Några midsommarbilder och nog var man snyggare förr

Jag firar midsommar på hemmaplan i år. På eftermiddagen cyklade jag till Kvarngården, som är Knivstas hembygdsgård, där midsommarfirandet traditionsenligt ägde rum. Jag tror aldrig att jag tidigare sett så mycket folk som firade där. Det kryllade av folk överallt på filtar, på medhavda campingstolar och så naturligtvis på alla bänkar som var utställda. Bänkplankorna bågnade betänkligt så kaffet dracks på helspänn. Jag träffade gamla bekanta, Ulf och Lisbeth, och vi satt länge och pratade om när barnen var små och vad vi gjorde då.

Jag köpte kaffe och bullar av den här trevlige mannen

Musiken gnällde och gnall

Det dansades på gammalt vis

Den tvehövdade kön till fiskdammen ringlade sig lång, men så nappade det hela tiden också

Brandkåren visade upp sig

Flickan höll för ögonen när jag passerade

Ringdansen kring midsommarstången lockade massor med människor men ljuset var så besvärligt så jag lät bli att ta några bilder. En kvinna i kaffekön hade en tatuering i form av en flicka som håller en fjäril i handen. När jag passerade höll flickan i tatueringen för ögonen. Så nog var man snyggare förr.

På återseende

/Torbjörn

Frivilliga och ofrivilliga parenteser

För många av oss är livet sig likt från den ena dagen till den andra. Dagarna fylls med allehanda måsten som arbete, hämtning av barn på dagis, inköp, matlagning, tvätt, städning...Listan kan göras oändligt lång. Listans längd varierar naturligtvis med i vilket skede vi befinner oss i livet. Heltidsarbetande familjer med småbarn har en oändligt lång lista medan en pensionär i regel har en kortare. Jag skriver i regel för det finns pensionärer som kör på som vanligt och fortsätter att gå till arbetet. Det t o m uppmuntras av våra politiker. Samtidigt är ungdomsarbetslösheten rekordhög. Man talar t o m om massarbetslöshet.

Det som står inom (parentes) är ju skiljt från det "vanliga" flödet. Ett tillfälligt stickspår som strax upphör och som så gott som alltid leder tillbaka till huvudspåret – livet som lunkar på med arbete och familj. Många av våra ungdomar i dag riskerar dock att bli kvar inom ofrivilliga parenteser en mycket stor del av sitt liv. Kanske de aldrig kommer till något huvudspår alls utan får hoppa från stickspår till stickspår. Det är ju så uträknat att efter studier ska man skaffa sig ett arbete för sin vardagliga försörjning och för att tjäna in pensionen. Att så många inte får den chansen är naturligtvis ett stort misslyckande för den förda politiken. Här liksom i övriga delar av världen. Det är till stora delar ett internationellt problem. Bl a beroende på de tätt sammanvävda ekonomierna.

Frivilliga parenteser är mycket trevligare och borde också uppmuntras. Ett avsteg från det invanda och rutinmässiga. Det kan vara allt från en kortare utflykt till ett nytt arbete utomlands. En frivillig parentes kan t o m leda till ett nytt huvudspår i livet.

Jag hoppas innerligt att de glada studenterna på bilderna får en ljus framtid med arbete, familj och egen bostad. Jag hoppas också att de slipper bli instängda i ofrivilliga parenteser utan själva kan välja huvudspår och stickspår i livet.

Själv fyller jag ständigt på med parenteser. Alla frivilliga naturligtvis.

På återseende

/Torbjörn

Bruden halvlåg framför mig, men jag var inte intresserad

Jag stannade till ett ögonblick när jag kom till fönstret. Bruden halvlåg framför mig, men jag var inte intresserad. Inget bröllop stod ju för dörren så butikens bröllopsutstyrslar var inget som intresserade mig. Då. Om framtiden kan ju som bekant ingen sia så man vet aldrig, intresset kanske återvänder :). Nåja, jag var på väg till ett rutinbesök hos läkaren och hängde naturligtvis på mig kameran lika naturligt som jag satte på mig jackan.

Bruden halvlåg framför mig

Jag tog Upptåget från Knivsta in till Uppsala och promenerade från Resecentrum till Akademiska sjukhuset. Den här gången tog jag lite andra vägar än jag brukar och det var väl tur det för annars hade jag inte stött på den halvliggande bruden och kanske inte heller det här blogginlägget hade blivit skrivet.

Porten till Stadsträdgården

I Stadsträdgården rådde full aktivitet. Barn som lekte och barn som marscherade. Jag gladde mig åt att se att de trinda keruberna i den gamla, fina fontänen äntligen fått sina trasiga armar och ben lagade. Kunde jag inte ana lite ljuv musik från deras lyror och lurar?

Skuggspel

Efter läkarbesöket tog jag en omväg och gick runt på gatorna för att försöka fånga något intressant. Solen sken emellanåt intensivt så fotovädret var väl inte det bästa. Men vad gjorde det, jag hade en ledig dag och blev det inga bilder tagna så var inte det hela världen.

Byggjobbare på lunchrast

På Nybron stod två byggjobbare och spanade. Deras en gång vita byxor lyste nu tegelröda i den skarpa solen. Någon av stadens byggnader håller tydligen på att fasadrenoveras och med tanke på färgen så var Västgöta nation det första som jag tänkte på.

Stöd för svanken

Utanför f d LundeQ står en färgad flicka lutad mot en stolpe. Hon håller sin cykel framför sig och verkar vänta på någon. Hon har ett fantastiskt, långt hår som är tvinnat på afrikanskt vis. Kanske är det påskarvat? Kanske inte? Jag glömde bort att fråga. Kanske lika bra det.

Han kommer med solsken

Tittar jag så tvärs över gatan ser jag att det är full aktivitet vid Magnussons restaurang. Det är lunchtid och folk börjar strömma till. I det fina vädret väljer många att sitta ute.

Lunch i Svavagallerian

På min väg tillbaka till Resecentrum passerar jag igenom Svavagallerian. På cafeerna och restaurangerna är det fullt och sorlet stiger mot taket.

Laddning på gång

En flicka sitter på den klinkerklädda bänken och laddar sin mobil från ett eluttag på väggen. Jag gillar den strama färgsättningen i Svava där svart och vitt dominerar.

Hundar vattnas

På en bänk vid Resecentrum sitter en kille och vattnar sina hundar. Kanske man inte kan vattna hundar som man kan med hästar? I alla fall är de törstiga och glufsar begärligt i sig vattnet från flaskan.

Cyklist i matchande kulörer

Lite sent upptäcker jag flickan som kommer farande på sin gula cykel med matchande kläder därtill. Hennes käcka hatt var det som fångade min uppmärksamhet. Tänkte samtidigt på om jag måste införskaffa mig något till min garderob. Som matchar min svarta, sjuväxlade Crescent alltså :).

Elegant dam i gul kappa

En elegant och välfriserad dam, klädd i gul kappa, trippar med nätta steg över torget på väg till tåget. När jag ser henne gå där, med kragen halvt om halvt uppfälld, så kan jag inte minnas när jag såg en sådan färg på en kappa senast. Det har ju varit svart som gällt ganska länge nu men kanske färgen är på väg tillbaka. Vad säger Paris?

Kvinnor på gång

Några kvinnor kommer från tåget och pratar intensivt med gestikulerande händer och armar. Jag vet naturligtvis inte vad saken gäller. Det kan vara något livsviktigt eller banalt. Förmodligen får vi aldrig någonsin veta.

Vardagsdramatik eller livlig fantasi?

Bredvid mig sitter några och väntar på tåget. Eller så sitter man bara här och solar. Man småpratar och några äter glass. En man kommer rusande nedför trapporna och vänder sig plötsligt om och tittar intensivt på något. Sedan går han med raska steg över torget. Vardagsdramatik eller livlig fantasi?

Som ni säkert märker så "blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron..."(midsommarafton är i antågande och stör mina tankar); blandar jag presens med imperfektum lite här och där. Men så är ju livet. Ena stunden är vi här, i nuet, och andra någon annanstans, i dået.

På återseende

/Torbjörn

Fika med förhinder och vådan av att stå framför skyltfönster

Kan man fika med en taxvalp på cafébordet? Inte är det lätt i alla fall. Det kan jag konstatera efter att nyligen ha forskat i ämnet.

Bildbevis följer.

Kaffet kallnar men man får trösta sig med en varm, liten valp i stället. Var sak har sin tid.

På återseende

/Torbjörn

Sally Mann på Fotografiska och en gatufotograf på jakt

Jag besökte Fotografiska häromdagen och tittade på utställningen med Sally Mann. Det var länge sedan jag såg något så deprimerande. För några år sedan såg jag en intressant film om henne och hennes fotograferande. Hon betraktas ju som en världsstjärna inom foto och jag såg därför fram emot den här utställningen.

Jag kan inte säga annat än att jag blev väldigt besviken över vad jag såg. Bilderna ser jag mer som ett symptom över hur dåligt hon mår för närvarande. Bilder på lik, liggande på marken där maskar och larver krälar fram ur kropparna. Vad som händer med våra kroppar efter döden har ju inte varit någon hemlighet för de flesta av oss. Det finns väl fortfarande somliga som tror något annat och just i USA har man ett nästan hysteriskt förhållande till åldrande och död och vi i Sverige hakar naturligtvis på. Smarta affärsmän, där som här, har naturligtvis gjort sig ofantligt rika på att "snygga till fasaden" förespeglande att det stoppar upp den biologiska klockan.

Sally Manns barn är nu vuxna och springer inte längre nakna framför hennes kamera. Hennes man har en muskelsjukdom som vanställer hans kropp och själv börjar hon bli gammal. Dödsångesten lyser igenom hennes bilder men det är bara så övertydligt. Kanske kan hon chocka en och annan amerikan men mig chockar hon inte. Jag fylls bara av avsmak. Men det är klart, en och annan dollar drar hon väl in på det här också.

En gatufotograf sitter på pass och inväntar intet ont anande objekt

Jag såg också OS-utställningen som väl inte bjöd på något särskilt uppseendeväckande. Det skulle väl i så fall vara de mycket taffliga bildtexterna som i de flesta fall verkar vara mycket klumpiga översättningar från engelskan. Jag tycker Fotografiska måste skärpa sig, just nu verkar man ha lagt i frihjulet.

På återseende

/Torbjörn