret sänker sig utanför de stora fönstren. Det är dags att bryta upp och köra hem på snirkliga vägar och genom mörka skogar.

Tack än en gång Björn och Ingemor för ett mycket trevligt besök i ert vackra hus.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Trettiosex megapixel

Det här handlar enbart om teknisk kvalitet. Min Sony A7R har 36 MP. Det betraktas i dag som ganska mycket. Fast det finns sk fullformatskameror (gamla småbild) som har fler. Utvecklingen lunkar på och jag tror själv att 36 MP så småningom kommer att ersätta 24 MP som "normalpixeltäthet" för dessa kameror. Många tycker att det är alldeles för många pixlar och att det räcker med betydligt färre. En del menar också att bilderna blir bättre med färre pixlar. En nackdel med fler pixlar är att bildfilerna blir tyngre och tar större plats på våra hårddiskar och minneskort. Större hårddiskar och nya, pigga datorer behövs för hanteringen av alla dessa pixlar. Det ställer också större krav på programvaran som ska hantera de allt större filerna. De här sakerna måste gå i takt annars fallerar hela konceptet.

Har man verkligen någon nytta av en kamera med 36 MP, eller fler? De som är insatta i tekniken menar att det inte bara är upplösningen som ökar, blir bättre, utan även många andra saker, som t ex bättre hög-ISO prestanda. Jag överlåter den diskussionen till de kunniga inom området på de olika forumen här på FS. Jag kan bara konstatera att det här är den absolut bästa digitala kameran jag haft och det är en fröjd att göra stora utskrifter.

Med 36 MP går det också utmärkt att göra delförstoringar. Här har jag plockat ut sex delförstoringar från ett obeskuret original (RAW 37 MB, TIFF 191 MB). Delförstoringarna är ca 2 200-2 400 pixlar breda (2:3 format), utom den sista som är ca 1 200 pixlar bred. Vid publiceringen har alla bilder förminskats till 1 800 pixlar på bredden. Alla bilder har samma grad av skärpning med verktyget högpassfilter i PS.

Optiken jag använde var Sony FE 28/2, bländare 4, ISO 125 och 1/400 sek. Naturligtvis hade resultatet blivit ännu bättre med vassare optik och användande av stativ.

Jodå, nog har man användning av en kamera med 36 MP. Men det går lika bra med en kamera med färre antal pixlar. Det beror som sagt på vad du ska göra med dina bilder, men bättre fotograf lär du inte bli med fler pixlar.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/ Guitarr och dragharmonika

Det är spelmansstämma i Älvkarleby. Uppkallad efter ortens legendariske spelman Byss Kalle. Hans riktiga namn var Carl Ersson Bössa. Det är många som infinner sig den här soliga, varma dagen. Både spelmän och publik. 

Många ser gamla och skröpliga ut. En del använder kryckor. Innan spelningen tar vid hela eftermiddagen gäller det att fylla magen med mat. 

En del föredrar att spela i mindre sällskap. Kanske har man inte övat tillräckligt inför stämman? Någon spelar några strofer och så faller de andra in efter ett tag. Lite försiktigt i början men sedan kommer man ihåg. Låtarna är så förskräckligt många och jag fattar inte att somliga tycks kunna de flesta.

Men det gäller att våga också. För en kvinna är det kanske inte så lätt att tränga sig in i ett gäng med karlar. Några inbjudningar förekommer inte här. Hoppa med om du törs är det som gäller.

Så tågar alla spelmän in till spelplatsen och allspelet kan börja. Mikrofoner, förstärkare och högtalare är uppriggade och ljudet är fantastiskt bra. Det bästa jag hört på de stämmor jag besökt. Heders Älvkarleby.

Nanna, en långväga gäst från Japan, finns med här. Jag har sett henne spela tidigare, i Uppsala bl a. Hon är makalöst skicklig i att hantera nyckelharpan. Hon har lärt sig spela här i Sverige. Förmodligen vid Erik Sahlström-institutet i Tobo. I Japan lär det finnas totalt ca 60 nyckelharpsspelare. Nanna är med i solospelet och river av tre Byss Kalle-polskor ihopvävda till en enda lång. Fantastiskt skickligt och spelledaren Leif Alpsjö menar att det där är det inte många spelmän som klarar av. Välförtjänta applåder förstås.

Ljuset är skarpt och hårt och lämpar sig inte särskilt bra för fotografering. Svartvitt fungerar bäst då man slipper en massa intensivt lysande färgfält. 

Fröding skulle nog ha gillat det här, kanske skulle han t o m ha känt igen några av låtarna.

På återseende

Torbjörn