Jag gjorde mitt bästa för att rädda örnarna

Miljögifterna DDT och PCB höll ett tag på att ta kål på våra rovfåglar. Reproduktionen uteblev nästan p g a de skador gifterna åsamkade äggen. De rovdjur som står högt upp på näringskedjan är speciellt utsatta för miljögifter, och för våra rovfåglar såg det dystert ut med flera år av misslyckade häckningar. Efter flera år av larmrapporter förbjöds DDT och PCB under 1970-talet. Miljögifterna försvann ju inte över en natt och stödutfodring av rovfåglar fick göras under flera år. Havsörnen t ex var ett tag mycket illa ute, men den giftfria stödutfodringen bidrog till att stammen så sakteliga återhämtade sig.

Allt är nu alltså frid och fröjd? Nej, det tycks som om vi de senaste åren ser en repris av vad som hände under tidigare år, vad gäller misslyckade häckningar. Det kunde man se i måndagens avsnitt av Vetenskapens värld på SVT. Problemet tycks vara mest uttalade i ett område av Norrlandskusten där skogsindustrierna ligger tätt efter varandra. Tidigare släppte fabrikerna ut massor med fibrer rätt ut i havet. Trädplantorna behandlades på den tiden med DDT, för att förhindra insektsangrepp, och giftet blev kvar i det fullväxta trädet. Förmodligen är det DDT som nu sakta frigörs från de enorma depåer av fibrer som dumpats i havet längs hela Norrlandskusten. Inga säkra bevis finns ännu, men mycket starka misstankar.

Jag har själv sett hur massafabriken i Norrsundet släppte ut fibrer i havet. Miljölagstiftningen var tidigare mycket slapp inom det här området. Den enda "rening" av utsläpp som förekom, vid den här fabriken, under många år bestod av två gigantiska propellrar som tryckte ut skiten långt ut till havs. De sommarstugeägare som bodde intill fabriken var nöjda liksom myndigheterna. Det här var tillåtet enligt gällande lagstiftning. Senare installerades en sedimenteringsbassäng där fibrerna från processvattnet fick sjunka till botten, för att sedan skrapas upp på ett transportband och återföras till processen. Miljölagstiftningen hade skärpts och dessutom hade massaveden stigit i pris. Detta tillsammans gjorde att bolaget blev mer angeläget om att minska på fiberspillet.

Tyvärr fungerade inte den här anläggningen särskilt bra. En sommar när jag arbetade på fabriken hade jag bl a ansvar för sedimenteringsbassängen. Den fungerade mycket dåligt och behövde repareras. I stort sett allt spillvatten pumpades orenat rakt ut i havet via de gigantiska propellrarna. Jag rapporterade till min chef, som bekräftade mina iakttagelser, men som samtidigt menade att reparationen av reningsanläggningen hade mycket låg prioritet. Det fanns annat som var mycket viktigare.

Som sagt var, nu ligger skiten på havsbotten och sakta men säkert frigörs alla gifter som finns lagrade däri. Skogsbolagen och deras aktieägare har förklarat sig vara oskyldiga och myndigheterna verkar inte vara särskilt intresserade av att rättvisa skipas. En eventuell rättsprocess lär förmodligen bli knepig att driva, eftersom lagstiftningen på den här tiden var slapp och skogsbolagen kunde göra lite som de ville. Lagstiftning med retroaktiv verkan är ju inte tillåten i det här landet, så bovarna lär nog klara sig den här gången också.

Strömming och lax från de här vattnen bör man numera bara äta vid enstaka tillfällen, annars lagrar vi på oss gifterna. Havande kvinnor ska helst inte äta alls av de här fiskarterna, så det är inte bara örnarna som ligger pyrt till.

Jag gjorde i alla fall mitt bästa.

Som synes fortsätter jag mina strövtåg på gator och torg. Jag tröttnar aldrig på möten med människor, och den ena dagen är inte den andra lik. Undrar ni om jag fick på moppe av damen med handväskan? Nu ska man ju inte berätta alltför mycket om sina bilder, utan låta betraktaren själv läsa in vad där kan finnas, men här kan jag avslöja att mötet slutade helt utan blodvite, och vi skiljdes åt som vänner med stora leenden på våra läppar. Är man bara snäll och vänlig mot de man möter får man ofta ett leende i retur.

På återseende

Torbjörn

Är Kamera&Bild en seriös fototidning?

Har prenumererat en längre tid på fototidningen Kamera&Bild, och nu vill tidningen att jag ska fortsätta med prenumerationen en period till. Men jag är tveksam, jag tycker inte tidningen håller måttet helt enkelt. Det gäller flera saker och jag tänker inte presentera en lång lista på vad jag inte gillar, men några saker ska jag naturligtvis nämna.

Trycket är är ofta blaskigt med dålig kontrast och urblekta färger. Inte sällan är högdagrarna utfrätta, med nästan ingen täckning alls. Jag har svårt att tro att tidningen enbart publicerar bilder från fotografer som fotograferar så här. Den tekniska kvaliteten är helt enkelt för dålig. Det handlar ju om en fototidning och inte en simpel veckoblaska. Layoten är i många fall bedrövlig, där t ex pyttesmå bilder ska illustrera något i texten.

Sedan har vi så kameratesterna. I senaste numret får vi t ex veta att Sony A99 fått inbyggd bildstabilisering – till skillnad från den gamla modellen Sony A900! Som bekant har ju Sonys alla systemkameror, med A-fattning, inbyggd bildstabilisering och har så haft ända sedan de, efter uppköpet av Konica-Minolta, presenterade den första modellen A100. De övertog tekniken från de senare, vars 7D och 5D båda hade inbyggd bildstabilisering.

Som läsare av en fototidning förväntar jag mig att redaktionen är påläst och kunnig, och att de tester och artiklar som presenteras är vederhäftiga och ger läsaren korrekt information och kunskap. Jag får ett intryck av att tidningen består av ett gäng glada amatörer, med bristande kunskaper inom många områden, som gillar fotografering och som "håller på att lära sig göra en fototidning".

Kamera&Bild känns helt enkelt inte som en "färdig" produkt, och för mig blir det inte någon förlängning av prenumerationen. Kanske jag återkommer någon gång i framtiden när tidningen "blivit färdig".

Lightroom

She looks upstairs

Watching people

Waiting for the bus

Brass rails

Jag har prenumererat på tidningen FOTO, med några kortare avbrott, sedan slutet av 1960-talet. Jämfört med Kamera&Bild håller den generellt sett högre kvalitet, både vad gäller det redaktionella innehållet, som tryckkvalitet och layout. Kanske skulle man komplettera med en utländsk fototidning av hög klass? Jag har ingen överblick över vad som finns där ute, men ni som läser det här inlägget kanske har några intressanta tips.

På återseende

Torbjörn

Bois de Boulogne

Bois de Boulogne är ju en bekant och världsberömd park i Paris. Men hur många är det som känner till Boulognerskogen i Gävle? Det är en mycket vacker stadspark som ligger längs efter Gavleån. På sina ställen förgrenar sig ån i flera parallella flöden, och de avskurna landtungorna förbinds av flera små broar. Det hela ger intryck av japansk trädgård. Boulognerskogen lär vara en av de största svenska stadsparkerna. På vintern har parken sin Törnrosasömn – förutom alla motionärer som joggar och promenerar där – och alla paviljonger och serveringar är stängda. På sommaren däremot råder full aktivitet, och sedan lång tid tillbaka samlas man till allsång här på sommarkvällarna.

I helgen tog jag en runda genom den snötyngda parken och kunde konstatera att den även på vintern har sin charm.

Det var kompakt gråväder den här dagen, men fotografera kan man ju som bekant göra i alla väder. För den teknikintresserade kan jag nämna att alla bilder är tagna med Sony Nex-6 och Sigma 30/2.8.

På återseende

Torbjörn

Vad är det som får cyklister att cykla 30 gånger uppför Carolinabacken?

I Skandisloppet, som är ett varvlopp och körs i centrala Uppsala, cyklar man uppför den jobbiga Carolinabacken 30 gånger. Som om det inte vore nog – man fortsätter sedan (knappast av bara farten) uppför slottsbacken också lika många gånger. Det är många som inte orkar med den här tuffa uppgiften och bryter loppet.

Jag har som åskådare många gånger funderat över vad det är som driver cyklister, och andra idrottsmän, till de här extrema ansträngningarna. Vad beträffar de stora cykelloppen, som t ex Tour de France, är kraven på cyklisterna näst intill omänskliga. Och det är inte bara de tuffa banorna och tävlingarnas utdragenhet i tid jag tänker på, utan också pressen från proffsstall och sponsorer, och naturligtvis också från oss som tittar på.

Egentligen är det inte så märkligt att dopingen är så utbredd inom cykelsporten, och jag tror att omfattningen är mycket större, och har pågått under längre tid, än vad vi i allmänhet tror. Risken är stor att den till slut tynar bort, liksom brottningen nu tycks göra, men av helt andra skäl, när sponsorerna får kalla fötter och till slut även IOK tröttnar på de här bedrägerierna. Den utbredda dopingen, Lance Armstrong har naturligtvis flera medlöpare, är en katastrof för sporten och kan på inget sätt försvaras.

Tråkigt om det skulle sluta så, cykelsporten har ju en mycket lång tradition att falla tillbaka på, och tävlingarna innehåller ofta mycket dramatik, och inte så sällan heller med oväntade upplösningar. De flesta kommer väl ihåg Bernt Johanssons fräcka avslutning i Montreal OS 1976.

Själv cyklar jag bara på sommaren, och ganska ofta Knivsta runt, men enbart stimulantia i form av kaffe i magen.

På återseende

Torbjörn

Profiler

Många är det som passerar dessa profiler. Flera gånger om dagen. Men har de lagt märke till dem kan man undra? De finns nämligen "inbyggda" i den brittiske konstnären Tony Craggs drygt sex meter höga skulptur, som står som ett landmärke alldeles i början av den s k centralpassagen vid Resecentrum i Uppsala. Ytterligare en skulptur av Cragg kan man se längre ned i centralpassagen. Även i den kan man se ansikten om man tar en närmare titt.

Till en början uppfattade jag inte profilerna i konstverket utan tyckte det såg knöligt och konstigt ut. Nu tycker jag konstverket är genialiskt uppbyggt. Konst kan vara krävande och man måste ofta ge det tid för att kunna läsa in vad det har att säga. Detsamma gäller naturligtvis också fotografiet. Hinner vi verkligen gå på djupet när vi tittar på bilder? Vi översköljs ju ständigt av en ofantlig mängd bilder och naturligtvis finns det ingen chans, att för det första hinna med att se alla bilder, och för det andra ge varje bild den tid den behöver. Kanske påverkar det vårt sätt att fotografera i så motto att vi frestas ta bilder som inte kräver så mycket av betraktaren, enbart för att vinna lättköpta poäng. På sikt gynnar det naturligtvis varken betraktaren eller fotografen.

Här har jag använt min analoga Minolta Dynax 7, Minolta 50/1,4 och T-MAX 400. Film fungerar fortfarande mycket bra. Så länge det nu varar.

På återsende

Torbjörn