I saw her standin' there

"Well, she was just seventeen, you know what I mean..." En gammal hit poppar plötsligt upp i skallen när jag ser flickan i porten, eller snarare i dörren. Det har regnat en bra stund och jag har sökt skydd i kyrkporten. Utanför skyndar människor förbi, eller söker, som jag, skydd i någon port. Efter ett tag lättar regnet något och jag närmar mig flickan. "Fröken-får-jag-lov-frasen" ligger på tungan men jag lyckas i sista stund putta undan den till förmån för "får jag ta en bild på dig". "And the way she looked was way beyond compare...". Ja, det går bra säger hon med ett litet leende. "So, how could I dance with another, when I saw her standin' there..." Snabbt tar jag två bilder, tackar hövligt och springer vidare till en port, för nu tilltar regnet igen.

Det är märkligt det där vad som triggar igång en låt i skallen. Flickan i dörren till galleriet hade förmodligen rast och tog en rökpaus (cigaretten i flickans hand såg jag först när jag skannade bilden). Inte var hon bara sjutton år men "she looked at me, and I, I could see that before too long I'd fall in love with her..." vad gör det när fantasin skenar i väg till en tid som varit. Låten fastnade i skallen för resten av dagen.

I saw har standin' there

Utanför kyrkan stod några vitmålade gjutjärnsbänkar på rad. Regnet hade spolat bort storstadens smuts och skarn och de rena, vita och snirkligt utformade bänkarna stod i bjärt kontrast mot kyrkväggens bastanta, robusta murrighet.

Kyrkbänkar

"Well, we danced through the night, and we held each other tight..." Jag sprang från min port över gatan till en restaurang, som hade stora markiser utfällda vilket gav bättre skydd. Här hade jag sällskap av flera personer. Bl a en man som hela tiden blängde på min kamera.

En man på Segway swischar förbi

I det strilande regnet swischar plötsligt en man på Segway förbi. Likheten med en romersk krigare i sin stridsvagn är slående. Men till skillnad mot romaren saknar den här mannen både sköld och svärd. "Now I'll never dance with another, since I saw her standing there..."

Blöt och frusen traskar jag vidare genom staden. Nu lockar det varma kaffet extra mycket. "And before too long I fell in love with her..." Den snärtiga Beatleslåten härjar vidare i skallen när jag senare kliver ombord på pendeln hem.

På återseende

Torbjörn

Utsikt från en bro och tiden är en gigantisk limpa

Nu vet vi vad tiden är för något. En gigantisk limpa som inrymmer allt sedan Big Bang. All tid som varit, nutid och tid som kommer. Detta om man får tro fysikerna i Vetenskapens värld, som sändes i går. De trodde också att det skulle vara möjligt att göra tidsresor i "limpan". Människan har ju länge fantiserat om att kunna resa i tiden och någon gång i framtiden kanske det blir verklighet. Men vi kan inget förändra under våra resor i tiden för allt måste stämma med facit.

Kunde jag resa bakåt i tiden några dagar skulle jag alltså få se exakt vad som sker på den här bilden, men jag kan inte påverka skeendet.

Kungsgatan

Det skulle vara intressant att få träffa sin egen far när han som sjuåring, mycket tidigt på morgonen, knatar till skolan. Han är uppe tidigt för han är lilldräng på gården Hans-Jons i Ockelbo och innan skolan har han som sådan en hel del sysslor som ska hinnas med innan skolan. På hemvägen väntar samma sak. Vad kan han ha för funderingar där han traskar på grusvägen. Naturligtvis undrar han vem jag är och så ser han förmodligen min fina Rolleiflex, som jag har hängande om halsen. Den har ju inte tillverkats ännu, men det kan jag ju inte berätta för honom. Det finns ju redan tillräckligt många tokstollar där han bor.

Så tänk på den starka symboliken när du på morgonen skär dina limpskivor till frukost. När limpan är slut är också tiden det. Men för dig är det bara att gå till Konsum och köpa en ny. Om ett gigantiskt Konsum också finns i universum vet ingen. Vi kan ju hoppas.

Här kan ni göra en resa bakåt i tiden på Kungsgatan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=803360

http://www.kb.se/nyheter/handelser_freden1945.html

På återseende

Torbjörn

Är du hänsynsfull mot andra fotografer?

Du står där med kameran i högsta hugg och väntar in bilden. Precis när det rätta ögonblicket infinner sig och du trycker av så kliver någon in framför dig. Mellan dig och det tilltänkta motivet. Det händer väldigt ofta, och det får man kanske räkna med om man befinner sig på en hårt trafikerad gata/trottoar. Men om man nu står där, för tillfället så gott som ensam på trottoaren, och väntar in ett motiv på andra sidan gatan, kan väl de som kommer gående på min trottoar visa lite hänsyn och inte bara kliva in i bilden.

Det var i alla fall vad som hände när jag precis hade hämtat min Yashica Mat 124 på LP Foto häromdagen. Jag var naturligtvis ivrig att få prova den efter rengöringen. Precis när jag kommer ut på trottoaren ser jag en kvinna komma gående på motsatta sidan med en stor, vit hund. Det där blir snyggt i svartvitt tänker jag och börjar ställa in kameran, som hänger på magen. Det syns ju hur tydligt som helst att jag ska fotografera någonting. Men tanten bryr sig inte om det, hon bara kliver in och tillfället är borta.

Tanten visade ingen hänsyn

Här fanns ingen som skymde sikten

Nu är det ju ganska sällsynt att folk använder gamla kameror på stan så tanten kanske trodde att det var lantmätarn som var ute och mätte någonting. Och då är det ju fritt fram. Men inte gör väl vi FS-medlemmar så här? Vi är hänsynsfulla mot våra kollegor. Vare sig de fotograferar med telefon eller Yashica Mat 124.

På återsende

Torbjörn

Snäll hund?

Besten låg där på trottoaren och jag skulle passera förbi. Lite tveksam blev jag för han stirrade mig, utmanande, rakt i ögonen. Jag vek undan blicken, precis som man ska, och tog upp Pentaxen. Då tittade besten åt sidan, som om han blev förnärmad. Jag tog en bild, endast en, och gick försiktigt förbi. Jycken struntade fullständigt i den något räddhågade fotografen och rörde inte en fena.

Jag hade precis varit till LP Foto och lämnat in min Yashica Mat 124. Helt plötsligt slutade slutaren att fungera tidigare i somras. På morgonen, den dagen, fungerade allt som det skulle men när jag anlände till Stockholm så var det stopp. Werner sa att det förmodligen fanns olja i bländarlamellerna och att de därför fastnat. Jag kände mig lättad, för jag hade trott att det skulle vara något allvarligare – och dyrare.

Vad händer den dag Werner lägger av helt och hållet? I dag arbetar han tre dagar i veckan, pensionär som han är. Samma dag Yashican gick sönder ringde jag en kille, som jag blivit rekommenderad, och talade om vad som hade hänt. När han frågade om jag nyligen bytt batteriet avslutade jag samtalet.

Sådana som Werner, som kan de gamla kamerorna utan och innan, är mycket svåra att ersätta. Finns det överhuvudtaget fler än han som kan laga gamla kameror i Stockholm undrar jag? Det finns ju fortfarande massor av gamla, mekaniska kameror därute som behöver service, underhåll och ibland lagning. Sedan fungerar de igen hur många år som helst.

Jag kände en instrumenttekniker på Ångströmlaboratoriet i Uppsala, som även var mycket skicklig på att laga gamla kameror. Han fixade några gamla kameror åt mig för en billig penning. Nu är han pensionär sedan flera år och jag vet inte om han fortfarande lagar kameror.

Det blir till att försöka meka själv kanske?

På återsende

Torbjörn

Kan man vara både fotograf och konstruktiv kritiker – samtidigt?

Att ge konstruktiv kritik och samtidigt vara skapande fotograf är inte alltid så lätt. Jag har fått lära mig att man inte kan vara kreativ/skapande och analytisk/logiskt tänkande samtidigt. Då stör de båda hjärnhalvorna ut varandra och det blir bara pannkaka. Brainstorming var ju populärt en tid och då var det viktigt att inte kritik förekom under själva skapelseprocessen. Var sak har sin tid så att säga. Först skapar man, sedan, när det kreativa arbetet är avslutat, kan man betrakta det man skapat med kritiska ögon.

En face och i profil

Vad har nu det här att göra med att ge bildkritik på FS? Jo, vart jag vill komma är att om man själv är mitt uppe i sitt aktiva fotograferande, och har huvudet fullt med idéer, så är det inte så lyckat att försöka ge konstruktiv kritik till andra samtidigt. Det blir lätt pannkaka med båda sakerna. Hur göra?  En lösning vore att ha två typer av medlemskap på FS. Ett konstnärligt/fotografiskt och ett analytiskt/konstkritiskt. Det finns f n en hel del medlemmar redan nu som deltar flitigt i olika forumtrådar men som inte lägger upp några egna bilder.

I arbetet med det här inlägget har jag helt och hållet använt den högra hjärnhalvan.

På återsende

Torbjörn