Vad är det för hoj?

Jag var en sväng till Gävle i helgen och när jag stod ute vid Gävle strand och tittade på briggen Tre kronor hörde jag något som knattrade bakom min rygg. Jag vände mig hastigt om och lyckades få en bild på en något äldre yngling som kom farande på en likaledes något äldre motorcykel. Det ser ut att vara en Husqvarna men mer vet jag inte. Den lät lite kraftfullare än en s k lättviktare, vilket jag först trodde att det var.

Fin gammal hoj

Motorcykeln såg ut att vara i mycket fint skick, men jag hann aldrig syna den närmare i sömmarna för den något äldre ynglingen knattrade vidare ut mot havet.

På återseende

Torbjörn

Normal svartvit konvertering

Efter att en tid ha fotograferat med svartvit film kan jag konstatera två saker. För det första – svartvitt blir väldigt fint och naturligt med film, för det andra – det är lätt att gå till överdrifter när man konverterar digitala bilder till svartvitt. Det här är mina högst personliga åsikter. När jag skriver "film" så avses inskannad film. Nu är inte min avsikt här att jämföra analoga svartvita bilder med digitala bilder konverterade till svartvitt. Jag vill bara visa vad som för mig är att betrakta som en "normal" konvertering av en digital bild till svartvitt.

Så här har jag gjort med bilderna, som alla är fotograferade i RAW-format. Vid RAW-konverteringen i Lightroom har jag lagt till profilen för Tamron 24-70/2,8 och dragit Klarhet till 20. Inget annat. Konvertering till svartvitt är gjort i Silver Efex Pro2 i normalläge, Structure mellan 25-30 samt gulfilter. Inget annat. I Photoshop har jag sedan lagt på en ram, förminskat bilden till 2 400 pixlar på längsta sidan, lagt på High Pass-filter med radien 0,3, blandningsläge linear light och opacitet 70%. Sparat har jag gjort för webb. Inget annat.

Själv tycker jag att alla tre bilderna ser tämligen "normala" ut. De har ändå inte filmens uttryck, och det är inget jag har eftersträvat heller. Jag har t ex inte lagt på någon filmkaraktär i Silver Efex Pro2. Filmen har sitt uttryck och digitala bilder har sitt. Så här blir det när man gör en, i mitt tycke, normal konvertering, utan att dra alltför mycket i spakarna. På ingen av bilderna har jag lagt på extra kontrast, förutom Klarhet i LR och Structure i "silvern".

Jag kan uppleva ibland att många av de konverterade svartvita bilderna här på FS är överarbetade. Naturligtvis är det upp till var och en att välja om man vill ha det uttrycket i sina bilder. Men det "överdrivna" tenderar rätt så snart att bli en måttstock för det normala. Detsamma kan naturligtvis också sägas om färg, men det behandlas inte här. Med tiden blir vi så vana vid det "extrema" uttrycket att det finns risk för att vi upplever en vanlig, normal bild, som tunn och intetsägande. Jag är medveten om att begreppet "normal" inte är ett absolut mått utan förändras ständigt, men jag tror nog att ni förstår vad jag är ute efter.

På återseende

Torbjörn

Lazy day – för somliga

På återseende

Torbjörn

Den gamle är på benen igen

Min gamla Rolleiflex från mitten av 40-talet är på benen igen. Tack vare Werner på LP-Foto. Frammatningen krånglade vilket gjorde att filmen rann rakt igenom utan att stanna vid varje ruta. Jag blev så ivrig att testa, efter att jag hämtat ut kameran, att jag slarvade med isättningen av filmen vilket fick till följd att jag endast fick ut elva rutor från filmen.

Tessarobjektivet är känsligt för motljus och jag vet inte om det har någon avancerad multi coating, om ens någon alls. Så medljus fungerar bäst när solen skiner och då får bilderna en gammaldags karaktär över sig, vilket jag gillar. Jag antar att det var vanligast att fotografera i medljus på den tiden den här kameran tillverkades. Fantastiskt i alla fall att den fortfarande fungerar efter si så där 65-70 år.

I väntan på kungen

Fiskarhälsning

Operaälskare

Det mjuka och finstämda, med rik gråskala, har också sin plats inom svartvit fotografering. Allt måste inte vara enbart svart och vitt. Däremellan finns hur många varianter som helst. Själv gillar jag bilder med fin gråskala, men jag tar också starkt kontrastrika bilder. Det beror på vilket uttryck man vill åstadkomma.

På återseende

Torbjörn

I saw her standin' there

"Well, she was just seventeen, you know what I mean..." En gammal hit poppar plötsligt upp i skallen när jag ser flickan i porten, eller snarare i dörren. Det har regnat en bra stund och jag har sökt skydd i kyrkporten. Utanför skyndar människor förbi, eller söker, som jag, skydd i någon port. Efter ett tag lättar regnet något och jag närmar mig flickan. "Fröken-får-jag-lov-frasen" ligger på tungan men jag lyckas i sista stund putta undan den till förmån för "får jag ta en bild på dig". "And the way she looked was way beyond compare...". Ja, det går bra säger hon med ett litet leende. "So, how could I dance with another, when I saw her standin' there..." Snabbt tar jag två bilder, tackar hövligt och springer vidare till en port, för nu tilltar regnet igen.

Det är märkligt det där vad som triggar igång en låt i skallen. Flickan i dörren till galleriet hade förmodligen rast och tog en rökpaus (cigaretten i flickans hand såg jag först när jag skannade bilden). Inte var hon bara sjutton år men "she looked at me, and I, I could see that before too long I'd fall in love with her..." vad gör det när fantasin skenar i väg till en tid som varit. Låten fastnade i skallen för resten av dagen.

I saw har standin' there

Utanför kyrkan stod några vitmålade gjutjärnsbänkar på rad. Regnet hade spolat bort storstadens smuts och skarn och de rena, vita och snirkligt utformade bänkarna stod i bjärt kontrast mot kyrkväggens bastanta, robusta murrighet.

Kyrkbänkar

"Well, we danced through the night, and we held each other tight..." Jag sprang från min port över gatan till en restaurang, som hade stora markiser utfällda vilket gav bättre skydd. Här hade jag sällskap av flera personer. Bl a en man som hela tiden blängde på min kamera.

En man på Segway swischar förbi

I det strilande regnet swischar plötsligt en man på Segway förbi. Likheten med en romersk krigare i sin stridsvagn är slående. Men till skillnad mot romaren saknar den här mannen både sköld och svärd. "Now I'll never dance with another, since I saw her standing there..."

Blöt och frusen traskar jag vidare genom staden. Nu lockar det varma kaffet extra mycket. "And before too long I fell in love with her..." Den snärtiga Beatleslåten härjar vidare i skallen när jag senare kliver ombord på pendeln hem.

På återseende

Torbjörn