Ögon som ser och öron som hör

Vi tittar alla åt samma håll men vad ser vi? Olika. Vi tror att alla ser det jag ser, men så är det inte. Eller rättare sagt, vi ser samma sak men tolkar det vi ser olika. Ingen ny kunskap direkt, men den tål att upprepas i dessa tider av märkliga avblåsningar för offside och straffspark. Ögat är lättlurat och då får hjärnan det inte lätt. TV-kameran, däremot, är inte så lättlurad, och inte heller reprismaskinen. Vad jag önskar ibland att jag hade en sådan när jag strosar omkring på stan och ser något som plötsligt inträffar. Men när jag tänker efter så behövs det knappast. I dag är de flesta städer kameraövervakade så det är bara att be att få se reprisen. Frågan är bara vem som sitter på reprismaskinen? Det kanske t o m är onödigt att alls gå omkring med en kamera. Vore det inte bättre om kameraövervakarna lade ut dagens scoop åt oss fotointresserade på Facebook? Vi kan då i hemmets lugna vrå plocka ut godbitarna och lägga ut på Fotosidan, Facebook och alla övriga sajter vi använder. Risken för rundgång är naturligtvis uppenbar. Naturligtvis hoppas jag att detta aldrig kommer att ske, men jag skulle inte bli förvånad om någon "visionär" i framtiden presenterade ett sådant här projekt.

Vad är det dessa kvinnor ser? Jag tittar åt deras håll men ser inget särskilt. Ett hus som tycks luta? Några som bråkar? Moln som seglar förbi Operan? En kär vän? Min kamera registrerar endast vad jag ser och här finns inga andra vad jag kan se. Fast riktigt säker kan man förstås inte vara. 

Så över till öron som hör. Jag har nyligen flyttat in i en ny lägenhet och det behöver borras lite överallt. Jag brottas nu med en fråga. Kan man borra på en söndag? I så fall när? Efter lunch, men före middan? Det är tegelväggar i lägenheten så slagborrmaskin måste användas. Ett hål har jag redan gjort, på låga varv, en vardag mitt på dagen. Ingen reaktion alls från grannarna. Kanske hördes det inte? Kanske finns det redan registrerat hos några, för senare anmälan till vicevärden? Det är inte lätt med nya grannar och ny "grannkultur", och man vill ju inte göra bort sig redan från början.

Efter att ha funderat en stund så har jag nu bestämt mig. Det blir nog några borrhål under eftermiddagen, på mycket låga varv, och under största möjliga tystnad.

På återseende

Torbjörn

Sedan marscherade Hemvärnets musikkår in - och ut

Låt mig säga det direkt: Det här är ingen nyhetsblogg. Jag deltar inte i de "tävlingar" som går ut på att vara den som först publicerar bilder i sin blogg från något känt evenemang. Jag har lämnat stress i form av tågpendling och arbete bakom mig och tänker inte ersätta den med fotorelaterad stress. Nej, nu är det lugna gatan som gäller.

Efter fotograferingen går jag igenom bilderna i Lightroom i lugn och ro. Vrider och vänder och kollar om igen. Först därefter plockar jag ut några bilder som jag tycker kan gå an i ett blogginlägg. Naturligtvis måste man sovra i materialet och lägga ut lagom många bilder. Lagom passar bra här tycker jag. För många bilder är tröttande, speciellt om variationen är dålig med ständiga upprepningar. Ibland kan jag uppleva att vissa inlägg har för få bilder. Efter att ha läst ett intressant inlägg blir man ibland besviken när det bara illustreras med en enda bild. Man vill gärna se lite mer. 

Firande av Nationaldagen i Gävle sker i den vackra parken Boulognerskogen. I det fina vädret kom massor med människor. En hel del aktiviteter och mat erbjöds för de hugade. Jag nöjde mig med en strömmingsburgare från Bönan.

Många fotografer såg jag med både stora och små kameror. Själv hade jag med mig letta gardet i form av NEX-6 och en 16-50 zoom. Den kombinationen fungerar perfekt i sådana här sammanhang.

Jag köpte nyligen en Black Rapid-rem till min Sony A99. Idén med remmarna är att man bär kameran över ena axeln och låter den hänga vid motstående höft. Det fungerar bra men nog känns det som ett benknäckarkoncept när man hänger på en telezoom. Tänkte först ta den här kombinationen med mig men det kändes inte riktigt OK. Som tur var ställde letta gardet upp med kort varsel.

Kanske man skulle göra sig av med benknäckarprylarna och satsa på en A7 eller A7r i stället. Mindre och lättare grejer men lika, eller t o m mer, kompetenta. Som nybliven pensionär har man ju inte så mycket pengar i penningpungen, så det krävs lite räknande och funderande. Kanske man ska ansöka om pungpeng från Jordbruksverket, för det är väldigt få grisuppfödare som hittills har gjort det. Går pengarna inte åt i år så får ju verket mindre anslag nästa år.

Funderar starkt på att hädanefter kalla in letta gardet till all fotografering. 

På återseende

Torbjörn

- De är äkta, sade mannen från Irak

Jag åkte till Tierp för att hämta E., som blivit akterseglad av UL i Uppsala. UL inväntar inte SL-pendeln från Stockholm när den blir försenad. Den här gången var det problem i Arlanda vilket medförde att SL-pendeln var några minuter försenad vid ankomsten till Uppsala. Alla passagerare, som skulle vidare norr om Uppsala, blev därför akterseglade av UL-pendeln mot Gävle. Kundperspektivet tycks vara lika med noll, som det väl alltid varit på den rälsbundna trafiken. Nästa tåg gick enbart till Tierp och det var det tåget E. tog.

Den här dagen i slutet av maj strålade solen och det var årets första dag med högsommarvärme. Det var lunchtid när jag anlände till järnvägsstationen i Tierp. Vi gick därför in i Centralrestaurangen för att äta lunch innan vi for vidare mot Gävle. Jag noterade den vackra orkidén bredvid disken och tog några bilder på den. Ljuset strömmade ganska starkt in från ett av restaurangens fönster.

- De är äkta, sade mannen som stod bakom disken.

Jag noterade mannens brytning men kunde inte gissa vilket land han kom i från. När vi hade beställt satte vi oss ned vid ett av fönsterborden. Vi var tämligen ensamma i den ganska stora lokalen. Mannen bakom disken, som visade sig vara den som drev restaurangen, kom så småningom med maten. Han såg på min kamera och berättade att hans dotter var intresserad av fotografering och stod i begrepp att köpa en ny kamera. Han ville ha våra råd inför köpet men båda E. och jag rekommenderade att hon skulle ta kontakt med fotoklubben i Gävle. Under samtalet berättade han att han i början av 1990-talet hade flytt från Irak och att han nu bodde i Gävle. Mannen återvände till köket och till vår förvåning, och förtjusning, kom han tillbaka med uppskurna, kalla melonklyftor på ett fat. Det smakade förträffligt i den tryckande värmen. 

Efter maten körde vi norrut mot Gävle, i en bil med krånglande AC. Det blev en en mycket varm resa och den framkallade gamla semesterminnen med bilresor med nedvevade rutor och fläktreglaget i botten.

På återseende

Torbjörn

Var tog alla mina vänner vägen?

"Jag går här ensam och vankar och undrar vart mina vänner tog vägen. Vi badade och tjattrade med varandra, precis som vi brukar. Jag var i dammen lite längre än alla andra för jag tycker så mycket om att bada. När jag väl kom upp vara alla borta. Vart tog de vägen?"

Hoppas hon finner sina vänner till slut.

På återseende

Torbjörn

Får jag ställa några frågor?

Får jag ställa några frågor?  Är det tillåtet att:

- vara lite "slow"

- sitta på balkongen en stund och lyssna på koltrasten, i st för att bädda sängen

- ha frukost fram till lunch

- inte jogga en mil kl sex varje morgon

- inte lyfta skrot på gymmet varje dag

- inte känna igen alla kändisar

- tycka om jämnåriga kvinnor

- lägga upp blågula bilder från Stocken

När jag fyllde 60 bestämde jag mig för att "säga ifrån", och jag gör det ibland när jag får chansen, men inte särskilt högljutt. Efteråt känns det bra i magen. Det är bra för magkänslan att ibland säga ifrån.

På återseende

Torbjörn