Ta mer porträtt!

I fotografins ungdom var det porträtt som gällde. Folk klädde upp sig och gick till fotografen. Det var högtidligt och minerna var oftast allvarliga och sammanbitna. Det berodde, inte bara på det högtidliga tillfället, utan också naturligtvis på att det var lågkänslig film det handlade om med långa exponeringstider. Man var tvungen att stå extremt still under ganska lång tid. När filmen så senare blev ljuskänsligare, i kombination med bättre studiobelysning, blev också minerna hos de avporträtterade mer avspända och naturliga.

Egentligen är det nog porträttfotografering jag gillar mest av allt. Jag gillar kontakten med människor och försöker skapa en lättsam och avspänd atmosfär kring fotograferingen. Det fungerar med de flesta människor men inte med alla. Det bästa är naturligtvis att lära känna de man ska porträttera under en längre tid och sprida fotograferingen till flera tillfällen.

De här porträtten är alla tagna under Kulturnatten i Uppsala. Fotoklubben hade ställt upp ett tält med en provisorisk studio. Vi hade en enkel bakgrund, som inte var helt slät, studioblixt med softbox och ett par blixtar som gav allmän belysning och lättade upp skuggor. Det var kallt i tältet på kvällen, endast tio grader, så det gällde att hålla ångan uppe. Både hos fotografen och de som blev fotograferade.

Ljussättningen är A och O vid porträttfotografering. Här fanns inte så mycket tid till att testa olika ljussättningar, för folk kom förbi och hade inte tid att vänta alltför länge då det var andra saker som drog den här kvällen. Jag pratar hela tiden när jag fotograferar och försöker vara avslappnad och närvarande. Skämtar ofta och de får väldigt gärna skratta för då slappnar de av och kniper inte ihop munnen. Det senare är väldigt vanligt men det blir inte särskilt bra på bild. Att fånga personligheten är det man hela tiden eftersträvar och då är det naturligtvis en fördel att känna den man ska fotografera. Sedan är det en helt annan sak om man lyckas eller inte.

Ta mer porträtt!

På återseende

/Torbjörn

Det där med ramar

Oftast brukar jag lägga en tunn ram kring mina bilder som jag lägger ut på FS. Jag tycker dels att det är snyggt dels att det förhindrar att bilden "flyter ut" på den sida där den visas. Det blir i regel en tunn, svart ram men där jag valt svart som bakgrundsfärg blir ramen i stället grå. I regel tycker jag att svartvita bilder gör sig bättre med ram än de i färg, även om jag själv allt som oftast även där lägger en tunn, svart ram kring bilden. En gammal regel säger att man inte ska lägga en svart ram kring ett porträtt för då får bilden ett intryck av att vara en dödsruna. Det gäller också inramningen av printade kopior.

Vad säger ni? Är det förkastligt med ramar kring bilderna? Hade mina bilder här blivit bättre utan? Det är min lilla NEX 5N och Silver Efex Pro 2 som fått jobba här och de fungerar bra ihop.

På återseende

/Torbjörn

Jag kom på ett fiffigt tillbehör till min Rolleiflex

Pysslade lite grand med mina två tvåögda spegelreflexkameror i dag, Rolleiflex från 40-talet och Yashica Mat-124 G från sent 70-tal. Kollade att allt fungerade som det ska och det verkar som om bägge fortfarande är i fin form. Den gamla Rolleiflexen har en något tydligare sökare än Yashican och det är något lättare att ställa in skärpan. Yashican har ett Yashinom 2,8/80 mm sökarobjektiv och jag tror inte Rolleiflexens dito är ljusstarkare. Det framgår tyvärr inte på det här exemplaret som saknar uppgift om både sökarobjektiv och serienummer. Får jag gissa så tror jag att det sitter en riktig, och bättre, spegel i Rolleiflexen. Yashicans spegel liknar mer någon typ av silverfolie. Jag gjorde ren den senare kameran för en tid sedan och sökarbilden blev ljusare men upp till Rolleiflexens nivå når den inte.

Överhuvudtaget är det inte så lätt att fokusera med de här kamerorna. Tar man landskapsbilder är det sällan problem men vill man ta porträtt och andra bilder på nära håll tar det lite tid att få in skärpan. Nu talat jag i och för sig bara för mig själv och de ögon jag har :). I alla fall så kom jag på ett litet tillbehör när jag pysslade om gamlingarna. Fiffigt, om jag får säga det själv. Det fungerar alldeles utmärkt till bägge kamerorna och jag återkommer i ärendet när jag testat det i skarpt läge.

On the move

Dörröppnaren

One book, two readers

Skate break

After work

Alla ovanstående bilder är digitala och automatfokuserade. Jag välkomnar utvecklingen av säkrare och snabbare autofokus och andra fokushjälpmedel, som t ex fokus peaking, vilket gör fotograferingen enklare och roligare.

Som sagt var, jag återkommer till mitt lilla tillbehör som fungerar alldeles utmärkt i "laboratoriemiljö", a k a mitt sovrum. Jag noterade att jag fortfarande har en hel del film kvar i kylskåpet och det är bäst att passa på att använda dem innan den annalkande hösten sveper in oss i kyla och mörker. Höstdagjämningen infaller nu på lördag den 22:a så än har vi sommar några dagar till :-)

På återseende

/Torbjörn

Sommarkväll – och visst är Steady Shot bra att ha

Det blev sent innan jag satte mig i bilen och for tillbaka till Skurups folkhögskola, där jag under en vecka i somras hyrde ett rum. Jag hade varit ute hela dagen och kört runt i södra delarna av Skåne och nu längtade jag till sängen. Solen höll på att gå ned bakom molnen, som alltid tycks dyka upp och skymma solens sista strålar. På min A850 sitter fortfarande mitt Minolta 100/2,8 makro. Jag hade tidigare använt det i Smygehuk och iddes inte byta innan jag styrde kosan mot nattvilan.

Ett makro kring 100 mm är ju bra till mycket annat också än just till närbildsfotografering. Det fungerar bra till porträtt och landskapsfotografering också. Då fokuseringen inte brukar vara särskilt snabb på den här typen av objektiv så lämpar det sig bäst till lite mer stillsammare fotografering. Ställer man in aktuellt AF-område så går det naturligtvis lite snabbare att fokusera.

I det böljande landskapet åker jag ömsom i sol, ömsom i skugga. Korna gonar sig i de sista solstrålarna och stirrar tankfullt framför sig medan de idisslar dagens hårdsmälta föda. Kalvarna kikar nyfiket på mig när jag glider förbi med sidorutan nedvevad.

Månen är uppe och kastar sitt vakande öga över gårdar och hus. Det är så stilla och jag stannar en stund vid sidan av vägen och lyssnar på det svaga suset som hörs från en klunga vindkraftverk alldeles intill. Väl framme tar jag några bilder på den sällskapliga katten och på blommorna i rabatten intill husväggen. Steady Shot fungarar alldeles utmärkt vid 1/50 s och det fina är ju att det alltid finns där. Oavsett vilket objektiv du använder.

På återseende

/Torbjörn

Ögonblicket är nu

Jag har följt den brittiska vetenskapsserien Wonders of the universe som visats en tid på Kunskapskanalen. Den är producerad av BBC och det brukar borga för hög kvalitet och den här produktionen utgör inget undantag. Fysikprofessorn Brian Cox för ett populärvetenskapligt samtal med oss tittare helt utan insmickrande inslag och han håller sig hela tiden till vetenskapliga fakta. Vi får följa med från universums födelse till det oundvikliga slutet när allt upphör att existera och inte en enda atom finns kvar i hela universum.

Det känns onekligen vemodigt att veta att vår stund på jorden är så oerhört kort. Både för mig personligen men också för mänskligheten och livet som sådant. Ögonblicket är precis nu. Just nu är betingelserna för liv de rätta och de återkommer aldrig mer. Livet utgör bara ett ögonblick.

Men är det inte fantastiskt att vi får vara med om det unika skeendet i universums historia? Fantastiskt är också att allt i universum och allt liv på jorden har sitt ursprung i en exploderande stjärna. Vi är alla uppbyggda av stjärnstoft. Den järnmalm som fortfarande bryts i Kiruna och den koppar och silver som en gång bröts i Falun respektive Sala kommer alltihop från denna stjärna.

Borde vi inte vara lite mer aktsamma om den här fantastiska, unika planeten vi bor på så att vi får ha det någorlunda hyggligt tillsammans så länge det går. Det är ju förfärligt onödigt att göra slut på den i förtid i alla fall. Tyvärr verkar det just nu som om evolutionen inte hunnit med att utveckla oss människor tillräckligt för att ta itu med alla problem vi står inför. För att lyckas måste vi alla dra åt samma håll men hur kommer vi dit när allt i dag handlar om "jag" i stället för "vi"?

Hotet

Backstage

I dag har jag städat på min altan och burit in grillen i förrådet. Har också röjt bort allt ogräs runt omkring med trimmern. Grannens katt blev vettskrämd och rusade ut mot vägen men jag lyckades lugna ned honom och han lomade jamande tillbaka till sin favoritplats. Han är svanslös och lite skygg men jamar alltid tillbaka när man pratar med honom. En cool katt.

På återseende

/Torbjörn