Jag kom släpandes på en gammal Pentax.

Det var premiär för mig att besöka pojkarna som brukar fotofika nära brofästet till Liljeholmen. Med mobilens hjälp kom jag rätt efter att ha irrat runt i kvarteret. Jag kom släpandes på en gammal Pentax Spotmatic F, med den vanliga SMC Pentaxnormalen 55/1,8. Den fungerar alldeles utmärkt, men har en tendens att överexponera något. Så är det det där med manuell fokus. Det kräver sitt öga minsann, och bra ljus. Är man dessutom bortskämd med kameror som har bra AF så gör det inte heller saken bättre. Det går avsevärt långsammare och, i alla fall för mig, är det tröttsamt för det öga man använder. I dag kan man ju fotografera på så väldigt många olika sätt och det här sättet är väldigt tilltalande, trots sina svårigheter.

Jag har sedan en tid nästan uteslutande fotograferat med svartvit film, och jag gillar det. Det är som att återvända till unga dar när man tog de första stapplande stegen på den fotografiska banan. Jag tillhör dem som skannar filmen, med en småbildsskanner, och jag vet att det finns mörkrumspuritaner som fnyser åt det tillvägagångssättet. För mig duger i alla fall resultatet, både på nätet och utskrivet på fotopapper.

Här har jag använt Tri-X, framkallad i X-tol 1+1. Jag har testat spädningen 1+3 också men det blir inte lika bra tycker jag.

På återseende

Torbjörn

Plankan 1-7

Några plankor står resta mot en betongvägg. Kring en av plankorna finns fyra personer. Två män och två kvinnor. Jag antar att de är skådespelare av något slag. Vid sidan om står en liten pojke i keps och tittar på. Det ser ut som om skådespelarna håller på att repetera en föreställning där plankan står i centrum. Det pågår en kulturfestival i staden och jag förmodar att det jag beskådar ingår i den på något vis. Jag stannar till för sju rutor och kan inte under den korta tiden lista ut vad de försöker gestalta. De hoppar, sparkar på muren och byter hela tiden positioner. En av dem tycks var regissör för han instruerar de andra hela tiden. Jag har ju ett ärende till Brunos bildverkstad den här dagen, så jag strosar vidare utan att ha blivit ett uns klokare på vad de här personerna har för sig.

Att fotografera en serie bilder av ett skeende kan ge intressanta bilder och man får som betraktare mer information än vad en enda bild kan ge. Med dagens moderna kameror är det ingen konst alls att ta sekvenser, men det går naturligtvis att göra med gamla kameror också. Det går åt lite film förstås, men man gör ju det för att det är roligt och för att man är så nyfiken på att se resultatet. Här blev det enbart dessa sju rutor. Hade inte så mycket film med mig och då får man hushålla.

På återseende

Torbjörn

Vitingar

Konstnären Ragnar Johansson var känd för sina "vitingar", målningar av fjällvärlden i enbart vita nyanser. Går man i dag en runda på stan kan man stöta på en helt annan typ av vitingar. Det är personer klädda i vitt och med ansiktet vitmålat. De går omkring på stan och tigger som det tycks. Enligt en artikel i DN misstänker polisen att de i själva verket ingår i en liga av ficktjuvar. Om de själva är aktiva ficktjuvar eller agerar "störningsmoment", till efterföljande ficktjuvar, framgår inte av artikeln.

För min egen del tycker jag att de här personerna trakasserar folk på gatan och det är märkligt att det här får fortgå. Har de verkligen fått tillstånd till det de gör? På stan finns knappt några patrullerande poliser kvar som man kan fråga. Har alla poliser kontorsarbete numera? Jag vill få bort de här personerna från gatan. De skapar irritation och otrivsel och de tillför ju absolut inget positivt.

En viting kom fram till mig en dag, mycket nära, och viskade "please" medan hon höll fram sin mugg med en tjuga i. Jag kunde tydligt se raderna av guld i hennes mun. Det är knappast någon fattiglapp som har råd med ett sådant garnityr.

Här är ett par vitingar, och det handlar alltså inte om fjällvärlden, som Ragnar Johansson såg den.

Hädanefter ska jag "tigga" bilder av de här jepparna varje gång jag stöter på dem på stan. Och jag gör det utan att säga "please", eller för den delen "cheese".

På återseende

Torbjörn

Dödsmaskerna

Dödsmaskerna finns att beskåda vid Axmarbruk, som ligger vid kusten i norra Gästrikland, nära gränsen till Hälsingland. Där finner man också havskrogen Axmar brygga. Under sommaren kan man även besöka Galleri Bläckhornet, där man bl a kan finna de här dödsmaskerna.

Havskrogen Axmar brygga

Axmarbruk är en gammal bruksort där det tidigare fanns ett litet järnbruk. Hyttan har restaurerats och kan besökas sommartid. I Herrgårdsparken kan man se rester från brukets storhetstid, bl a ett vackert lusthus. Den fina Herrgården, eller "slottet" som vi sade, är tyvärr riven sedan många år. Har ni vägarna förbi ska ni absolut stanna till och vandra runt i parken och varför inte också avnjuta en härlig middag i restaurangen.

På återseende

Torbjörn

En reflektion

Sedan gick var och en hem till sitt. Mätta och belåtna.

På återseende

Torbjörn