Gammal kärlek rostar aldrig

Fotografering med film ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Det var ju så det började en gång i tiden och jag tycker fortfarande om tekniken. Låt vara att mina skannrar tagit över själva mörkrumsarbetet, så riktigt "renlärig" är jag ju inte. Att arbeta med enkla TLR- kameror, som min Yashika Mat 124G, är också väldigt givande. Speciellt när man ser vilken fin teknisk kvalitet det blir på bilderna. De filmer jag använt här är T-MAX 100 till bilderna 1-2 och Fuji Acros 100 till 3-5.

Har följt den något knasiga tråden m a a nedläggningen av Fuji Neopan 400. Personer som inte fotograferar med film, och som frågan inte angår, kommer med det ena sarkastiska inlägget efter det andra. Det egna egot skymmer ibland både vett och sans.

På återseende

Torbjörn

Underbart är kort

Jag älskar att sitta här och titta på folk

Jaha, så var det roliga slut

Det gäller att ta vara på glädjeämnena innan de för alltid försvinner.

På återseende

Torbjörn

Hör ni hur det kluckar?

Bland de skönaste ljud man kan höra på sommaren är vågornas kluckande mot en träbåt. Att få ligga på en brygga och låta sig sakta, men säkert, bli vaggad till sömns av vågornas kluckande tillhör definitivt sommarens höjdpunkter. Tyvärr äger jag varken brygga eller båt och jag vet inte om strandskyddslagen, eller för den delen allemansrätten, tillåter att man lägger sig ned på en främmande brygga och lyssnar till klucket från en likaledes främmande träbåt.

Här stannade jag till en liten stund för att lyssna till vågornas kluck som fortplantar sig så skönt via städ, stigbyglar och snäcka till min hjärna.

Kluck, kluck på er och på återseende.

Torbjörn

Jag stannade och tog några glas

Är f n inne i en analog period. För mig betyder analogt svartvitt. Ska jag fotografera färg blir det digitalt. Det är många här på FS som beskrivit fördelarna med det analoga arbetssättet och tekniken. Jag kan instämma i det mesta. För visst är det ganska så annorlunda jämfört med att fotografera digitalt. Det går framförallt långsammare – vilket ofta är en stor fördel. Att skapa ska ta tid annars hinner vi inte med att tänka och reflektera.

När jag numer fotograferar digitalt har jag dämpat farten betydligt jämfört med när jag en gång började. Då var det bl a fartens förtjusning som lockade men det har för länge sedan gått över.

Jag gillar analog fotografering av flera skäl. Långsamheten har jag redan berört. Hantverket är roligt innefattande hela kedjan från laddning av dosan, tillblandning av kemikalier, framkallningsprocessen och slutligen beviset för kvällens möda – för det är oftast på kvällar framkallningen sker – filmen som hänger på tork i duschen. På morgonen dagen därpå klipper jag ned negativen, kollar snabbt igenom rutorna och skjuter in negativen i negativbladens fickor. I pärmen antecknas filmens löpnummer, datum, filmfabrikat, kamera, framkallare och några korta uppgifter om motiven.

Jag fotograferar mest småbild för där har jag fördelen av att kunna använda alla mina objektiv jag har till min digitala systemkamera. Det blir också en hel del bilder tagna med mellanformataren Yashica Mat 124G. Jag har ytterligare två mellanformatare, en Yashica Mat 124 och en gammal Rolleiflex. Bägge är f n lite krassliga och behöver omvårdnad.

En stor anledning till att jag fotograferar analogt är Vuescan. Till skillnad mot SilverFast 8 så är det aldrig några problem med det programmet. Det är bara att skifta anslutningssladd när man byter skanner och programmet identifierar skannern på en gång. SilverFast 8 verkar f n ha knoppat in och det ska bli intressant att se om det någonsin vaknar upp.

På återseende

Torbjörn

Tillsammans

Tillsammans är vi starka. Det är ett gammalt ordspråk som fortfarande har sin giltighet. Trots det alltmer individualiserade samhället. Många väljer i dag frivilligt att leva sitt liv i ensamhet och de ska naturligtvis tas på allvar och mötas med respekt. Jag har själv levt länge ofrivilligt ensam. När jag blev ensam var min yngste pojke tio år och jag lovade mig själv att nu är det han som gäller de närmaste tio åren. Det var i alla fall en föresats, men jag vet inte om jag lyckades leva upp till den hela tiden. Nu är han en vuxen man och klarar sig själv sedan flera år. Jag är fortfarande ensam. Det är inte lätt att börja på ny kula efter så pass många år. Är man ensam skaffar man sig också lätt sina egna privilegier som kan vara svåra att rucka på. Ju längre tid man varit ensam desto svårare.

Mötesplatsen för många är i dag nätet. Där möter man massor med ensamma människor som söker kontakt. Jag har testat några mötesplatser med mycket varierat resultat. Många är det som inte vågar ta det sista avgörande steget och själv har jag börjat tröttna. En del har så stora krav på den tilltänkte att de förmodligen aldrig någonsin kommer att träffa den rätta. Ett stort, och lättillgängligt, urval gör det lättare att jämföra och rangordna, och jag misstänker att det är vad många sysslar med och jag undrar om de hinner med några möten i verkligheten.

Fast så många lever ensamma i dag så verkar det inte vara något som vissa företag känner till. Ensamma får inga rabatterbjudanden på resor, hotell etc. Där gäller bara tvåsamhet. Jag har någon gång ringt en researrangör, som skickat ut erbjudanden gällande två personer, om de inte hade några erbjudanden för ensamma också. Nej, det hade de inte, blev svaret. Det var inget de hade tänkt på. Nu är det här några år sedan och jag har inte längre så bra koll.

Ensamhet fungerar alldeles utmärkt när jag fotograferar. Då är jag inte särskilt social utan tänker bara på mig själv och det jag fotograferar. Då passar uttrycket "själv är bäste dräng". Men inte annars.

På återseende

Torbjörn