Vi fikar, men har inte så mycket att säga till varandra

De har känt varandra i många, många år och pratat om allt möjligt. Med tiden känns det som om det är färdigpratat. Man känner varandra så väl att man vet vad den andre kommer att svara. Därför blir frågan aldrig ställd. Samtalet rinner ut i sanden, och de längtar nog bort någon annanstans. Till en annan miljö, och till andra människor.

Kanske är det så? Vad vet jag? Jag sitter bara och iakttar och låter fantasin skena i väg. Men nog ser dessa människor ut att vara lite blasé? Egentligen ska jag ju inte leda in betraktaren av bilderna på mina irrspår, men jag gör det i alla fall. För jag är så nyfiken på hur andra tolkar bilderna. Personerna på bild är helt okända för mig.

På återseende

Torbjörn

Inte vill då jag hamna i ett stånd på Hötorget

När man strosar runt bland stånden på Hötorget finner man ibland familjebilder bland allt annat som säljs. När jag ser dessa foton, ofta inramade, blir jag både bestört och berörd och många frågor hopar sig i mitt huvud. Hur har de hamnat här? Lever personerna på bild, eller är de döda? Kunde inte någon släkting, eller bekant, ha tagit hand om bilderna?

Jag har själv svårt att tänka mig att bilder på mig själv någon gång efter min död hamnar i ett stånd här på Hötorget. Vem vill ha en bild på mig hängande på väggen därhemma? För de allra flesta är jag ju en fullständigt anonym person. Vem är det som köper sådana här bilder på anonyma personer? Naturligtvis kan man tänka sig att en avlägsen släkting råkar komma förbi och känner att den vill rädda fotot till eftervärlden. Men hur stor är den chansen att det inträffar?

Jag fotograferar en del med film, men använder inte något mörkrum utan skannar negativen. Nu har några förståsigpåare här på FS återigen höjt rösten och menat att så kan man inte göra. Fotograferar man med film så är det mörkrum som gäller. Annars kan man lika gärna fotografera digitalt.

Jag förmodar att dessa personer aldrig fotograferat med film. Jag fotograferar i huvudsak digitalt men gillar det uttryck filmen ger. Det uttrycket kommer säkert fram bäst i traditionellt mörkrumsarbete, men jag är nöjd med vad en bra skanner kan prestera. Det räcker gott för mig. Självklart framkallar jag filmen själv och tycker det är mycket givande. Jag gillar delar av det analoga hantverket helt enkelt.

För den teknikintresserade kan jag nämna att de två första bilderna är tagna med Fuji Acros 100 och de två sista TMAX 400. Framkallare (som alltid) X-TOL. Kamera Minolta Dynax 7/Tamron 24-70/2.8. Skanner Reflecta RPS 7200.

På återseende

Torbjörn

Den gamle och havet, och några till

Den gamle mannen stretar över Playa de La Concha i San Sebastian. Han går lätt framåtböjd och det ser ut som om han har ont någonstans. Den trettiogradiga värmen gör säkert gott liksom det varma vattnet. Den här dagen är det lågvatten och stranden är bred. Det finns gott om utrymme för alla och ingen behöver trampa in på någon annans revir.

Som ni märker skriver jag inte särskilt mycket om staden San Sebastian. För mig är bilderna viktigast. Mycket bra information om staden finns bl a här .

De breda, jämna trottoarerna inbjuder till långa promenader och skugga finns att få i någon av de många parkerna. Turistsäsongen sjunger på sista versen när vi besöker staden men restauranger och kaféer är ännu knökfulla med folk. Trots detta är väntetiderna för mat och dryck inte särskilt långa och servicen är perfekt. Maten är utsökt god och jag kan verkligen rekommendera tonfisken som serveras här.

På återseende

Torbjörn

Fotbollsmatchen

Hemmalaget leder med ett mål och motståndarna trycker på för att kvittera. Det är nervöst på planen och på läktaren. Ännu ett anfall från motståndarlaget har klarats av och spelet vänder.

Efteråt var alla glada och avslappnade. Jag släpptes till och med fram i kön för att kunna ta mina bilder. Vi delade alla på glädjen och det kändes fint.

På återseende

Torbjörn 

På en bänk i San Sebastian

Vi hyr en lägenhet på Filip IV Aveny 6 i San Sebastian. Staden heter Donostia på baskiska och i den här staden har många skyltar både baskiska och spanska namn. Staden är mycket vacker med breda trottoarer, många gågator, parker och grönområden. Träd finns också i stort antal. En flod slingrar sig genom staden på sin väg mot havet, och den utgör ett bra riktmärke när man promenerar hemåt på kvällen. Tre mycket fina badstränder finns i staden och vi utnyttjade den där floden mynnar ut i havet.

Den här morgonen sitter jag på en bänk utanför porten till vår trappuppgång. Vi väntar på skjuts upp till Pyrenéerna. Medan vi väntar tar jag några bilder med kameran i knät. Scenen är densamma men aktörerna växlar. Det hela är oplanerat och en hel del bilder blir både sneda och oskarpa.

På ena sidan av "vår" port finns en bar som varje morgon fylls av människor. En del återkommer varje dag vi är där. De röker, dricker kaffe, eller något annat drickbart, och så pratar de med varandra. Ibland högljutt och ivrigt gestikulerande, ibland tyst och stilla. En slags morgonritual som återkommer varje dag. På andra sidan gatan finns två barer till som också har sina morgongäster.

Framför porten strömmar folk hela tiden. En del är ute med sina hundar, några slinker in i den lilla butiken, på andra sidan porten, och köper sin morgontidning, andra slinker bara förbi på väg någonstans. 

Ett tvärsnitt av tiden, närmare bestämt mellan halv elva och halv tolv den 7 september 2014.

På återseende

Torbjörn