Jag går här för mig själv och läser i en bok

Jag storstädade häromdagen och rensade bort så gott som alla mina bilder. Efter ett blogginlägg om konvertering av digitala bilder till svartvitt tog det hus i helsike hos somliga och det maler på fortfarande. Men vill man läsa bibeln som en viss potentat gör det så kan det bli så här.

Jag har inget behov att positionera mig ej heller någon position att försvara, varken inbillad eller bekräftad. Jag är dessutom en person med hög integritet och fjäsk och inställsamhet är mig totalt främmande. Trots detta kände jag efter vad som hänt en stor olust och trötthet och bestämde mig för att städa bort nästan alla mina bilder. Mitt medlemskap löper snart ut och jag kände då ingen större lust att förlänga det.

Efter att ha sovit på saken bestämde jag mig, trots allt, att fortsätta en period till. Det får bli en nystart med storstädade arkiv. Jag lämnar det gamla och fortsätter med det nya. Analogt och digitalt. Färg och svartvitt. Rena och skitiga konverteringar.

Jag går här för mig själv och läser i en bok

Kärleken till fotografering har inte rubbats och jag tänker fortsättningsvis fortsätta skriva blogginlägg om det som mig behagar. Min integritet är inte heller rubbad och fjäsk och inställsamhet kommer också i fortsättningen att lysa med sin frånvaro.

På återseende

/Torbjörn

Reportage från Husaby Marken

På nationaldagen den 6 juni avhölls för 20:e året Husaby Marken i Långhundra, Knivsta kommun. Det är en marknad i medeltidens tecken där många besökare och handlare är klädda i vackra, medeltida kläder. I samband med marknaden firades också Sveriges nationaldag. Förutom en hel del aktiviteter, varav många i första hand riktade sig till barnen, fanns en mängd saker att köpa. Själv köpte jag surdegsbröd, en klämma renkött och så pannkakor med äppelmos och grädde till efterrätt.

Fast jag har bott i Knivsta i många år så var det här första gången jag besökte marknaden. Det var en mycket trevlig och välarrangerad marknad och jag kommer hädanefter att försöka besöka den varje år.

Jag har strosat runt med kameran och öppet tagit bilder på folk och fä. I huvudsak har jag fotograferat människor som burit medeltidskläder. Se det här som ett litet reportage, eller dokumentär, sett med mina ögon. Alla bilder är tagna med Sony A77 och Sony 2,8/16-50 SSM.

Fler bilder kan ses i det här albumet.

På återseende

/Torbjörn

Varför skitar vi ned våra bilder?

Jag hakar på Bengans blogginlägg från i går angående skillnaden mellan analoga och digitala svartvita bilder. Varför vill så många efterlikna kornet i den svartvita filmen när de konverterar en digital bild till svartvitt? Jag har också ställt mig själv den frågan flera gånger. En gång när jag lade ut en digital svartvit bild på FS fick jag kommentaren att bilden var bra men hade blivit bättre om jag lagt på lite korn. Jag fick dock aldrig veta vad det var som hade blivit bättre.

Den digitala bilden har sitt uttryck och den analoga sitt. Kan vi inte nöja oss med att konstatera att det är så. Att det är två skilda tekniker som ger olika kvalitéer. Digitala bilder är ju också uppbyggda av "korn" i form av pixlar, precis som Thomas Meldert påpekar i ett svar till Bengans inlägg.  Sensorer är dessutom av skiftande kvalitet och avger olika typer av brus. Räcker det inte med den naturligt förekommande "smutsen" i den digitala bilden utan att vi dessutom måste lägga till konstgjord, analogliknande smuts? 

Nu finns det ju flera program, av vilket Silver Efex Pro 2 kanske är det mest kända, som gör konverteringen till svartvitt relativt enkel. Men som alltid gäller regeln "skit in, skit ut". Kvalitén på den slutgiltiga bilden är ju direkt avhängig originalet. För att få bra resultat måste man naturligtvis lägga lika stor omsorg på "färgbilden" nu som annars.

Exempel på icke-nedsmutsade, svartvita, digitala bilder. Hade de blivit bättre med pålagd, analogliknande smuts?

På återseende

/Torbjörn

Tankar kring ett fotografi

Den unga flickan står med sin gitarr i Gamla stan. Lite blygt prövar hon några ackord med mycket lätt anslag. Hon använder inget plektrum utan smeker strängarna med sina fingrar. Kanske nynnar hon på någon melodi. I så fall mycket tyst, för tyst för att överrösta det ständiga eftermiddagssorlet. Helt kort stannar jag till för jag vill verkligen höra vad hon tänker sjunga. Men än är hon inte beredd. Först måste hon repa tillräckligt med mod och känna att ackorden sitter som de ska.

Jag ser att hon tar det öppna G-ackordet med lillfingret på e-strängens "g" och ringfingret på h-strängens "d". Så verkar de flesta göra i dag. Klangen på ackordet blir lite fylligare än om man bara använder e-strängens "g". Själv använde jag den senare varianten för jag tyckte att jag aldrig fick någon styrsel på mitt lillfinger. Jodå, jag har också stått på gator och torg med gitarr och sjungit. Men inte ensam utan tillsammans med andra och för mycket länge sedan. Det var på 60-talet och vi sjöng bl a en hel del s k protestsånger. Jag hade en tolvsträngad Bjärton som lät så fantastiskt fint ända tills locket sprack. En pytteliten spricka bara men klangen var borta. Hagströms musik i Gävle, där jag en gång köpte gitarren, monterade en ny stränghållare för att motverka uppkomsten av nya sprickor men för mig hade instrumentet förlorat sin själ och jag fann ingen glädje längre att spela på det.

En vän från gymnasietiden i Gävle dök oväntat upp i Uppsala och i mitt studentrum satt han länge och spelade på min något tilltufsade Bjärton. Du får köpa den om du vill, sade jag. Affären blev snabbt avklarad och gitarren försvann ur mitt liv. Året är 1971. Vännen gjorde sedan raketkarriär inom Försäkringskassan. Vad som blev av min f d gitarr vet jag däremot inte. Jag köpte mig en ny sexsträngad Epiphone som jag fortfarande har kvar och som nästan är i nyskick. En väldigt fin och välklingande gitarr men den ligger för det mesta ospelad i sitt fodral numera för jag kan inte längre lita på mina öron. Hörselminnet och öronen har nämligen olika uppfattningar om hur det ska låta och i det här fallet sätter jag större tilltro till hörselminnet.

För att återgå till flickan med gitarren i Gamla stan – 40 år senare, så undrar jag naturligtvis vad som så småningom kom över hennes läppar. Vilken är hennes repertoar, eller "vad kör hon för låtar" som man skulle skriva i dag, får jag fortfarande grunna över. Jag hade ett tåg att passa och drog i väg. Kanske möts vi igen någon ljummen sommarkväll i Gamla stan. Då ska jag stanna till och lyssna på hennes sång och det mjuka anslaget på King-gitarrens strängar.

På återseende

/Torbjörn

Jag tar en sväng på stan, vill du följa med?

Vi börjar vår promenad vid Sergels torg där man slagit upp flera stånd där mat och andra specialiteter från flera olika länder erbjuds till försäljning. Sedan promenerar vi genom Gamla stan, passerar Slussen och följer Götgatan söderut tills vi kommer fram till Katarina bangata.

Ett tyskt bakverk åker ned i påsen

Fransk, rosa vitlök

Jag ser på dig och du ser på mig

Ett påpekande grabbar

Den moderna Sibyllan använder naturligtvis mobilen

De beställde två Cappuccini men endast en tårtbit

Bla, bla, bla...

Fartens tjusning

Matchande färger

På ett ben

På tre ben

Ett glas räckte till alla

Ett glas vitt och en cigg

Där svänger vi in till vänster och går några hundra meter tills vi kommer fram till Twang café. Du hänger väl med in på en fika?

På återseende

/Torbjörn